Höga Kustens natur är slående vacker – höga berg och röda stugor speglar sig i havsvikarna utanför bussfönstret. När skylten med Docksta dyker upp, är jag den enda som letar efter stoppknappen. Lars Hansson möter upp med bil och vi åker rätt in i skogen. Där bor han och Helena i en ombyggd sommarstuga, omgiven av en vacker trädgård. Mysigare plats får man leta efter! Innan jag inleder samtalet med Lars, bjuds jag på en kaffetår med tunnbrödssmörgås på äkta norrländskt vis.
”Vårt hem ska vara en missionsstation.” Det var mottot som Lars och Helena satte för sitt äktenskap då de gifte sig för 34 år sedan. Sedan dess är det många människor som suttit vid det köksbord där jag nu sitter: iranier, etiopier, unga killar, dömda brottslingar på permission …
Gud vill ge oss uppgifter
– På något sätt har vi kommit i kontakt med olika folk, fråga mig inte hur! skrattar Lars innan jag hunnit ställa frågan. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över vad som får en fembarnsfamilj att öppna sitt hem för främlingar. Hur skapas alla dessa relationer?
Livet för Lars innebar mycket arbete. Tjugo år som reklamchef följdes av jobb på herrekipering. Men en dag skedde något som han inte hade räknat med. En operationsskada medförde sådan smärta att han fick sjukpensioneras. Men Lars är ett vittne om att Gud inte lämnar oss sysslolösa.
– Vi har så lätt att tro att det är vi som ska lägga i polletten, utbrister Lars, men det är Gud som styr! Han använder vägar vi aldrig kan förutse. Har du sagt ”Herre, här är jag”, behöver du inte söka – då hamnar det på ditt bord.
Övervakare inom kriminalvården
Lars började ta på sig uppdrag som övervakare inom kriminalvården, och det har han fortsatt med. En person som döms till skyddstillsyn är skyldig att hålla kontakt med en övervakare. Om kontakten inte tas, häktas personen. Hur får man en relation till någon som tar kontakt av tvång?
– Det handlar om att skapa förtroende; det bygger man genom att lyssna och vara medmänniska … bara vara den man är.
Att bara vara den man är, är något Lars återkommer till. Han ger ett exempel som får mig att förstå något av innebörden, inte bara för Lars, utan för hela familjen: En kille som satt i fängelse skulle få permission över helgen. På fredagen ringde han och frågade Lars om han kunde få följa med honom hem. Visst, det gick bra. Lars bad Helena duka till en extra, och hämtade killen. Under kvällen gjorde de som de brukar en fredagskväll: spelade spel, åt lite godis, höll aftonbön. Lars skjutsade sedan tillbaka honom. Nästa gång de träffades, utbrast killen: ”Lars, det var häftigt hemma hos dig; jag har aldrig tidigare suttit vid ett dukat bord.”
Många av Lars klienter kommer från miljöer med svår social bakgrund, och som övervakare hjälper han till med social träning. När Lars får en ny klient, presenterar han sig alltid med att han är kristen.
– Jag säger att har du frågor så får du komma med dem, men jag kommer inte att pracka det på dig!
Och frågorna kommer nästan alltid. Lars tror att det är lättare att nå personer med det kristna budskapet när de är dömda av myndigheterna, eftersom de vet att de är syndare. I rollen som övervakare vill han få dem att inse konsekvenserna av sitt brott. När de sedan insett det, får han tala om förlåtelse och försoning. Ofta frågar klienten: ”Du som är kristen, hur ser du på det här?” En klient sa en dag: ”Lars, jag är döpt som barn, får jag vara ett Guds barn?”
En pappa för många
Någon rädsla för sina klienter har Lars aldrig känt.
– Jag är inget hot, ingen stark muskelbyggare, utan en klen liten gubbe som de skulle kunna slå ner när som helst, säger Lars och ler. Jag har mer en papparoll. Pappa slår man ju inte!
Vi återkommer till papparollen. Lars har kommit att ”specialisera” sig på ungdomar med sociala problem. En påfallande hög andel av ungdomarna har vuxit upp med en ensamstående mamma. Ofta beter de sig gräsligt mot sina mammor. Lars, som kommer utifrån, kan då bli en manlig förebild.
– Killarna knyter mycket an, berättar Lars. De ringer och hör av sig. Det brukar komma några kort på fars dag, skrattar han.
Jag förstår att rollen som övervakare påverkar hela familjen. Vissa gånger kan det kännas lite motigt – kanske det är ett komplicerat fall eller som när de ringde mitt i 50-årsfesten och ville ha hjälp.
– Sådana gånger har Helena frågat: ”Kan du säga nej?” Och det vet jag ju att jag inte kan.
Många invandrare på besök
Lars och Helena har haft många invandrare på besök. Lars tänker tillbaka på den iranske mannen som för ett antal år sedan kom till hans herrekipering och bad om hjälp med att fylla i några papper. En gång blev till många gånger och Lars lovade att komma och hälsa på ”nån gång”… för så säger man ju. En dag bestämde han sig för att verkligen göra det, och mannen blev jätteglad. För ett tag sedan blev Lars och Helena bjudna på sin iranske väns bröllop. Helena, som just tittar in med lite frukt till oss, skrattar:
– Det var spännande! Vi var där hela dan, men hann inte börja med maten innan vi var tvungna att resa hem.
Om möjligt, peka på Kristus!
Innan vi avslutar vårt samtal, talar vi lite om diakoni. Diakoni, menar Lars, är att möta människor och är en del av varje kristens uppgift. Har vi ingen mission här hemma där vi bor, kommer vi heller inte att ha någon missionär att skicka ut.
När jag en stund senare åker iväg med bussen är det några ord från Lars som ringer i mina öron:
– Vi ska inte döma eller bedöma andra människor, vi har inte fått den uppgiften! Vi får helt enkelt vara medmänniskor och om möjligt peka på Kristus!
Linnea Åström
Umeå