På grund av de oroligheter som blossat upp i Kenya efter valet i slutet av december 2007 är ELMs tre missionärer Kerstin Nilsson, Lina Jämstorp och Sofia Nilsson i Sverige. Kerstin hade tidigare bestämt sig för att fira jul här och lämnade Kenya den 20 december, medan Lina och Sofia kom hem den 29 januari.
Lina och Sofia – vad fick er att åka hem?
Lina: De ringde från Svenska ambassaden söndagen den 27 januari – det var inte en order men en stark rekommendation till oss att åka. Vi ville egentligen inte det, för vi kände oss aldrig hotade. Men då anade vi att det kanske var något på gång, så vi ville träffa ’vårt folk’ en sista gång. Därför åkte vi till Pangani dit flera av dem hade flytt. Vi stod utanför kyrkan och hörde skottlossning hela tiden. Så fort vi startat bilen för att åka därifrån, kom ett helt gäng militärer springande emot oss, de sköt i luften hela tiden.
Jag sov inte många timmar den natten, och när jag väl somnat drömde jag att mungikis (de våldsamma ur kikuyu) var efter mig.
Sofia: Och sen var det svårt att packa – jag gick in på mitt rum flera gånger men kom inte igång. Orkade knappt tänka igenom vad som behövdes …
Vi åkte sen minibuss med tre kenyanska män och två andra svenskor till Nairobi, men inte den vanliga vägen för där fanns det vägspärrar.
Vad var det värsta i den situationen?
Sofia: Det var ovissheten: att ingenting se men ana att något händer. Marta, som städar och tvättar hos oss, brukar inte visa så mycket känslor, men hon blev orolig på fredagen – då förstod vi att det nog var allvar. Då stängde också affärerna och handlarna vågade bara ha öppet någon timme om dagen.
Lina: För mig var det att lämna Nakuru. Det är mycket svårare nu att hålla kontakten och vara uppdaterad. Det kom ändå lite som en överraskning när det började bli oroligt i Nakuru. Tidigare i veckan hade vi ju varit i Gilgil och där var det lugnt.
Vad är värst nu?
Kerstin: Man undrar hela tiden vad som händer. Var finns alla mina vänner? Vad händer med dem?
Sofia: Nu vet vi ju ännu mindre än tidigare! Och vi får olika besked – någon säger att nu är det lugnt där och någon annan att det nyss varit nya oroligheter.
Hur tänker ni om framtiden?
Kerstin: Det kommer att vara annorlunda att komma tillbaka. Jag hoppas att medlingsförhandlingarna lyckas – om inte blir det kaos igen. Det gör ont att tänka att elever jag haft i kristendomsundervisning kan ha varit med i slagsmålen – det är det mest troliga. Därför är det viktigt att kyrkan nu satsar på ungdoms- och skolverksamheten. Genom att bara prioritera söndagsgudstjänsterna har man tappat många ungdomar.
Lina: Kanske jag får nya uppgifter, för mycket kan ha förändrats. Jag önskar att jag var mer påläst på varje stam och kultur – jag vill förstå varför den här situationen har uppstått.
Kerstin: Frågan är om man kan förstå det – och om de förstår varandra, mellan stammarna. Det finns alltid en rädsla för det främmande och okända. Dessutom har ledare oftast stor betydelse och makt, man gör som de säger utan att själv fundera och ta ställning. Man har även även en misstänksamhet mot varandra inom stammarna. Så länge de inte inser hur djupt den sitter och inte bryter detta kommer det inte att bli ro och förändring. Det måste t.ex. bli skillnad när det gäller vilket språk man pratar med varandra i andras närhet. Den kristna undervisningen om förlåtelse är jätteviktig. Redan i höstas fick jag tillfälle att tala om detta för ungdomarna på Chesinende. Gwako, evangelisten, sa efteråt: ”Thank you very much, I was deeply touched.” Kyrkan har en stor uppgift att visa att, oberoende av vilken stam vi tillhör, är vi kristna, Guds barn som älskar varandra. Vi måste se varandra som systrar och bröder – ett böneämne! Mer än någonsin får vi praktisera denna kärlek, och här kommer folket omkring oss att bevaka oss när vi kommer tillbaka.
Sofia: Nu är det ”One day at the time” som gäller.
Kerstin och Lina stämmer in: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på.”
Hur har ni märkt Guds ingripande?
Kerstin: Jag vet att ingen av dem jag känner har dödats i några oroligheter, evangelisten Gwakos bror har dock blivit dödad. I ett av Nairobis slumområden – där 200 barn mellan 4 och 17 år från olika stammar varje dag samlas för att be – har det varit lugnt sedan de började be. De är förebilder för de vuxna, över stamgränserna! Gud hör bön!
Elisabeth, som varit husmor på Bethesda, var beredd att dö och sa: ”Om Gud vill ta hem mig så får han göra det. Och om de kommer in i mitt hus ska jag ta emot dem och till och med bjuda dem på te.” Någon sa: ”De har bränt ner kökshyddan, men vi fortsätter att be om att de ska bli frälsta.”
Det är en stor uppmuntran för kenyanerna att veta att vi ber för dem, och att de fått ta emot personliga hälsningar från kristna i Sverige.
Kerstin, Lina och Sofia säger att de längtar tillbaka och att det skulle vara bättre att vara i Kenya än i Sverige. Och som Kissinger på Bethesda sa: ”Det är inte bra för däcken att bilarna står stilla för länge!”
Karna Arvidsson och Eskil Engström