DEN SOM HAR EN VERKLIG VÄN vet vad den betyder i livets skiften. Någon man kan gå till, fråga om vad som helst, vara förtrolig med och aldrig vända tomhänt tillbaka från. Den som har en sådan vän vet hur betydelsefull den är.
Psaltarens bok i Bibeln är en sådan vän. Hur än livet skiftar och ser ut finns där alltid något att ta emot och gå vidare med. Den röst som ljuder i Psaltaren är inte främmande för någonting i livet. Den har bärkraft för allt.
Så låt oss slå följe med denne vän. Vi söker upp vännen en dag för att lyssna till vad han berättar. Det är gott att känna denne vän så, att man kan erinra sig vad man tidigare hört honom säga.
Om nåden ges, börjar för de flesta av oss dagen med att vi stiger upp från vår viloplats. Vi går att förbereda oss för våra uppgifter. Vad är det nu min vän sagt om dagen? Han har lärt mig säga till Herren: Du är min Gud. Min tid står i dina händer (Ps. 31:16). I Guds hand ligger min dag. Där vilar den, innesluten i Guds hjärta, omsluten av Hans goda tankar. Detta får vara min första tanke – i dina händer, Gud, ligger min dag.
Vad skönt att bära den tanken med sig under dagen. Mitt liv är Guds angelägenhet. Jag vandrar inte kring i blindo. Guds hand är där, stödjande, ledande. Min vän har också lärt mig, att Gud omger mig på alla sidor och håller mig i sin hand (Ps. 139:5).
Men ingen dag går utan att syndens fula drag framträder hos mig. Jag blev förbigången och jag försöker ta död på besvikelsen genom att förtala en annan. Hårda ord saknades inte. Där fanns också skadeglädjen, när det gick den illa, som jag inte tyckte om. Jag samlade ihop en hel del under dagen. Det låg där i mitt innersta och tärde på mitt mod.
Också här har min vän något att säga mig. Jag vill ju själv låta glömskan ta hand om mina gärningar. En viss skicklighet utvecklar jag i att städa undan och tiga. Men min vän är inte tyst: ”Så länge du tiger tappar du mod och kraft. Det du söker glömma och gömma dyker upp i klagans form. Du måste söka Guds förlåtelse. I förlåtelsens stora hav göms dina synder för alltid. De helt enkelt utplånas” (Ps. 32). Min vän har som alltid rätt.
Det händer en hel del i en människas liv när tron skall växa och mogna. För att tron skall få bärkraft behövs både storm och kyla. Bara solsken räcker inte. Här är Psaltaren ett underbart uttryck för Guds omtanke om våra liv. Gud, som känner våra hjärtan och hur våra liv kan gestalta sig, har gett oss möjlighet att i Psaltaren känna igen både glädje och smärta, tvivel och tro.
Förr eller senare kommer den dag, då jag verkligen behöver min vän – när jag skall dö och gå in i evigheten. Då låter mig vännen med Frälsaren dela Hans egna ord: I din hand lämnar jag min ande (Ps. 31:6). Jag får hjälp att dö i frid.
Den som vill leva som verklig kristen, bör inte missunna sig att leva i Psaltaren. Det gör hjärtat gott att lyssna till den varje dag och bedja med den. Psaltaren bär inom sig en rik böneskatt, som har sina källor i Gud själv. Psaltaren kan verkligen bli en kär vän, som aldrig sviker. Den ger ett evighetens ljus över mitt livs situationer.
En del psalmer talar särskilt till mig. De blir mina älsklingspsalmer. Det har sitt stora värde, men det får inte stanna där. Hela Psaltaren skall få vara min tillgång. Då kan vissheten leva i mig att jag med Psaltaren själv instämmer: För evigt, Herre, står ditt ord fast i himmelen (Ps. 119:89).
EGON OLSSON Präst, Jörlanda