Guds ord hade framgång

”Jag har kallat dem” (12:24–13:3)

Den korta versen 12:24 visar en dubbelsidighet: Guds ord kan vi förstå som evangeliet men också som Han som är evangeliets innehåll;1 det ”har framgång” och sprider sig genom apostlarnas insats. I församlingen i Antiokia finns en hängiven andlighet.2 Under guds­tjänst och fasta talar Anden – liturgi och karismatik går hand i hand – och ber församlingen avskilja Saulus och Barnabas för den uppgift jag har kallat dem till. Missionärskandidaterna var redan kallade av Gud, de hade en personlig, inre kallelse.3 Församlingen är lyhörd för Anden och bekräftar Saulus och Barnabas kallelser och sänder ut dem.4

Kanske ger fastan (avstående från mat för att ägna sig åt bön) församlingen i Antiokia hjälp att urskilja Andens röst. Hur ser det ut med lyhördheten för Anden i dagens församlingar?

 

Första missionsresan påbörjas (13:4–12)

Missionärernas verksamhet börjar i Salamis på Cypern.5 Där predikade de Guds ord i judarnas synagogor. Det är viktigt att ha en strategi klar för sig i ett evangeliserande arbete. Saulus väljer att först gå till judarna för att sedan fortsätta utanför synagogorna när han kastas ut.6 Ofta finns några från synagogorna med i de nya kristna församlingarna.

På andra sidan ön ligger Pafos. Där träffar de en jude som sägs vara trollkarl och ”pseudo-profet”. Denne försöker hindra dem att träffa landshövdingen Sergius Paulus, som var en förståndig man. Att en förståndig man har en trollkarl i sitt ”hov” kanske förvånar oss, men intelligens är inte ett skydd mot vidskepelse, och förnuft räcker aldrig som religiös kompass.

I Apostla­gärningarna kan vi se hur de onda makterna gör motstånd när evan­geliet bryter ny mark.7 Saulus är medveten om att kampen om människornas eviga väl är andlig, och går hårt emot den falske profeten.8 Många kristna i dag saknar perspektivet med ande­kampen. Kanske förklarar det varför för­sam­lingen verkar ha svårt för att nå ut.

Evangeliets innehåll och kraft överväldigar landshövdingen, som kommer till tro. I anslutning till Sergius Paulus omvändelse skriver Lukas också att Saulus kallades Paulus och härefter används namnet Paulus. Efter händelserna på Cypern framstår dessutom Paulus ensam som missionsverksamhetens ledare. Både Barnabas och Paulus var lärare, men den store evangelisten var Paulus.

 

Tillbaka till fastlandet (13:13–52)

Missionärsgruppen återvänder till fastlandet. Johannes Markus, som varit med som medhjälpare, lämnar dem och reser hem. Vi vet inte varför.9

Paulus och Barnabas kommer till ett andra Antiokia, i Pisidien. I synagogan erbjuds de möjligheten att tala. Med utgångspunkt från Gamla testamentet10 förkunnar Paulus Jesus, hans död och uppståndelse,11 och pekar avslutningsvis på valet mel­lan liv och död.12 Responsen blir enorm: ”Kom tillbaka nästa vecka. Vi vill höra mer!”

Veckan efter är nästan hela staden i rörelse. Alla ska till synagogan för att lyssna. Ryktet har spritt sig i staden om den mäktiga undervisningen. Någon har på engelska beskrivit evangelium som ”Holy gossip” (heligt skvaller), och det är en god beskrivning på vad som skett i det pisidiska Antiokia.13

Vad skulle ske om en gästande predikant väckte så stort intresse i en församling i dag? I första skedet ser vi ingen kritik i Antiokia, men när Paulus når framgång reagerar ledarna negativt med avundsjuka. Man förstör gudstjänsten och hånar Paulus och Barnabas.

De båda missionärerna tappar inte modet. De uttrycker sin sorg över att de judiska ledarna inte tar emot det eviga livet. Och så lämnar de synagogan och vänder sig till dem som vill lyssna. Många kommer till tro. Men judarna är inte nöjda och utnyttjar sitt inflytande så att Paulus och Barnabas drivs bort från området.14

 

Fortsatt framgång och motstånd (14:1–18)

Resan går vidare till Ikonium och där utvecklar sig händelserna på samma sätt som i Antiokia.15 Men på nästa ställe, Lystra, verkar det inte finnas någon synagoga. När missionärerna kommer dit händer något som inte är så ovanligt. Gud gör något fantastiskt, men människorna riktar sin tacksamhet åt fel håll. Man ser ett underverk, men väntar inte på en förklaring utan gör sin egen. Lystraborna tror att Barnabas och Paulus är grekiska gudar. Fullkomligt förfärade skriker de bägge kristna missionärerna: ”Människor, vad tar ni er till?” – och så undervisar  de folket med utgångspunkt från ”första trosartikeln”.

Hur kan man i dag undvika missförstånd och i stället möta människors andliga längtan och sökande med evangeliets fullhet?

 

Förföljd! (14:19–20)

Motståndarna till evangeliet från Antiokia och Ikonium kommer till Lystra. Paulus stenas och man tror att han är död, men han överlever.16 Gud har ännu användning för honom i sin tjänst.

