Bibelns texter berör tid och tideräkning i många sammanhang, men något enhetligt system för angivande av en tidpunkt finns inte, ingen tideräkning jämförbar med vår. Detta gör att vi möter många svårigheter angående tidsangivelser, särskilt i Gamla Testamentet.
Bibelns texter berör tid och tideräkning i många sammanhang, men något enhetligt system för angivande av en tidpunkt finns inte, ingen tideräkning jämförbar med vår. Detta gör att vi möter många svårigheter angående tidsangivelser, särskilt i Gamla Testamentet. Historiska händelser dateras t.ex. efter konungars tronbestigning eller dödsår, efter uttåget ur Egypten eller efter fångenskapen i Babel etc.
I Luk. 3 finns ett typiskt exempel på biblisk datering: Under kejsar Tiberius’ femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var landshövding över Judeen, Herodes landsfurste över Galileen, hans bror Filippus över Itureen och Trakonitislandet och Lysanias över Abilene, och när Hannas och Kaifas var överstepräster, då kom Herrens ord till Sakarias son Johannes i öknen.
Guds Ord
Hela Bibeln är Guds Ord, Guds sade. Det gäller således även Urhistorien (1 Mos. 1–11). Enligt Matt. 19 säger Jesus att Skaparen sade i begynnelsen, och hela Skriften betraktar Urhistoriens skapelseberättelse som lika historisk som berättelserna om Israels uttåg ur Egypten, om ökenvandringen etc (Ps. 135, jfr också Paulus undervisning).
Urhistoriens kronologi
De första sju dagarna i skapelseveckan definieras av Gud själv. De är ”vanliga dagar”. Gud talar om afton och morgon, om natt och dag. Den fjärde dagen regleras av solen och är alltså en vanlig dag. Första skapelsedagen är också en vanlig dag. Den är medräknad, när Gud säger: Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem… (2 Mos. 20:11). Orden som ligger till grund för sabbaten förlorar sin mening, om skapelsedagarna inte är vanliga dagar.
De kronologiska namnlistorna i Urhistorien upptar en mycket stor plats. Gud ville ha det så, och anledningen står klar för oss, när vi läser Nya Testamentet. Där sammanställer den helige Ande ett släktregister (Luk. 3:23–38) från Kristus tillbaka till Adam. Det hela bygger på att Skriften från begynnelsen upptar huvudpersoner och släktled. ”Den röda tråden” finns där årtusenden före tidens fullbordan. Släktregistren är ett verk av Gud, den Allvetande, och någonting unikt i världslitteraturen.
1 Mos. 5 har en symmetrisk kronologi, som sträcker sig fram till Noas femhundrade levnadsår. Kronologin i 1 Mos. 11 sträcker sig från Sem till Abraham. Tre viktiga punkter gör namnlistorna tillförlitliga: 1) personens ålder när en betydelsefull son föds, 2) personens totala ålder, 3) personens död. Symmetrin är enkel och klar. Från Adam till Noa räknas tio led. Som avslutning nämns Noas tre söner. Från Sem till Tera räknas också tio led. Kronologin avslutas med Teras tre söner.
”Den röda tråden” finns där årtusenden före tidens fullbordan. Släktregistren är ett verk av Gud, den Allvetande, och någonting unikt i världslitteraturen.
Namnregister utan kronologi
Ibland har teologer påpekat att släktled är överhoppade i en del av Gamla Testamentets släktregister. Det må så vara, men man kan aldrig få släktregistren att stödja evolutionslärans oändliga tidrymder, och det går inte att lägga in längre tidrymder mellan stamfäderna i 1 Mos. 5 och 11 utan att göra våld på Skriften.
Flera av Bibelns senare släktregister gör inte anspråk på att vara fullständiga. I Jesu släktregister i Matt. 1 utelämnas fyra konungar, nämligen Ahasja, Joas, Amasja och Jojakim. Man kan inte på grundval av släktregistren uttala sig bestämt om människosläktets ålder (Hedegård). Det är säkert inte heller Guds vilja, men han ger oss något att begrunda i Bibelns släktregister. Skapelsens exakta ålder tillkommer det inte oss att veta.
I Första Moseboken finns också namnregister, som inte har någon kronologisk uppställning. Det är anmärkningsvärt (t.ex. 1 Mos. 4:17– 24). Lägg märke till skillnaderna. Inga åldrar anges i samband med Kains släkt. Vi får inte veta Kains ålder, när hans förste son föds, inte heller tiden mellan Kain och Lemek. Det nämns ett antal män, och så rinner det hela liksom ut i sanden. Samma sak gäller 1 Mos. 10. Mose, Aron, Esra, Nehemja etc. presenterar ingen kronologi som leder mot ett särskilt mål. Deras släkter leder inte fram till Messias. Det vet Gud – i förväg!
Skapelsetro och evolutionism är oförenliga
De som läser om evolutionslärans miljoner och miljarder år får problem med bibeltexterna. Ibland har man försökt jämka ihop evolutionsteorin med Bibelns skapelsetro, men det är omöjligt. Evolutionisterna accepterar aldrig en sådan sammanblandning, för de förnekar Guds existens. Vi får heller inte göra våld på bibelordet, ordet från den Allvetandes mun.
