Gud är kärleken

Nitton år gammal kom undertecknad en höst för längesen direkt från landsbygden i Skaraborg till lärdomsstaden Lund för att läsa teologi. Kontakten med hebreiskan var något alldeles nytt. Äldre teologistuderande vänner hade blandade omdömen om ämnet: ”Det är jättesvårt” eller ”Det är ganska intressant”, men de var rörande eniga om lärarna: ”Får du professor Y är det inga problem. Han är hygglig och ger lätta prov. Men stackars dig, om du får docent X. Han är hemsk!”
Givetvis hamnade jag i en grupp för docent X. Han var gans­ka hemsk. En av de första texterna på GT:s grundspråk, som vi fick penetrera, var Ps. 137: Vid Babels floder satt vi och grät… Den psalmen slutar så: Salig är den som griper dina späda barn och krossar dem mot klippan. Docent X kommenterade med iskall ironi: ”Här framträder verkligen kärlekens Gud!”
Kanske hans uppsåt var att pröva unga präststuderande i deras kallelse. Mina ganska ångestfyllda initialstudier i hebreiska tog i alla fall ett snöpligt slut i november samma höst. Jag kom cyklande en kväll i dimman och såg inte den grå figur, som gående korsade min väg. Det blev kollision. Ingen allvarlig – men den påkörde gråklädde visade sig vara docent X! Aldrig mer vågade jag visa mig på hans lektioner och hebreiskan släpade efter som en förarglig rest mycket länge i mina studier.
Däremot minns jag inte att jag, trots en även i övrigt ganska påfrestande första hösttermin i Lund, någonsin tvivlade på Guds kärlek. På hans kallelse till mig, möjligen, men inte på hans kärlek.

Erfarenheten kan inte alltid hjälpa oss till ett svar
Inte när det gäller att upptäcka att Gud är kärleken. Januaristormen i år tog vindrutan på vår bil. När den blivit lagad, sa glasmästaren: ”Det kan inte vara lätt att vara präst i dessa dar.” Han tänkte på flodvågskatastrofen i Asien och på stormen över Sydsverige, som knäckte framtiden för så många skogsbönder. Och han tänkte på, hur svårt det måste vara att förklara Guds kärlek i detta.
Han hade både rätt och fel. Det kan vara svårt att tala om Guds kärlek och omsorg, när någon har blivit drabbad av olycka. Samtidigt är det just i nöden, som många människor får uppleva, att Gud är god och barmhärtig och mycket nära. Sällan har väl sinnena varit så öppna som denna katastrofernas vinter för hur bräcklig vår tillvaro är och att det gäller att ha sin djupaste förankring och identitet i det som inte kan slås sönder av flodvågor och vinterstormar.

Bibeln säger att Gud är kärleken
Därför kan vi veta, att det är så. Att Guds väsen är kärlek och att Gud älskar syndare och vill rädda oss undan evigt fördärv är huvudmotivet i den Heliga Skrift. Det är ju det som uttrycks i ”Lilla Bibeln”, Joh. 3:16. Trons folk har härdat ut i prövningar, därför att de vetat att Gud är kärleken, trots att de har upplevt betryck och svårigheter. Den kärleken består när allt annat tagit slut. Det skriver Petrus om i inledningen till sitt första brev, 1 Petr. 1:6–9.
Från barnsben har jag fått lära mig detta, och därför vacklade inte min tro på Gud under motgångarna min första termin i Lund.
Visst kan vi tvivla på Guds kärlek och vi skall givetvis ta and­ra människors varför och tvivel på stort allvar. Men vi kan framför allt tillåta oss tvivla på våra egna tvivel, för vad begriper vi? Det är gott att ha en grundmurad tro på att Gud är kärleken. Att vi inte alltid förstår hans sätt att visa den beror på, att vi är barn med begränsade perspektiv.
Men nu står det i Rom. 5:8, att Gud bevisar sin kärlek till oss. Bevis vill vi gärna ha. Det bevis som Gud ger oss är inte, att vi alltid upplever hans kärlek. Tvärtom. Beviset är något som skett före oss och ligger långt utanför vårt känsloliv men med en effekt, som har konsekvenser för våra liv här och nu och i all evighet. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.

Vi är barn och Gud är vår far
Det är så aposteln lägger ut det i 1 Joh. 3 och 4. Guds väsen är kärlek och hans plan med oss är kärleksfull och god. Gud är kärlekens källa och vi får ösa fritt ur den källan. Vad han har tänkt att vi skall bli, det vet vi inte, men vi vet, att vi skall bli lika honom. Vi skapades en gång till Guds avbild och i fullkomningen skall vi bli lika honom på nytt. Här och nu får vi vara hans barn. Det är gott och härligt, för vi har en himmelsk Far som verkligen sörjer för oss.
Det är inte människor som har uppfunnit kärleken, utan det är Gud. Hans kärlek till oss är först och störst. Nog kan vi älska – men det människor tar i sina händer och bär i sitt hjärta, det går så lätt sönder. Vi är ju syndare. Därför består kärleken i att Gud sände sin Son till ett försoningsoffer för våra synder.
Jesus sade i avskedstalet, den sista skälvande kvällen med lärjungarna: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek (Joh. 15:9). (Det var för resten minnesordet i min konfirmationsbibel!). Det är genom att lära känna Jesus och hans stora kärlek, som vi kan ta emot Guds kärlek på ett sådant överflödande sätt att den räcker också åt andra. För det är nu uppmaningen: Låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning (1 Joh. 3:18). Först när vår tro bottnar i Jesu försoning kan det förverkligas.
När Rosenius utlägger Rom. 5:8 går han ännu längre i innerlighet och närhet med bildspråket: Gud är som en mor, som ”dag och natt kan bära och sköta sitt sjuka barn. Hon vakar vid dess bädd och bär det på sina armar, ett barn som inte gjort annat än tröttat ut sin mor med rop på hjälp och skötsel. Frågar du varför hon älskar det så, skall hon förundrad svara: Det är ju mitt barn!”

En obegriplig, underbar kärlek
Nu är det så, att när Anden och Ordet får göra sitt verk med oss, så blir vi inte starkare och starkare utan tvärtom. Vi ser vår synd med smärta och blir mer och mer beroende av nåden. Guds kärlek till mig ter sig allt mer obegriplig. Jag förundras över att Gud har skonat mig så som han har, och ständigt gett mig så mycket gott ”att känna, älska och äga” (Sv. Ps. 210:3).
Rosenius igen: ”Har vi inte anledning att med förundran fråga: O, milde Gud är det sant att du älskar så och varav kommer denna din kärlek? En gammal Herrens tjänare (Martin Luther), som var till himmelriket lärd, hade länge fördjupat sig i denna fråga. Han kom aldrig längre än till denna slutsats: Gud älskar, därför älskar han.”
Just så är det, det säger oss Guds Ord. Orsaken till Guds kärlek ligger i hans eget väsen. Han älskar, för han har ett sådant hjärta. Och i det hjärtat har han rum för både dig och mig!

Owe Johansson
Kyrkoherde, Kinna