Guds ord är levande och verksamt

Anna-Brita Albertson reste ut till Kenya i MBV:s tjänst 1950 som sjuksköterska och barnmorska. Anna-Brita har blivit landet trogen hela sitt liv, och efter pensioneringen har hon byggt sig ett hus ett par km från Itierio. Hon deltar regelbundet i gudstjänsterna och betyder fortfarande, trots sina 82 år, mycket för människorna i närområdet.

Ett ord som under sista tiden om och om igen har kommit i mina tankar är Hebr. 4:12: ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” Detta ord hörde till en av texterna på 8:e söndagen efter Trefaldighet. Prästen som predikade på Itierio tryckte mycket på denna verklighet.

Jag vill berätta något om en av mina grannfamiljer som blivit hårt prövad. Pappan i hemmet dog för c:a 15 år sedan. Mamman lever och är väl omkring 75 år. Två döttrar är gifta och bor inte så långt härifrån. På gården har bott två söner och två döttrar.

Patricia, den äldsta av dessa döttrar var lärare och undervisade på en skola i närheten. Hon deltog i många år vid våra gudstjänster. Hon kom ofta in och vi samtalade med varandra. En dag, en påsklördag, berättade hon att hon och hennes kolleger hade pratat om påsken och de kunde inte förstå att fredagen kallas ”Good Friday” (engelska ordet för långfredag). Det var väl ingen god dag då Jesus fick dö? Mitt svar var att den dagen verkligen var god för oss. Hon satt tyst en stund, så sa hon: ”Ja, det var ju den dagen då alla mina synder blev förlåtna.” Glädjen lyste i hennes ögon. Så påmindes vi om Ps. 46:5: ”En ström går fram med flöden som ger glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning.” Ur denna ström får vi dagligen hämta syndernas förlåtelse.

Patricia älskade sina syskonbarn. De var tidvis många på gården. Även kusinbarn vistades där. Hon satt ofta utanför hyddan och undervisade dem i Guds ord. En gång tog hon dem med sig in här på min veranda. Det blev ett riktigt barnmöte. De små läste och sjöng och sist var det en förstaklassare som bad.

För några år sedan blev Patricia sjuk och togs in på sjukhus. Jag besökte henne ett par dagar innan hon fick lämna detta livet. Då jag påminde henne om vårt samtal den där påsken, och att det ännu gällde att alla hennes synder var förlåtna, nickade hon instämmande. Hon var för svag till att tala. Jag vill gärna tro att Guds levande ord hade bevisat sin kraft på henne och att hon gick hem på syndernas förlåtelse. Detta var vid julen år 2000. Sorgen var stor i hemmet. Hon hade varit mammans stora stöd och hjälp.

Nästa jul, år 2001, dog äldste sonen efter bara ett par dagars sjukdom. Han var sedan många år alkoholist. Han lämnade efter sig maka och fyra barn. Det femte skulle snart komma till världen.

Ännu ett år gick och så blev näste son i hemmet sjuk. Denne Mose, som han hette, var mentalsjuk. Han hade i flera år suttit eller legat utanför hyddan om dagarna. Han talade mycket sällan. En enda gång fick jag kontakt med honom. Sjukdomen var allvarlig och hans tillstånd förvärrades alltmer. Då slutet var nära lyfte han sina händer mot himlen och sa: ”Nu får jag gå hem till Jesus.” Först kom den unga änkan efter den äldste sonen till mig och berättade detta. Sen kom mamman upp och berättade samma sak. Detta budskap var en lisa i sorgen. Han hade suttit eller legat där utanför hyddan och hört på systern Patricia, då hon undervisade de små. Ingen visste vad som rörde sig i hans inre, men Guds ord är levande och verksamt även där vi kanske minst anar det.

På gården har mamman den yngsta dottern kvar. Denna flicka är mentalsjuk och har dessutom epilepsi. Vid anfall har hon trampat i den öppna kökselden ett par gånger och fått svåra brännskador. Skall Guds levande ord få verka också hos henne? Give Gud att så får ske! Låt detta också vara vår bön för henne!

Anna-Brita Albertson