Konstantinopel 1054. Kardinal Humbertus är rasande. Han har fått påve Leos uppdrag att resa ända till Konstantinopel – och vilket mottagande! Det där våpet till patriark borde veta sin plats när själva Rom låter sig representeras här. I stället har han mage att komma med den ena beskyllningen efter den andra mot den heliga romerska Kyrkan. Måttet blev rågat när patriarken Kerularios hetsade den unga bulgariska kyrkan mot Rom och anklagade påven själv för kätteri!
Nu går kardinalen raka vägen till Hagia Sofia, Österns förnämsta kyrka, en gång byggd av kejsar Konstantin själv. Han går med sitt romerska följe upp till högaltaret och placerar där bannlysningsbullan han fått från påven.
Förskräckta präster ilar ut från kyrkan, och snart är den förfärliga nyheten ute i hela Konstantinopel. Folket går hotfullt emot kardinalen och hans män, så att de nesligen måste fly från staden. Patriarken Kerularios talar till folket:
– I dag har den heliga ortodoxa tron blivit smädad. Den vargen Humbertus har burit förödelsens styggelse in i det allra heligaste. I denna stund lyser jag påven och Roms kyrka i bann. Snart kommer vi att sammankalla en synod som skall stadfästa detta beslut.
Detta var den utlösande händelsen bakom ”Den stora schismen” år 1054, den första varaktiga splittringen i Kyrkans historia. I tusen år hade kristenheten varit en och odelad, frånsett avvisandet av en del mindre sekter. Nu uppstod en söndring som bestått i tusen år. Man frestas citera Kipling: ”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två.”
Nu var det förstås betydligt mer som låg bakom schismen än händelserna i Konstantinopel 1054. I minst ett par hundra år hade det knakat i fogarna. Bakgrunden står att finna i den politiska händelseutvecklingen.
I slutet av 200-talet hade det väldiga romerska riket blivit delat. När sedan Västrom föll i barbarernas händer på 400-talet flyttades centrum till det östromerska riket med Konstantinopel som blomstrande huvudstad. I Väst var endast påvedömet intakt, och i frånvaro av kejsare kom i stället påvarna att skaffa sig politisk makt. I Öst fanns kejsardömet kvar. Motsättningen mellan kyrka och stat uteblev för det mesta, eftersom kejsaren stod för en kristen tro och patriarken inte alls hade samma politiska anspråk som påven i Rom. Detta gjorde att en kulturell skillnad mellan öst och väst växte sig allt starkare.
På 800-talet dyker en man vid namn Photios upp på den konstantinopolitanska scenen. Han var från början överste i den kejserliga livvakten, men blev plötsligt vald till kyrkans patriark. Från att ha varit lekman fick han på fem dagar alla vigningar som behövdes. Han var en from och högt bildad man, ett universalgeni som filosof, teolog, diktare, matematiker och läkare. Denne patriark sammankallade år 867 en synod för den östliga kyrkan, och redan denna synod bannlyste den dåvarande påven. Anledningen var att den romerska kyrkan kommit med ”innovationer” som inte tillhörde den ortodoxa (= renläriga) kristna tron. Den gången blev det ingen varaktig splittring, men då banades i alla fall den väg som skulle leda till schismen ett par århundraden senare.
Vilka konfliktpunkter var det då som fick ett så förödande resultat? Vi listar de viktigaste.
• Påvens primat. Östkyrkan har alltid byggt på kollegialitetsprincipen mellan de urgamla patriarksätena Konstantinopel, Antiokia, Alexandria, Jerusalem och Rom. Man kan erkänna Rom som ”primus inter pares”, den främste men inte den ende ledaren för Kyrkan. Påven är inte ofelbar. De enda ofelbara lärodefinitionerna är de som utgår från ekumeniska koncilier.
• Filioque. I vår nicenska trosbekännelse står det i tredje artikeln att Anden ”utgår av Fadern och Sonen (filioque)”. De båda sista orden är ett senare tillägg, tillkommet i striden mot arianismen i Spanien på 500-talet. De ortodoxa hävdar att ändringar aldrig får göras i Kyrkans bekännelse. Dessutom är filioque teologiskt felaktigt. Både Sonen och Anden utgår från Fadern och är sinsemellan jämställda. Med filioque blir Anden underordnad Sonen. Att Jesus Kristus sänder ut Anden (Joh. 15:26) är en annan sak – detta sker i tiden, och inte före all tid.
• Osyrat bröd. Sedan fornkyrkans tid använde man vanligt jäst bröd i nattvarden. I Rom började man på medeltiden använda osyrat bröd. Receptet på bröd kan inte vara avgörande för sakramentet, säger de ortodoxa.
Senare har det tillkommit nya konfliktpunkter: prästernas celibat, Marie obefläckade avlelse och hennes himmelsfärd, dop genom begjutning i stället för nedsänkning. Sådant gör att schismen aldrig kunnat övervinnas under de senaste tusen åren. Det ömsesidiga bannet har däremot äntligen upphävts av påven och patriarken 1965. I dag kan man nog säga att öst och väst på Europas kyrkokarta ändå står varandra närmare än nord och syd.
Staffan Ljungman, präst, Osby