Värme, gemenskap och förnöjsamhet präglade den familj som en av MBV:s volontärer fick möta i Peru. Och i församlingen riktades lovsången och tacksamheten till Gud!
Jag kliver in i kyrkan och tänker med spänning på kommande dygn, som jag ska tillbringa hemma hos Felicia, 19 år, och hennes familj. Snart möter jag hennes av glädje sprudlande ansikte, och det får min nervositet att släppa. Skrattande gömmer hon huvudet när jag tar fram kameran, men konstaterar strax att den är borta och böjer sig åter ner för att prata med barnen i Escuelita (söndagsskola, fast på lördagar).
Ett efter ett pussar barnen mig på kinden och lämnar det lilla kyrkorummet. Jag och Felicia ger oss också iväg och traskar mot hennes hem. Solen, som står högt på himlen, anstränger sig till det yttersta för att göra den sandigt torra gatan om möjligt ännu dammigare.
Humitas, picarones och champú
Framme vid Felicias hus inser jag att den vackert grönkaklade fasaden lurar mitt öga. Som om det var utsidan som speglade husets hela skönhet. Ytterdörren leder mig rakt in i det cementgrå rummet, som tydligen används som både matsal, tv- och sällskapsrum – gärna samtidigt! Två draperier hänger på andra sidan rummet och fungerar som enkla dörrar. Felicia leder mig genom ett av dem, in i sitt rum. Vi sätter oss på sängen och hon börjar berätta om livet runt omkring henne. I huset bor hennes mor, far och tjugoåriga bror. Fadern, som är pappa till två äldre halvbröder i Lima, är arbetslös sen ett och ett halvt år tillbaka. Nu kämpar hennes mamma, Juana, flera dagar i veckan med att tillreda humitas (en majsrätt med en köttbit inuti), picarones (munkliknande, friterade ringar) och champú (en sorts dricka). Dessa varor säljer Juana på gatan eller genom att knacka dörr. På så vis skrapar de ihop det som behövs för att täcka familjens alla utgifter (mat, kläder, skolgång för Felicia och hennes bror m.m.)
En personlig relation med Jesus
Medan hennes öppna, glasfria fönster gapar mot köket och avslöjar allt vi säger för resten av huset, kommer samtalet in på kyrkan. I dag är den en betydande del i hennes liv och hon har en personlig relation till Jesus. Förr var ungdomsgruppen bara en anledning att träffa vänner, men nu inser hon sitt behov av undervisning i Bibeln och om Jesus. Hon besöker dock inte söndagsgudstjänsterna, eftersom huset behöver passas p.g.a. inbrottsrisken.
Snart kallar Juana till mat och vi samlas runt matbordet i stora rummet. TV:n flimrar i ett hörn medan tallrikar med redan upplagd mat dukas fram. Jag serveras soppa, ris och sås gjord på gula ärtor och en tom skål, som ska fyllas med ceviche (lime- och chilimarinerad, rå fisk).
Eftermiddagen flyter på och jag får hjälpa till med att knyta ihop paket med humitas. Det är en familjär stämning runt bordet, som då och då bryts av att deras två hundar släpps in och ut från gatan. Under tiden får jag också tillfälle att hälsa på två av deras sju hundvalpar.
Kvällen fylls av ungdomssamling i kyrkan. Vi lovsjunger tillsammans. Sedan tar Pepe, den peruanska pastorn, över och leder ett bibelstudium.
Innan dagen är slut och vi tillsammans kryper ner i Felicias säng för att sova, ber hon mig att hälsa till er med en vers från Psaltaren: Ha din glädje i HERREN, han skall ge dig vad ditt hjärta begär (Ps. 37:4).
Hon berättar för mig att våra synder och defekter inte är något hinder. Jesus har dött för oss och vi får vara Guds barn. Vi är trygga, för vi står på Guds sida när vi tror på Honom och tar emot budskapet om att Jesu död på korset var för dig och mig.
Ida Nilsson
Volontär ht-04 i Peru