Var inte rädda – framåt i tro

Det tredje och enligt planerna sista Linköpingsmötet levde på många sätt upp till sitt dubbla tema: Var inte rädda – framåt i tro.

Ibland säger man, litet skämtsamt: ”Det är svårt att spå, särskilt om framtiden.” Så har det alltid varit, men det blev extra tydligt den här gången i Linköping.

Inledningsgudstjänsten var en mäktig upplevelse, då ca 1500 personer samlades i en fullsatt domkyrka. De musikaliska inslagen var starka – en psalmsång som brusade genom katedralen, en mycket välsjungande ungdomskör från Skåne (Sanctus) och en oerhört skicklig kvintett från Göteborg.

Bo Brander, teol. dr och föreståndare på Laurentiistiftelsen i Lund, höll en tankeväckande predikan om Frimodighetens väg. Själv fäste jag mig vid hans djuplodande utläggning av Psalt. 51, där han visade hur radikal kung Davids bön var. David bad inte om att Gud skulle plåstra om hans hjärta – han bad att Gud skulle skapa ett helt nytt, rent hjärta!

Som vanligt fanns det sedan möjlighet för deltagarna att bevista olika seminarier. Vad jag förstår avlöpte dessa väl; själv hade jag förmånen att leda ett seminarium med temat ”I tro lät de sig inte skrämmas” om Dietrich Bonhoeffer och Bo Giertz. I de flesta fallen hade seminarierna temata från Hebréerbrevet som rubrik.

På lördagseftermiddagen samlades också deltagarna stiftsvis för att diskutera en ev. fortsättning på Linköpingsmötena. Vad som kommer ut från dessa överläggningar återstår att se. Vi väntar med spänning på den Helige Andes ledning!

Lördagens kväll och söndagens högmässa hade båda ett gott och uppbyggligt innehåll. Visst kan det finnas saker man ibland funderar över, men mitt samlade intryck är mycket positivt. Inte minst grep ungdomarnas medverkan tag i mig, t.ex. ett starkt vittnesbörd om skolevangelisation och ungdomarna i kören Sanctus.

Den nästan allra starkaste upplevelsen på hela mötet blev själva ”finalen”, alltså den avslutande gudstjänsten. Den finländske prästen Johan Candelins anförande om den kristna kyrkans situation i världen idag var oerhört starkt. Man kände nästan att förhänget inför framtiden för en stund drogs åt sidan och man fick blicka in i kristenhetens kommande situation. Och vad såg man?

Jo, att svenska kristna förmodligen kommer att bli en del av den världsvida lidande kyrkan…

Candelin inledde med att skissa den rådande situationen: Många stora konflikthärdar i dag handlar om religiösa konflikter, snarare inom länder än mellan länder – kulturen blir alltmer global och nationella särdrag minskar – konflikten mellan islam och Västvärlden ökar – ett partnerskap växer fram inte bara mellan länder utan ofta också mellan olika kyrkor.

I detta läge växer de kristna kyrkorna så att det knakar. Antalet kristna i Afrika har på 30 år ökat från 120 miljoner till 340 miljoner. Varje dag tillkommer 70 000 kristna i hela världen. På bara några år har en miljon nya församlingar bildats!

Samtidigt ökar förföljelserna mot bekännande kristna. Själafienden försöker särskilt bekämpa väckelserna och få oss att förneka Kristi kors. Det mönster (paradigm) som han använder i sitt arbete ser ofta ut så här:

Desinformation – diskriminering (t.ex. att väckelsekristna blir ett b-lag i sin egen kyrka) – ren förföljelse.

Candelin tycker sig se tydliga tecken på att kristenheten i Sverige är på väg in i nivå tre, alltså ren förföljelse. Samtidigt påminde han om en mycket viktig sak:

Vid förföljelser ger Gud en särskild nåd (jfr Matt. 10) – men vi får den inte i förväg!

För egen del kan jag därför sammanfatta mina intryck från Linköpingsmötet så här:

• Framtiden för oss väckelsekristna i Sverige och Svenska Kyrkan är mycket osäker. Gud har inte försett oss med några fallskärmar!
• Mycket talar för att vi kommer in i akuta förföljelser från samhällets sida.
• När nöden finns där, finns nåden också där! Gud kommer att sörja för alla våra behov. ”Som din dag, så skall din kraft ock vara…”
• Vi får gå in i detta okända med frimodighet och utan fruktan: ”De osedda dagar vi möta med tröst, oss följer ju Herden… vi känna hans röst”

Slutklangen från Linköpingsmötet blir alltså: Var inte rädda – framåt i tro!

Rune Imberg, teol. dr, rektor för FFG