Det finns människor som nästan hela sitt liv får leva med något handikapp. En av dessa är
Tore Ragnarsson i Lund. Men när man träffar Tore möts man inte av bitterhet och självupptagenhet.
I stället utstrålar han förnöjsamhet och förtröstan – trots nya prövningar på senare tid.
Det ligger nära till hands att fråga sig: Hur är det möjligt?
ag har under många år sett Tore på Filippi (Kristna Föreningen Filippis lokal) i Lund, men fått förmånen att lära känna honom något närmare först på senare år. En kväll ringde jag på hemma hos Tore och hans Stina i deras radhus. Vi slog oss ned i arbetsrummet vid Tores skrivbord med kaffe framsatt. Jag kände mig välkomnad in till Tore och hans liv.
Tore, varför sitter du i rullstol?
– När jag var fyra år träffades jag av en grep högt upp på halsen under örat. Jag föll ihop och kunde inte stödja på mina ben, de blev förlamade. Ett helt år var jag på sjukhuset i Lund, långt ifrån mina föräldrar och syskon. Jag hade besvär med liggsår, som inte läkte förrän mina föräldrar tog mig hem.
När jag gick i fjärde klass fick jag stå ut med nya smärtsamma undersökningar under ett halvårs tid på sjukhuset utan min familj. Det värsta var nog ändå den mat jag fick, kokt spätta och gröna ärtor. Sådan mat har jag haft mycket svårt för därefter.
Fick du en rullstol redan som liten?
– Nej, jag skjutsades runt i en sittvagn de första åren. När min morfar var i USA i början av 50-talet såg han en rullstol som var hopfällbar och lätt. Den hade stora bakhjul och små framhjul – i motsats till svenska rullstolar, som var svåra att ta sig över trösklar och trottoarkanter med. När jag var åtta år gammal fick jag en sådan amerikansk rullstol. Den kostade 750 kronor.
Har du gått i vanlig skola?
– När jag skulle börja skolan ville min fröken inte ta emot mig i klassen. Hon trodde nog att även huvudet var skadat…
Tore fick lektioner i hemmet av en tillresande lärarinna som lärde honom att läsa och skriva. Fröken släppte sedan in honom i andra klass.
Så småningom flyttade du till Lund för studier…
var du inte orolig för hur det skulle gå?
– Nej, inte jag, men min mor var mycket orolig för det. Men jag var van från skoltiden att be om hjälp för att ta mig upp i trappor. Det hände att mina kamrater bar mig upp till föreläsningssalen på fjärde våningen.
– Den andra dagen i Lund tog jag kontakt med min nästkusin Stina. Hon skulle gå till Filippi, som på den tiden låg en halvtrappa ned. Vi träffades utanför entrén så att jag kunde få hjälp att komma in.
nder alla år i Lund har gemenskapen med vännerna och samlingarna på Filippi varit en fast punkt för Tore. Men alltid var det trappor – upp eller ned. Inte förrän i mitten av 1980-talet, när det nuvarande Filippi på Sandgatan stod klart med ramp och hiss, kunde Tore ta sig in på Filippi på egen hand.
Hur har du kunnat anpassa dig till ditt handikapp?
– Som barn tog jag det nog rätt naturligt och sen har jag anpassat mig till livet som det är. Omgivningens inställning har bidragit. Uppvuxen på en gård var det inte så konstigt att jag ville och skulle köra traktor. Det gjorde jag också – med hjälp av en spak i stället för fotkoppling. Så snart jag var arton, tog jag körkort med hjälp av en införskaffad handikappanpassad bil.
Hur gick det att få arbete som rullstolsburen?
