Till Liv hade planerat att göra en intervju med Josef Oredsson inför hans 100-årsdag i juni. Men den 12 mars fick han flytta hem till sin Frälsare. Här ges några glimtar från hans liv och tjänst i Guds rike.
Josef Oredsson föddes i Arkelstorp 1907; hans föräldrar var varmt kristna, men det var under studietiden i Lund som den kristna tron fick en avgörande betydelse för honom. Han var fil. mag. i svenska och tyska, arbetade som lärare i Lilla Edet, Jönköping och Hässleholm.
Redan 1931 åkte Josef ut till Etiopien som missionär för ELM-BV, 1932 kom hans blivande hustru Philippa dit och bröllopet stod i Harrar samma år. De arbetade i Addis Abeba fram till 1935, då den italienska invasionen av dåvarande Abessinien satte stopp för missionsarbete i landet. 1945 återvände Josef, men eftersom familjen var kvar i Sverige blev det en kort period.
Philippa och Josef var under ett år tjänstlediga från sina lärartjänster för arbete i Harrar (1968– 1969). De arbetade i Asmara (1971–1975), precis före den kommunistiska revolutionen, samt vid teologiska seminariet i Asella (1979–1981).
I boken Utanför lägret (25-årsskrift för lundaföreningen) berättar Josef om sin omvändelse på tjugotalet, och i KUS 100-årsbok Jesus-glädje – Bibeltillit – Missionsiver från samma tid om sommarkonferenser och ungdomsdagar.
Jordfästningen ägde rum den 30 mars i Vittsjö kyrka och leddes av sonen Kjell-Arne Oredsson, med Einar Göth som liturg.
Helge och Paula Lundh arbetade som missionärer i Etiopien ca 1955–1970. De minns Oredssons från deras missionärstid i Harrar, 1968–1969.
I september 1968 anlände Josef och Philippa Oredsson till missionsstationen i Harrar. Paula och jag skulle efter tolv år på platsen flytta till Addis Abeba för nya uppgifter och Oredssons skulle ta över. För oss var de bara kända till namnet, men det ändrade sig snabbt. Skolverksamhet, kassa, regler för det ena och det andra, listor på anställda och mycket annat – det var mycket vi måste hinna visa dem på kort tid.
En morgon kom Philippa in med en handfull örter som hon radade upp prydligt och angav för var och en latinska och svenska namn och deras växtplats. Biologiläraren hade anlänt. Josef meddelade att han skulle träffa den etiopiska församlingsprästen under förmiddagen. Philippa skulle gå och handla. Båda avböjde assistens. När Philippa kom hem hade hon köpt vad hon behövde för att baka bullar. Hon ville bekanta sig med gasspisen.
Lite senare tittade den etiopiske prästen in, och med glädje i rösten meddelade han att kommande söndagspredikan skulle hållas av ”Mr Josef”. Det är om den jag vill berätta. Det var kanske tjugo år sen Josef senast lämnade Etiopien och under så lång tid hinner man glömma åtskilligt. Om man nu inte är Josef Oredsson, förstås.
Amhariska är för oss nordbor ett tämligen snårigt språk. Grammatiskt har man just ingen hjälp av vad man lärt i något av våra europeiska språk. De semitiska språken, dit man räknar hebreiska, arabiska, amhariska, tigrinja, geez m.fl. språk, böjer ord och bildar satser efter helt andra regler än germanska språk. I en muntlig framställning, en predikan t.ex., har man många fallgropar att se upp med. Det kan vara ytterst lite som skiljer två betydelser av samma ord åt. Detta gäller inte minst om man avser att framställa ett verb som passivum eller aktivum. Ett litet exempel: öbällalo betyder ”jag äter”. Dubblar man första konsonanten och råkar säga öbbällalo blir betydelsen: ”jag blir uppäten”. Båda stavas på samma sätt. Den senare betydelsen är inte vanlig, men jag har hört den ibland när någon t.ex. förtärs av oro eller sorg.
Josef läste predikotexten ur den amhariska Bibeln, perfekt och distinkt. Så slog han igen boken och övergick till att predika. Han behövde varken söka ord eller treva sig fram. Med stor noggrannhet undvek Josef snåriga fallgropar. Han röjde den djupa språkkänsla för vilken han var känd.
Där han stod i talarstolen i den gamla kyrksalen i Harrar hade han vid sidan om sig en målning på tyg, liknande lakansväv, med de tre korsen från Golgata, gjord av en tidigare missionär i Harrar. Framför sig hade han kanske femtio par ögon och öron som koncentrerat tog till sig den undervisning som bjöds. Han hade allt klart. På sina åhörare gjorde han djupt intryck. Européer som talar amhariska flytande är inte heller så vanliga.
Helge Lundh, Hässleholm