Det är också viktigt att komma ihåg att utvecklingsläran hade fått starkt fäste långt innan forskarna trodde sig ha möjlighet att radioaktivt åldersbestämma bergarter. Dessutom är alla radioaktiva mätningar som görs i ett öppet system otillförlitliga. Vem vet hur stora mängder av ”dotterämnen” som redan existerade på jorden, när det radioaktiva sönderfallet började?
Jordens magnetfält har en halveringstid på ca 1400 år. För 7 000 år sedan bör magnetismen varit mer än 30 gånger starkare än idag. Bortom den gränsen existerar knappast något liv. Mängden helium i universum tyder på att skapelsen är ”ung”.
Enligt Simon de Laplace (1796) har solsystemet bildats ur en stor, roterande ”gasskiva”. Men hur kom det sig att solen behöll 98% av gasskivans massa men mindre än 2% av dess rörelseenergi? Hur kunde planeterna å andra sidan behålla 98% rörelseenergi men mindre än 2% massa? De tunga metallerna är sällsynta i solsystemet. I solen finns väte och helium. Om planeterna bildats från samma gasskiva som solen, varför har vår planet fått ”fel” sammansättning. Hur bildades guld, silver och ädla stenar? Även månen har ”fel” materia.
Jordens befolkning ökar med ca 2% per år. Om vi endast räknar med 0,5% och hugger till med en miljon år, så får vi en svindlande, ohanterlig siffra, 10 upphöjt till 2 155 individer. Var finns skelettdelarna efter alla dem?
De fossila fynden stöder skapelsetron och motsäger evolutionismen. Inga s.k. mellanformer, som tyder på utveckling, har påträffats. Det borde funnits oerhörda mängder av mellanformer under en oändligt lång utvecklingskedja. Bibelns budskap är klart och enkelt: I begynnelsen skapade Gud.
Vi ska inte glömma det teologiska problemet: Om lidande och död existerat på jorden i miljoner år, var placerar vi då in syndafallsberättelsen? Döden kom in i världen efter fallet. Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden (Rom. 5:12). Om vi sammanblandar skapelsetro och evolutionism, blir resonemanget utopiskt. Vi gör Gud själv ansvarig för lidande och död, för den starkes seger över den svage (the survivel of the fittest) under årmiljoner. Kärlekens Gud finns då inte längre, och vi famlar i blindo.
I begynnelsen
Orden I begynnelsen skapade Gud omöjliggör evig existens och någon slags självskapelse (Professor H. Odeberg). Bibelns första ord I begynnelsen hänger så att säga inte i ett vakuum utan vilar i Skaparen (1 Mos. 5:1–2). Evolutionisterna har det svårare. Låt oss i tanken förtäta hela universum med galaxer och solsystem, till ”en liten kula”, vilken sedan exploderar i ”the big bang”. Men ”kulan” hänger i ett ”vakuum” i vår fantasi. Ingen kan förklara, hur den tillkommit.
Före I begynnelsen fanns Ordet (Joh. 1). Gud var där. Jesus säger: Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd (Joh. 17:24). Paulus skriver: Liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom (Ef. 1:4).
Fadern älskade Sonen före I begynnelsen. Kärlekens Gud fanns där. Det rådde kommunikation mellan Fadern och Sonen, och ett rådslut ägde rum om nåd för syndare. Paulus skriver: I kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet (2 Tim. 1:9).
Vi tror på Gud Fader Allsmäktig
Våra tidsbegrepp f.Kr. och e.Kr. finns inte i Bibeln, men i Hebr. 4 står det om den tid, då världen var skapad. Hur många varv runt solen vår jord har gjort sedan dess, vet Gud allena. Världen har en början. Den är skapad. Den kommer också att få ett slut. Jesus säger: Det tillkommer inte er att veta tider och stunder som Fadern i sin makt har fastställt. Men Bibeln talar om de yttersta dagarna, och Jesus påpekar att änden skall komma, när evangelium predikats för alla folk.
Den Allsmäktige råder över tid, rymd och materia, och för honom är all tid närvarande. Han säger med ironi: Tala om vad som skall hända i framtiden, så att vi kan se att ni är gudar. I Ps. 139 heter det: Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.
Låt oss inte lyssna till dårarna, till de ”förvirrade”, som säger: Det finns ingen Gud. Enligt ren evolutionism är Gud helt enkelt uppfunnen i människans hjärna. Nej, om du ska tro på Gud, så måste du tro att han finns. Och – Guds osynliga väsen kan ju ses ända sen världens skapelse: Det kan uppfattas i hans verk … Därför är de utan ursäkt … de förirrade sig i tomma spekulationer, så att mörkret sänkte sig över deras oförnuftiga hjärtan … de blev dårar (Rom. 1).
Jesus sade: Månne Människosonen ska finna tron på jorden vid sin tillkommelse? Orden gäller både tron på Skaparen och tron på Frälsaren, ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv (2 Kor. 5:19). Ordet, som i begynnelsen skapade himmel och jord, blev kött och lät sig födas av en jungfru.
Herre, min Gud, många är de under du har gjort och de tankar du har tänkt för oss (Ps. 40:6).
Lennart Axelsson, predikant, Bjärnum