Paulus var förföljaren som blev efterföljare. Hur bemöter kristna sina fiender i dag? Ser man en möjlig förvandling i dem? Det är så allvarligt att stå kristendomen emot, att de som gör det behöver mer förbön än andra!17

 

Tur och retur (14:20–28)

Efter att ha besökt Derbe och grundat en församling där, återvänder teamet till Lystra, Ikonium och Antiokia. Varför utsätter sig Paulus och Barnabas för den risk det innebar att återvända? Eftersom tillståndet i de nybildade församlingarna var viktigare för dem än deras egen hälsa och säkerhet! Vad i ditt liv är viktigare än din egen hälsa och säkerhet?18

De nya lärjungarna behövde tillsyn och omsorg. Förutom att besöka dem insatte Paulus och Barnabas äldste åt dem. Ledarskapet är viktigt i varje kristet sammanhang, liksom att inte ställa sig själv mellan Gud och en människa som kommit till tro, utan att våga överlämna dem åt Herren, som de kommit till tro på.

Missionsteamet reser sedan hem till ”sitt” Antiokia och avlägger rapport inför dem som sänt ut dem. Att våga utvärdera en satsning är viktigt!

 

Möte i Jerusalem (15:1–35)19

”Hemma” i Antiokia kommer Paulus och Barnabas i konflikt med några lärjungar från Judeen, som undervisat om att icke-judiska kristna inte kunde bli frälsta om de inte omskars, det vill säga blev judar. Striden är het och man vänder sig till Jerusalemsförsamlingen med bön om vägledning.

Delegationen från Antiokia tas i Jerusalem emot av församlingen, av apostlarna och av de äldste. Kanske ser vi här resultatet av uppdelningen man tidigare gjort: de äldste som församlingens lokala ledning och apostlarna som hela den kristna kyrkans ledning.20 Ärendet från Antiokia framförs och apostlarna och de äldste samlas för att överlägga. Efter lång och livlig diskussion lägger Petrus fram tre argument mot att kräva icke-judarnas omskärelse: 1) Gud har kallat apostlar att förkunna för hedningar, 2) Gud har vittnat genom att ge den helige Ande till hedningar och, slutligen ett avgörande skäl, 3) vi judar har inte kunnat uppfylla lagen, varför då lägga den på andra? Nej, vi tror att vi, judar, på samma sätt som de, icke-judarna, blir frälsta genom Herren Jesu nåd.

Petrus slutsats följs av vittnesbörd från Paulus och Barnabas, och Jakob, Jesus bror, ger sitt bifall till Petrus, stryker under att kristna icke-judar nu är en del av Guds folk och framlägger skriftbevis. Men Jakob lyfter också fram att de kristna med hednisk bakgrund, av hänsyn till sina judiska syskon, ska avstå från viss mat och från sexuell omoral – kanske fanns det särskild anledning att stryka under det sista.

Tillsammans med dem som kommit från Antiokia sänds nu Judas, Barsabbas och Silas dit med uppgiften att bekräfta innehållet i det brev som man sänder. Från Paulus senare verksamhet känner vi igen bruket att dels skriva brev och dels skicka en budbärare.21 I Antiokia samlar man församlingen för att läsa upp den apostoliska skrivelsen, och man gläds över dess befriande innehåll.

Så många gånger i kyrkans historia har tvister lett till splittring. Det skedde inte i Antiokia. En nyckel är att man var beredd att underordna sig Guds vilja uttryckt i apostlarnas beslut. Ett beslut fattat i samråd med den helige Ande. Man vågade vara både principiell (i att inte kräva omskärelse) och pragmatisk (genom att vädja om hänsyn). Hur ser det ut i dag?

Erik J Andersson

Missionär, Peru

1. Jfr Joh. 1:1–14; 1 Joh. 1:1; Upp 19:13. 2. Vi har sett det tidigare i 11:19–30, se också 15:35. 3. Se 9:15, men även Gal. 1:15–16. 4. Se även 14:26–27 och 15:40. 5. Barnabas var från Cypern (4:36). 6. Jfr Rom. 1:16. Jfr Gal. 2:8 och Ef. 2:11–22. I varje synagoga fanns också hedningar: proselyter på väg att konvertera och de ”gudfruktiga” som var hedningar med respekt och intresse för den judiska tron, men som inte konverterade. 7. T.ex. också i 8:4–24; 16:16–24. 8. Ef. 6:12. 9. Johannes Markus var från en kristen familj i Jerusalem (Apg. 12:12) och släkt med Barnabas (Kol. 4:10). Se också 15:37–41. 10. Verserna 16–25. 11. Verserna 26–37. 12. Verserna 38–41. 13. Jfr också t.ex. 1 Tess. 1:8–10 om en tro som ger eko och Joh. 4:28–30 och 39–42 om vittnesbörd och viljan att ”höra med egna öron”. 14. Jfr Luk. 9:5 och 10:10–11. 15. ”I Ikonium hände samma sak”, så översätter SFB första delen av 14:1. 16. 2 Kor. 11:23–28. 17. 1 Tess. 2:15b–16. 18. Visst är frågan provocerande, men den är relevant. 19. Jfr Gal. 2:1–10 som sannolikt skildrar samma händelse. Det finns goda skäl att tolka texterna så, men det finns bibeltolkare som menar att Paulus i Galaterbrevet skildrar den resa till Jerusalem som Lukas nämner i Apg. 11:30. 20. 6:1–7.