Vad vet vi om islam – till lära och liv? Och hur kan kristen tro möta islam?
När kristna försöker förstå vad islam går ut på, handlar frågorna ofta om vad muslimer tror. Det beror på att västerlänningar så tydligt förknippar ”religion” med ”lära”. Visst är lärofrågorna viktiga även inom islam, men muslimer börjar ofta sin redogörelse av religionen med att beskriva hur den utövas. En annan naturlig startpunkt är att titta på Muhammeds liv och islams historia.
Islams historia
Muhammed är enligt islam inte den ende profeten, men väl den siste. Man erkänner bland annat Noa, Abraham, Mose och
Jesus. Muhammed verkade under första hälften av 600-talet e.Kr. i det som idag utgör västra Saudiarabien. Först vid fyrtio års ålder (år 610) hade han den upplevelse som gjorde honom till religionsstiftare. Från denna tidpunkt, till profetens död drygt tjugo år senare, skrevs Koranen. Parallellt med framväxten av denna bok kämpade Muhammed och hans anhängare för att skapa ett samhälle fritt från klanfejder och social misär.
En viktig faktor i denna konflikt var tron på den ende guden. Genom att tydligt ta avstånd från månggudadyrkan omvandlade den nya rörelsen mycket av den arabiska kulturen. Detta är bakgrunden till islams tolerans gentemot andra monoteistiska religioner, såsom kristendom och judendom, men också det kraftiga fördömandet av Jesu gudomlighet och den kristna treenighetsläran.
Vid sin död hade Muhammed grundat ett rike, som dominerade den arabiska halvön och som under ledning av hans närmaste efterföljare expanderade till ett imperium från Persien till Atlanten. I västerländska samhällen behandlas denna period närmast som en parentes i historien. Så är det inte i muslimska sammanhang. De snabba framgångarna under senare delen av 600-talet e.Kr. ses av många muslimer som belägg för att islam har gudomlig sanktion.
Livet
Religionsutövningen brukar sammanfattas i islams ”fem pelare”. Den första och viktigaste av dessa är trosbekännelsen som lyder ”Gud är en och Muhammed hans profet”. Det räcker med att, i ärligt uppsåt, uttala dessa ord inför två vittnen för att bli muslim. Förhållandet till människor av annan tro avgörs av hur de ställer sig till trosbekännelsen. Ur ett muslimskt perspektiv är det därför viktigt att svara på frågan: Dyrkar vi samme gud? Många hävdar att vi gör det.
För de flesta muslimer är det självklart att kristna dyrkar den sanne guden. Historikern kan påstå att judendom, kristendom och islam i stor utsträckning växt fram tillsammans. Filosofen kan mena att olika religioner som hävdar att det endast finns en gud rimligtvis måste avse samme gud. Det dessa resonemang bortser ifrån är att kristna har svårt att känna igen Gud, såsom han beskrivs i Koranen. Allah är visserligen mer upphöjd, avlägsen och onåbar än Gud i kristendomen, men den stora skillnaden ligger i handlandet. I båda religionerna avgränsas tiden och världen av skapelsen och domen. Dessutom ingriper Gud respektive Allah dagligen i tillvaron. När det däremot kommer till det avgörande ingreppet i historien skiljer sig religionerna åt. I kristendomen blir Gud människa i Kristus, i islam dikterar han Koranen för Muhammed. Vi kan därför inte sätta likhetstecken mellan Allah och Gud.
Den andra pelaren är den ritualiserade bönen, som en muslim utför fem gånger dagligen, vänd mot Mecka. Den föregås av ett rituellt tvättande av händer, underarmar, fötter, ansikte och huvud samt sköljning av mun och näsborrar. Tidpunkterna är kopplade till solens upp- och nedgång men kan varieras om situationen absolut kräver det. Man delar ut kalendrar med bönetiderna angivna, och i muslimska länder har man böneutropare, som meddelar när det är dags. Självfallet kan den troende även be vid andra tillfällen, då vanligtvis utan de rituella inslagen.
