Ny dansk sångbok
Vi gratulerar våra vänner i Evangelisk Luthersk Missionsförening i Danmark till en nyutkommen, reviderad sångbok – Syng for Herren – med 663 sånger, varav 252 är nya. Om denna skriver Lars Brixen bl.a. följande i Mørke og Lys: ”Vår sångbok ska bidra till att ge våra medlemmar en väl grundad, bred förståelse av Guds ord och det kristna livet. Den ska vara präglad av en evangelisk, luthersk och roseniansk förståelse av det bibliska budskapet. Den ska bidra till att öka gemenskapen i föreningen, så att vi blir en lovsjungande församling, mottaglig för Guds ord. Sång hjälper ofta till att bereda hjärtat till att ta emot evangeliet om Jesus Kristus. Att få höra evangeliet i poetisk form kan ofta vara en hjälp. Det är inte sällan en psalm eller sång på några få rader kan säga mer än en förkunnare behöver flera manuskriptsidor för. – – – Att sjunga för Herren är inte bara att sjunga inför honom, så att han hör hur gärna vi prisar honom utan också att sjunga i tjänst för honom. Det ligger vittnesbörd i sången.”
Förslagen till kyrkans nya böcker omarbetas
För ungefär ett år sedan sändes nya gudstjänstböcker för Svenska kyrkan ut på en remissrunda. De blev kraftigt kritiserade – särskilt kyrkohandboken och bönboken. Förslaget till evangeliebok kom lindrigare undan kritiken och enligt Nya Dagen (14/11) räknar kyrkostyrelsen med att kyrkomötet hösten 2002 ska kunna ta ställning till den efter en del justeringar.
Enligt Nya Dagen har kritiken främst gällt det ”inklusiva språket”, som till exempel innebär att handboksförslaget rakt igenom använder begreppet Gud, men har strukit alla Herren, Kristus och Fader.
Vad det gäller kyrkohandboken (som reglerar gudstjänstordningarna) har Kyrkostyrelsen ännu inte hunnit behandla remissvaren, men KG Hammar är redan nu klar över att det inte kan bli något ställningstagande i kyrkomötet förrän tidigast 2004. Förslaget måste först omarbetas rejält och sändas ut på en ny remissomgång.
Har sekulariseringen avstannat?
Till Första Advent presenterade Göteborgs Universitet en ny undersökning av svenska folkets kyrkvanor. Magnus Hagevi, forskare och författare till rapporten, säger till Nya Dagen (30/11) att ”det som är mest intressant är att sekulariseringen, som är ganska omfattande, verkar ha avstannat”. I mitten av Andra världskriget visade statistiken att omkring 20 procent av svenskarna gick regelbundet i kyrkan. Sedan rasade det år från år och var som lägst åtta procent.
”Sedan dess har det faktiskt skett en liten, liten ökning”, säger Magnus Hagevi. År 2000 besökte tio procent av svenskarna regelbundet religiösa möten. I denna kategori ingår dock inte bara kristna gudstjänster och samlingar.
Det noteras också att kyrksamheten är olika i olika delar av landet. Föga överraskande är smålänningarna de flitigaste kyrkobesökarna. ”Omkring 20 procent av dem besöker religiösa möten minst en gång i månaden”, uppger Hagevi. Sämst är skåningarna. För dem ligger siffran på sju procent.
Nya Dagen noterar även att de konservativa samfunden ökar: ”I rapporten konstateras också att sett över en längre tidsperiod har frikyrkor med en konservativ bibelsyn medlemsmässigt gått framåt, till exempel Svenska Alliansmissionen och Pingströrelsen, medan de mer moderata, exempelvis Svenska Missionsförbundet, backat.”
Det goda våldet
Ärkebiskop KG Hammars tydliga kritik av USA:s bombningar i Afghanistan väckte under december månad en livlig debatt.
Bland andra har Ingvar Laxvik (präst och f.d. chefredaktör för Kyrkans Tidning) reagerat. I Svenska Dagbladet (6/12) vänder han sig med kraft emot Hammars uttalande att Jesus menade att allt våld är av ondo och att evangeliet tvingar honom till att ta avstånd från kriget i Afghanistan.
Laxvik lyfter fram den bortglömda men i Bibeln välgrundade lutherska läran om andligt och världsligt regemente och hävdar utifrån den, att den världsliga makten har principiell rätt att bruka våld. Samhället måste styras med lag – det är i kyrkan evangelium skall råda. Laxvik skriver klargörande: ”Det våld som den världsliga makten enligt Luther utövar i Guds namn är till sin karaktär polisiärt. En av KG Hammars företrädare på biskopsstolen i Lund, den världskände teologen Anders Nygren, har påpekat just det: ’I det världsliga regementet vill Gud uppehålla rätten och freden i världen, och det medel, som han i detta sitt regemente brukar, är makten och svärdet.’ – – – Staten och kyrkan har varsina ansvarsområden. När det gäller att med våld hävda och försvara lag och rätt är den världsliga makten suverän. Detta är kontentan av Luthers tvåregementeslära.”
Laxvik beklagar att ”flummiga snällhetsprofeter” dyker upp och påstår att våld inte löser några problem. Han menar att våld visst kan vara berättigat och lösa problem: ”Det tydligaste moderna exemplet är Hitler. Om han fått fortsätta ostörd hade i dag vår världsdel – och kanske fler – saknat judar, romer och handikappade människor.” Laxvik fortsätter: ”Man kan faktiskt med goda skäl hävda att det finns för litet våld. Nämligen av det goda, polisiära våldet. Om FN haft resurser och kurage nog att med makt hävda den rätt dess resolutioner om Mellanöstern lagt fast hade vi kanske i dag sluppit det meningslösa våld israeler och palestinier utövar i sina varannangångsattacker.” Han tar fler exempel och hämtar stöd hos aposteln Paulus (Rom. 13:4): ”Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.” Slutklämmen lyder: ”Den som gjorde det onda, är den som låg bakom dådet den 11 september.”
red.