Efter Josuas tid – då israelerna med Guds hjälp erövrade Kanaans land – tar den s.k. domartiden vid, 1375- 1050 f.Kr. Sedan följer konungatiden.
Domarboken berättar om 13 olika domare. De hade inte främst en rättslig funktion (som benämningen skulle kunna antyda) utan var framför allt militära och andliga ledare, sända av Gud till folkets hjälp i tider av kris.
Domartiden – mörker och oroligheter
Domarboken är på sätt och vis Josuabokens motsats. Under Josuas tid var folket i stort troget mot Herren. Om och om igen visar Josuaboken hur tro och lydnad följs av seger och frihet för folket. Men de följande generationerna avföll ofta från troheten mot Gud (2:10). I Domarbokens början beskrivs hur Israels folk inte fullt ut lydde Herrens befallningar. Man kompromissade. Sedan Israel fått sin plats i landet drev man inte ut de kvarvarande folken, trots att Herren tydligt befallt detta. De fick vara kvar – man kunde ju ha nytta av dem. Följden blev avfall från Herren, blandäktenskap och avgudadyrkan. Kananéernas fruktbarhetsgudar Baal och Astarte blev föremål för Israels dyrkan. I Josuaboken svarade Herren på folkets trohet genom att ge dem seger på seger. I Domarboken reagerar Herren på folkets avfall genom att låta omgivande folk besegra dem. Nederlag efter nederlag följer. I dessa kristider vänder folket sig till Herren, och han svarar på deras rop och sänder ledare (domare) för att rädda dem. Sju gånger upprepas detta schema: kompromiss och avfall – nöd och nederlag – rop till Herren om hjälp – seger genom domare och Guds nådiga hjälp. De domare som kommer folket till hjälp i de sju avfallstiderna är Otniel, Ehud, Debora o Barak, Gideon, Simson och Jefta. Utöver dess sju ”stora” domare nämner Domarboken kort också sex ”små”, mindre kända domare: Samgar, Tola, Jair, Ibsan, Elon och Abdon.
Tänkvärt
Den generation som intog landet under Josuas ledning tycks ha haft en stark och levande tro. Folket var hängivet Gud och Gud gav dem segrar. Det var liksom ”väckelsetider”. Men för generationen som kom efter suddades tron och hängivenheten ut alltmer. Omgivningens värderingar tryckte sig på och en ”smygbaalisering” ägde rum. För många nutida kristna i vårt land hör väckelse och förnyelse hemma i förgångna tider. Tron har man ärvt – utan att den riktigt bottnat i ens liv. Konturerna av vad Herren gjort börjar suddas ut och hängivenheten för Gud avtar.
Vad kan vi göra? Ropa till Herren! Så gjorde Israels folk i kristider, och Gud svarade. I vår andliga nöd får vi ropa om väckelse och förnyelse! Domarboken visar också föräldrar hur viktigt det är att med stort nit försöka förmedla sin tro och kunskap om Guds gärningar (inte minst bibelkunskap) till sina barn – jämför: ”Ett nytt släkte växte upp efter dem, ett som inte kände Herren eller de gärningar som han hade gjort för Israel” (2:10). Utan bibelkunskap och erfarenhet av föräldrars levande tro är fältet öppet för en ”smygbaalisering”, dvs. sekularisering och avfall!
Nöd- och kristider fungerade som väckarklockor för Israels folk. Då ropade folket till Herren. På samma sätt får vi låta våra bekymmer och svårigheter driva oss till Herren. Nöden kan lära oss att lita på Gud och vara honom trogna. Svårigheterna vill ofta väcka liv i böneropen och fördjupa vår tro. Hör du de väckarklockor som Gud låter ljuda genom nöden i ditt liv? Eller ringer de utan att du vaknar? När nöden är som störst, är Herrens hjälp som närmast. ”Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig!” (Ps. 50:15, se också Ps. 145:18, Rom. 10:12f).
Fredrik Carlsson redaktör