En månad per år – ramadan – fastar man genom att inte äta, dricka eller ha sexuellt umgänge från solens uppgång till dess nedgång. Man gör undantag från fastan i fall där den är praktiskt omöjlig att genomföra samt för sjuka, gravida och för barn. Eftersom islam använder sig av en månkalender flyttar sig fastan i förhållande till årstiderna (ett hundra solår motsvarar ungefär ett hundra tre månår). Denna tredje pelare skall påminna om de fattigas situation och stärka viljan till att fullgöra den fjärde, allmosan. Denna omfattar en fyrtiondel (2,5 %) av inkomsten och samlas in av församlingen, som använder den till hjälp åt de fattiga. I många muslimska länder motiveras samhällets rätt att ta ut skatt med detta påbud.
Vallfärden är den femte pelaren och skall genomföras minst en gång i livet av alla som har råd och möjlighet. Målet är Mecka.
Ibland lägger man till en sjätte pelare: jihad, som hos oss ofta översätts med ”heligt krig”. Ordet har dock en bredare betydelse och omfattar all målmedveten strävan att sprida budskapet.
Men islam är lika lite som någon annan av de stora världsreligionerna helt enhetlig och man kan därför inte tala om någon ’egentlig’ islam, möjligen om en ursprunglig, men den kan i så fall vara svår att rekonstruera.
Möte med västerlandet och kristendomen
I vårt sekulariserade samhälle ses religion och politik som två skilda företeelser – här är västerlandet unikt i världshistorien. Det skulle vara ganska långsökt att kritisera t.ex. administrationen inom en statlig förvaltning med hänvisning till något bibelord. I muslimska länder är Koranen eller ’traditionen’ ibland både religiös och världslig lag, t ex när det gäller strafflagstiftning. De mest hårdföra hävdar att alla samhällsföreteelser på något sätt måste relateras till Koranen.
I kristna sammanhang hävdar man ibland att Allah inte förlåter och att detta skulle vara en avgörande skillnad mellan kristendom och islam. Detta påstående är emellertid missvisande. Det finns förlåtelse inom islam. Den avgörande skillnaden ligger i stället i människosynen. Islam räknar inte med något syndafall eller erkänner någon arvsynd. Människan kan göra det rätta och är därför inte så totalt beroende av nåden som kristen tro hävdar. Detta öppnar för kristen mission. Genom att peka på vår otillräcklighet som människor blir korsets dårskap begriplig även för den troende muslimen. Jag tror därför att det är bättre att visa på behovet av en frälsare än att fastna i fruktlösa debatter om huruvida vi dyrkar samme gud eller inte.
En annan väg att nå ut med evangeliet är att helt enkelt ge bort en Bibel eller ett NT. Muslimer har i regel stor respekt för våra heliga skrifter, trots att de sällan tagit del av dem. Flertalet muslimer anser att Bibeln bygger på genuina gudsuppenbarelser även om den inte är inspirerad, som man hävdar att Koranen är. Kristendomens totala förkastande av islams heliga skrifter är alltså inte ömsesidigt.
Synen på Jesus inom islam är intressant. Han kallas Isa och är den näst störste profeten. Isa överträffar faktiskt till och med Muhammed i det att han är syndfri och född av en jungfru! Däremot accepteras inte Kristi gudom eller korsdöd. Att kristna ser denna ståndpunkt som ytterst graverande har muslimer ofta svårt att förstå. En av mina muslimska vänner sade en gång till mig: ”Varför kan ni inte erkänna Muhammed som profet när vi erkänner Jesus?”
Frågan är om det inte är en större förolämpning att degradera Jesus – som är Gud! – till profet än att ifrågasätta Muhammed som profet.
Jonas Lidén
FM Lärare i religionshistoria vid Församlingsfakulteten, Göteborg