Den senaste tiden har jag av olika orsaker funderat på livet och döden. Det började med att våra kanariefåglar bäddade ett bo och lade tre ägg. Sedan följde en spännande väntan – skulle det visa sig att de var befruktade?
Den senaste tiden har jag av olika orsaker funderat på livet och döden. Det började med att våra kanariefåglar bäddade ett bo och lade tre ägg. Sedan följde en spännande väntan – skulle det visa sig att de var befruktade? Honan värpte och hanen flög med mat till henne, vilket var beundransvärda prestationer av dem båda två. Hur vet de vad de ska göra?
Så en eftermiddag, fjorton dagar senare, såg jag att ett ägg hade försvunnit. I stället låg där ett skrynkligt, beigefärgat, vitfjunigt litet föremål. En unge! (Honan hade kastat ut det förbrukade äggskalet.) Dagen efter kläcktes unge nummer två. Det tredje ägget var obefruktat.
Det var fantastiskt att se de båda föräldrarna vårda sin avkomma! Att flytta honan ur boet var nästan omöjligt. Hon låg kvar även om man stod alldeles intill och blåste på henne genom gallret. Till och med om man petade på henne med en pinne, var hennes pliktkänsla större än hennes rädsla. Hanen flög med mat. Ungarna pep för att visa att de var hungriga. Och jag prisade Skaparen för det jag fick bevittna. Vem har lärt fåglarna detta? Hur kan en skrynklig, fingertopps- stor unge transformeras till en flygande, pickande, färdig fågel på endast tre veckor? Detta var en manifestation av liv.
Någon månad senare lade honan nya ägg. Två ungar kläcktes. Den ena dog tyvärr under det första dygnet. Den andre levde vidare och fjäderdräkten började utvecklas. Det såg ut att bli en vackert spräcklig en. Men så en morgon var den också död. Varför segrade inte livet denna gång? Besvikelse och funderingar över naturens ofullkomlighet!
Fåglarnas ve och väl glömmer man trots allt ganska snart. Människolivet är ur alla aspekter mycket större. I slutet av februari föddes vår dotter. På nytt fascinerades vi av Skaparens makt. Det känns så skönt att kunna förklara livets mysterium med en älskande Gud. Den som benhårt håller fast vid slumpen måste känna sig kluven, när han bevittnar ett barns födelse. Glädje kryddad med meningslöshet (eller tvärtom).
Några dagar senare, när vi läste morgontidningen, drabbades vi av tungsinne och förvirring. En tonårskille som vi kände var död. Föräldrarnas smärta stod absolut klar framför oss. Ett ungt liv, som avbryts just när det ska svinga sig upp till en ny nivå, det är sannerligen en tragedi.
I Skaparens värld tänds och slocknar liv. Det finns ingen rättvisa när det gäller livslängderna. Här är det nu den kristne som kan känna en kluvenhet. Glädje blandad med undrande sorg. Men livet och världen ligger fortfarande i den älskande Gudens händer. Vi får aldrig glömma att döden inte fanns med i begynnelsen. Och den ska inte finnas med då Gud gör allting nytt. Dödens makt bröts genom ett märkligt ingripande år 33. Därför väntar vi på den nya skapelsen och under tiden färdas vi under en öppen himmel. Den hjälpare vi ser sträcka sina händer mot oss är Jesus Kristus. Det är hos honom man får lasta av sina funderingar.
Thomas Nilsson, predikant, Åhus