I e-post av den 28 februari skriver NLM-missionären Leif Tingbø om arbetet i West Pokot under rubriken:
Karapokot mognar fälten till skörd
I drygt sex timmar hade vi färdats de 18 milen från Kapenguria och nu befann vi oss längst ut i hörnet av Pokot. Det är ett på allt sätt underutvecklat område – även när det gäller missionsarbete. Anledningen härtill är nog i huvudsak att det gränsar till både turkana-stammen i norr och Uganda i väster, och pokoterna är fiender med båda. Här har skett många boskapsstölder – i båda riktningar. Det finns en automatkarbin i vart och vartannat hus, folk har tagit försvaret i egna händer, för polisen vågar inte ta upp kampen mot fienden. Området har varit ockuperat av Uganda men återlämnades då Kenya fick sin frihet 1963. Det är nästan lika stort som det övriga Pokot men folkmängden uppgår inte till mer än c:a 40 000.
Vi kom oanmälda till Kasei men blev mottagna av ledarna på ett helt otroligt sätt. ”Äntligen kommer ni! Vi har hört om ert arbete, och för tre år sen bestämde vi oss för att bygga en 15 kilometer lång väg upp längs berget, där merparten av folket bor. Vi samlade in 150 000 shillings och sa till människorna att om vi bara ordnar med en väg, så kommer den lutherska kyrkan och arbetar på berget.”
Man kunde inte låta bli att tänka, att här ligger en fullmogen åker som väntar på att skördas. Inom en timmes tid hade ledarna samlat folket, att när de fick höra att det var vi, så reste sig den ene efter den andra och bad oss enträget att inte dröja ytterligare tre år med nästa besök.
Jag kom att erinra mig hur det var i Sok-området för tio år sen. Hövdingar och ledare erbjöd tomter överallt. I dag finns det 17 församlingar i Sok med långt över 1 000 kristna.
Vi följde den väg de byggt ända upp på berget. De 15 kilometerna tog två timmar, så vägen hade knappast ens samma standard som en norsk skogsstig. Det var underligt att se, att det i Pokot fortfarande finns trakter där människor går utan kläder. Ingen skola, inga fruktträd, inga toaletter… Allt sådant har förändrats i bygder där vi fått arbeta. Det fanns ingen församling.
Under loppet av en dag lyckades ledarna och de äldste visa oss fyra tomter – de bästa platserna, och vi kunde få så stora arealer vi behövde. Sådana förhandlingar behövde vi flera år till den första tiden.
När vi kom upp till bergets topp bar man fram till vägen en dödssjuk man i 35–40-årsåldern. Han hade uppenbarligen hjärninflammation. Det var inte mycket med honom och han låg medvetslös den mesta tiden på vägen till sjukhuset. Färden tog fem timmar men vid framkomsten vaknade han till liv och fick till vår glädje fram några matta ord. Vi fick skäl att tacka Gud för hans hjälp. Mannen hade nog förstått att det var missionärer som hjälpt honom. Själv hade han ingen möjlighet att ta sig till sjukhus. Vi ber om att han ska få leva och bli den förste i Korokow som kommer till tro och ger Gud tack och ära för livet.
Det var en märklig resa. Vi kände att Jesus gick framför oss hela vägen. Vi mötte riklig nederbörd var gång vi kom in i ett nytt område – och regn betyder välsignelse i Pokot – men när vi for vidare blev det uppehållsväder.
Nu blir det spännande att se vad vi kan orka göra, för här behövs både ett evangelisationsprogram och några hus vi kan bo i. Följ arbetet i bön om att det som Gud vill ha utfört i detta folk också måtte lyckas!