Påsken är en underbar högtid. Jag har alltid tyckt om att vandra upp till Jerusalem och fira högtiden tillsammans med andra ur mitt folk. Det blir nästan en känsla av familjehögtid då vi alla tillsammans firar att Gud förde oss ut från fångenskapen i Egypten. Slaktandet av påskalammet och ätandet av påskmåltiden förstärker känslan av att det är vi tillsammans med Gud, och läsandet av Höga Visan i synagogan gör att det nästan ryser i kroppen. Motivet till att Gud grep in och skälet till att vi över huvud taget firar påsk är ju precis som det står i Höga Visan 8:6: Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Det är Guds motiv, och det känns som om det inte bara är ett ord för oss, utan också ett ord för mig. Gud har lidelse för mig!
Just i dag har dock tyvärr de underbara orden i stället blivit fyllda med smärta, för detta är nog den konstigaste och sorgligaste dagen i mitt liv.
Allt har gått så fort. Det känns som om det var i går vi började vandra upp mot Jerusalem för att fira påskhögtiden, men det är ju faktiskt redan en vecka sedan. När vi kom in i Jerusalem och folk strödde palmer i vår väg och folket hurrade och sjöng Hosianna kändes det som om det nu skulle hända stora saker. Äntligen hade folk på allvar upptäckt Honom, nu skulle det bli ordning, försoning och kärlek i stället för politiskt tyranni och religiöst förmynderi.
Visst hände det saker, men inte alls som vi trodde. Succén och glädjen blev verkligen kortvarig, och nu sitter vi här bedrövade och trycker. Ingen vill säga något, Petrus har jag inte sett på ett tag, och vi som är här vet inte vad vi ska ta oss till. Vad är det som har hänt, egentligen?
I går kväll åt vi påskmåltid, och vi samlades alla med glädje och förväntan. Men – det blev inte som jag trodde, utan hela festen började med att Han tvättade våra fötter – som om han vore en vanlig tjänare. Sedan började Han tala som om Han skulle lämna oss – precis som om Han visste… När vi efter måltiden begav oss ner genom Kidrondalen bort till Getsemane var vi nog ganska slut allihop. Vi gick där i mörkret i dalen förbi alla mäktiga gravmonument. Det var en konstig stämning, och alla var vi lite olustiga till mods. När vi kommit fram till Getsemane somnade jag nästan på en gång. Jag vaknade av att det plötsligt var en massa liv och rörelse och fullt med romerska soldater runt omkring. Yrvaken och rädd sprang jag därifrån så fort jag kunde. Efteråt berättade man för mig att det var Judas som hade lett de romerska soldaterna dit och att man arresterat Honom.
Allt har gått så fort, på morgonen blev Han dömd till döden, och den tidigare jublande folkhopen var nu en vildsint pöbel, som ville se Honom död. Jag fattar inte, alla hade ju varit så glada och hängivna, plötsligt var de som förbytta. Gillade de verkligen Barabbas bättre än Jesus?
Många orkade inte vara kvar så länge under korsfästelsen. I regel är det en långdragen procedur, och många hänger kvar flera dagar innan de dör. Jag har hört sägas att det inte är blodförlust eller törst som gör att man dör, utan att döden kommer genom att man till sist kvävs ihjäl. Måste vara ohyggligt plågsamt, att dessutom ha en massa människor som tittar på och bara väntar på att man skall dö, och att hela tiden mötas av hån. Omänskligt! Så här i efterhand tycker jag att det var skönt att vi åt påskmåltid redan i går, precis som esséerna, eftersom många var i templet för slaktandet av påskalammen samtidigt som Jesus korsfästes.
Han hade ju inte gjort något, Han ville inte ha makt, Han ville inte störta någon, Han ville ju egentligen bara att vi skulle älska Gud och varandra. Var det det att Han umgicks med de föraktade? Att Han vågade säga emot? Att Han inte gick i någons ledband? Eller kanske var det att Han ju faktiskt kallade sig Guds Son och gjorde anspråk på att kunna förlåta synder? Jag tyckte själv att det lät lite magstarkt, men mitt i detta hade Han ändå inget storhetsvansinne. Jag kan inte förstå hur man kunde hata Honom så mycket att man önskade Honom döden…
En del konstigt hände i samband med korsfästelsen. När Han ropade: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? citerade Han ju faktiskt ur Psaltaren 22, om den rättfärdiges lidande. När jag nu tänker på det ser jag att så mycket i den psalmen blir som en detaljbeskrivning av vad som hände. Alla som ser mig gör narr av mig … tungan klibbar vid gommen … Händer och fötter är genomborrade … de kastar lott om mina kläder … När jag tänker på det, är det nästan så jag börjar hoppas, Jesus talade ju ofta om att Han skulle uppfylla det som var förutsagt.
Vid tretiden på dagen var Han död, och nu är Han begraven. Vi som var så många är nu så få. Men Nikodemus och Maria från Magdala och den andra Maria var där. Man balsamerade Honom med välluktande kryddor och lindade Honom med linnebindlar. Det var bråttom eftersom det snart var dags för sabbatsvila. Josef från Arimateia (han upphör aldrig att förvåna mig!) hade en färdig klippgrav som vi la Honom i. När stenen, som skulle försegla graven, rullades för grottöppningen, kände jag bara en oerhörd sorg och tomhet. Han är borta, och romarna lär t.o.m. ha satt ut vakter för att bevaka graven. Jag undrar vad de är rädda för?
Så visst känns det meningslöst. Här sitter vi och trycker, och säkert är det fler än jag som funderar på varför vi inte stod upp bättre och kämpade för Honom. Petrus försökte visst därborta i Getsemane, men det verkade som om Jesus inte ville att han skulle göra det. Fattar inte riktigt varför, men det dåliga samvetet gnager. Kunde jag inte gjort något mer?
Är detta slutet på de mest omvandlande tre åren i mitt liv? Är Han verkligen borta? Han antydde visserligen att Han skulle komma tillbaka, men det vore ju som om Han skulle uppstå från de döda. Det skulle verkligen vara för bra för att vara sant…!
- • •
Kanske skulle detta kunna vara tankar som fanns hos en av lärjungarna under tiden mellan Jesu begravning och hans uppståndelse. Den Jesus som de följt under tre års tid var nu borta, död och begraven. Han som predikat förlåtelse och försoning hade blivit övergiven av de sina och skamligt avrättad. Naturligtvis var det under dessa timmar svårt att förstå och svårt att tro att Jesus dött som ett försoningsoffer för all världens synd. Ondskan verkade ha triumferat, och sorgen över den älskade Mästarens död kombinerades med förtvivlan över att det som de så helhjärtat satsat på nu verkade ha tagit slut.
Men döden kunde inte hålla Honom! Tänk om Han kom tillbaka till livet? Då skulle det ju visa sig att inte ens ondskans yttersta vapen, döden, skulle kunna behålla Honom. Då skulle det visa sig att Hans offer var ett giltigt offer. Guds Lamm, Jesus, dog samtidigt som påskalammen slaktades i templet. Det är en händelse som ser ut som en tanke – och säkert också är det. Guds oskyldiga lamm är offrat för att vi skulle gå fria!
”För bra för att vara sant” – så sa en gång en elev till mig på en lektion. Fast det är ju sant.
Peter Landgren
Bibelskollärare, Helsjön