– Det var inte självklart att kunna få arbete efter studierna och det var ett böneämne för mig. Gud visade sin omsorg om mig genom en tidigare kurskamrat. Med hennes hjälp kom jag i kontakt med den bank i Malmö som blev min arbetsgivare under många år. Att jag kunde få arbete på den banken har jag sett som ett särskilt uttryck för Guds omsorg om mig personligen.
andikappvänlig arbetsplats. Denna bank hade gjort en större ombyggnad som innebar goda parkeringsmöjligheter, hiss och matsal i samma byggnad. Det var en i det närmaste perfekt arbetsplats för Tore som han har tackat Gud för. Tore tror inte att det hade fungerat för honom att arbeta på ett lokalt bankkontor. Det brukar vara trångt bakom disken och arbetet på en bank innebär mycket förflyttningar.
Vad har du arbetat med?
– På banken höll jag bland annat på med revision och internbokslut. Under en tid hade jag en särskilt bra chef som visade mig stort förtroende. Han lät mig representera banken vid möten i Stockholm. Jag flög därför under en tid ofta dit på sammanträden. I slutet av 1999 blev jag erbjuden och tog garantipension.
Och så visade Gud sin omsorg om Dig och Stina?
– 1976 gifte Stina och jag oss. Vi köpte ett hus i norra Lund. Det var besvärligt för mig att bo i lägenhet. Huset är en särskild välsignelse eftersom garaget ligger alldeles intill trottoaren, snöröjning på den tar kommunen hand om, och mellan huset och garaget har vi byggt ett tak som skydd mot nederbörd. Vi är därför mycket tacksamma över den bostad Gud har gett oss.
y olycka. För två år sedan mötte Tore och Stina en bil utanför Kristianstad som körde rakt emot dem, på fel sida, och en kollision gick inte att undvika – trots Tores ansträngningar. Tore blev allvarligt skadad och fördes till sjukhus medan Stinas skador var lindriga. Tore vårdades under den första tiden i Kristianstad. Han hade fått frakturer på flera olika ställen. Hans tillstånd var kritiskt under de två första veckorna. Allmäntillståndet var mycket dåligt och Tore var förvirrad: Han såg syner och uppträdde märkligt. Även läkarna var bekymrade.
Hur upplevde du denna tid, Stina?
– Det var en mycket svår tid för mig. Jag var med på intensivvårdsavdelningen i Kristianstad, dag som natt. Tore var inte kontaktbar och blev snarast sämre. Han flyttades till intensiven i Lund. Man misstänkte att Tore fått en bestående hjärnskada.
örböner på Filippi. Hösten 2002 var tung för oss på Filippi. Vi fick flera bud om allvarliga sjukdomar som drabbat medlemmar och så kom Tores olycka. Många gånger ropade vi till Gud om hälsa och helande både enskilt och tillsammans. Vad gäller Tore fick vi uppleva hur Gud på ett påtagligt sätt hörde våra böner.
– En dag var det som en omvänd hand, berättar Stina. Efter tre veckor blev Tore som vanligt igen. Hans förvirring försvann. Det var en stor och märkbar förändring mot ett tillfriskande. En läkare sa: ”Det måste finnas en högre makt”.
Hur har då livet förändrats för dig, Tore, efter olyckan?
– Jag har sämre balans när jag kör rullstolen och klarar det inte så bra som tidigare. Jag är mer beroende av Stinas hjälp nu.
Tore berättar också att han har haft svåra smärtor, som med tiden avtagit något. Han har varit van vid att kunna röra sig fritt med hjälp av bil – så det var en prövning att det första året efter olyckan vara hänvisad till färdtjänst. Han har nu en ny bil med en ’lift’ som placerar rullstolen i en box på taket.
ud svarade inte på alla våra böner på Filippi hösten 2002 som vi önskade. Den smärtan finns kvar. Tore har sin värk kvar. Men han och vi kan vittna både om Guds påtagliga ingripande och omsorg i svårigheter. Tore visar också genom sitt exempel att man inte behöver fokusera på nya svårigheter utan kan vara öppen för att se Guds omsorg i begränsningarna. Många i vänkretsen i Lund vittnar också om att Tore, trots egna svårigheter, ofta uppmuntrar och tröstar dem som på något sätt har det svårt.
Peter Henrysson
Lund