Att i sin egen bön få be för familj och vänner och att i gudstjänsten kunna stämma in i den allmänna förbönen är en rik möjlighet. Mera sällan händer det kanske att vi uppmanar till personlig förbön för varandra i samband med gudstjänsten. Men i Bibeln manas vi ofta till att be för varandra – hur ska man tänka och hur gör man?
Ordet förbön betyder att be för någon/något, lägga fram sina behov inför Gud och be om hjälp. I denna artikel kommer jag att fokusera på personlig förbön i den kristna gemenskapen, alltså när en eller ett par människor ber för en annan människa.
I Bibeln kan vi läsa om att Jesus är vår förebedjare. I Rom. 8:34 står det att han sitter på Guds högra sida och manar gott för oss. Ordet mana kan också översättas med att gå i förbön för någon (Illustrerat bibellexikon, 1967). Jesus nuvarande uppgift är alltså att vara förebedjare för oss, och när han vandrade på jorden bad han mycket, både för vänner och för fiender. Som Jesus lärjungar får vi följa hans exempel och praktisera förbön.
Även den helige Ande är vår förebedjare. I Rom. 8:26–27 står det: Så kommer också Anden vår svaghet till hjälp. Själva vet vi inte vad vi bör bedja om, men Anden själv träder in som vår förebedjare, med suckar som ingen kan kläda i ord. Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden vill. Det är ju enligt Guds vilja som han manar gott för de heliga. Förbön är alltså en del av Guds väsen och något viktigt att sträva efter i våra liv och församlingar.
Förbön omtalas i hela Bibeln. I Gamla testamentet nämns främst gudsmännen och profeterna som förebedjare, eftersom det var de som var fyllda med den helige Ande. Efter pingstundret (Apg. 2) har alla kristna fått del av Anden och kan tjäna varandra genom förbön. Personlig förbön är inte tänkt att vara ännu ett trevligt inslag i gudstjänsten – den är en stor gåva Gud ger oss. Jag vill här lyfta fram tre möjligheter med förbönen.
Förbön är att få vara i Guds närhet
Förbönen är en möjlighet för mig som människa att stanna upp, söka Gud och vara närvarande inför honom, så att han kan beröra mig. När vi ber för varandra, vare sig det är i gudstjänsten eller när vi möts i vardagslivet, tar vi Gud på allvar och visar att vi vill leva med inriktning mot honom och med en förväntan på att han bryr sig om våra liv och vill leda oss. Gud säger själv i Jer. 31:9: Jag skall leda dem där de går bedjande fram.
Enligt Guds löfte i Matt. 18:20 är Jesus mitt ibland oss när vi är två eller tre som samlas i Hans namn. Jesus är vår läkare (Matt. 8:16–17). Han ser våra sår och bekymmer och i hans närhet finns helande för både vår inre och yttre människa. Även om inte bekymmer eller sjukdom försvinner direkt när vi ber för varandra, så är det helande att vara i Guds närhet.
I en förbönssituation får vi, som Guds barn, komma som vi är till en Far som älskar oss högt och vill och kan hjälpa oss. Vi får känna Guds omsorg och närhet genom förebedjarna som ber och lägger händerna på oss och genom Guds Ande som berör vårt inre.
Förbön är att få be Gud om hjälp
På flera ställen i Bibeln uppmanas vi att be, i Fil. 4:6–7 står det: Gör er inga bekymmer, utan lägg fram alla era önskningar inför Gud, genom bön och åkallan, med tacksägelse. Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och tankar, i Kristus Jesus.
Att gå till förbön är att be Gud om hjälp. När vi delar våra svagheter och ber om hjälp kan Gud komma med sin upprättande kraft, sin hjälp och sin frid. Jag visar konkret för mig själv, andra och Gud att jag behöver Honom och Hans ingripande i mitt liv. I en förbönssituation får jag sätta ord på mitt problem inför en annan människa som hjälper mig att lämna det till Gud, om det så är för första eller för tusende gången.
Förbön – en gåva till församlingen
Personlig förbön borde vara en naturlig och ständigt förekommande del i församlingsgemenskapen. I Gal. 6:2 står det: Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Förbön är en möjlighet för oss som kristna syskon att betjäna varandra, växa i kärlek till varandra och bära varandras bördor. När vi ber för varandra får vi, som Kristi kropp, vara Guds händer här på jorden som Han kan verka genom.
Förbön handlar om att vår förväntan och tro på Gud får växa. Vi ber för varandra i tro och delar uppmuntrande bönesvar som Gud ger. När förbönen är en del av de kristnas gemenskap ges också utrymme för den helige Ande att verka och Andens gåvor kan då komma i bruk, till exempel i form av kunskapens ord, profetians gåva och helbrägdagörelsens gåva (1 Kor.12:1–11).
Som kristna är vi delar av samma kropp, och om en del lider så lider de andra med den (1 Kor. 12:25–26). Genom att visa oss svaga för varandra och be för varandras bekymmer får vi möjlighet att växa i att visa omsorg om varandra. Det är dock viktigt att vara tydlig med att förbön handlar om kortare bön för konkreta förbönsämnen. Det handlar inte om att ta upp sina synder eller väldigt stora själavårdsproblem. Kommer detta upp i förbönssituationer är det viktigt att de som är förebedjare kan rekommendera personen att söka upp en själavårdare eller gå till bikt.
Till sist: Låt inte denna artikel stanna vid att bara vara trevlig läsning, utan använd och gläds över förbönens möjlighet – i din vardag, bland familj, vänner och i din församling.
Glöm inte att honom, som förmår göra så gränslöst mycket mer än vi kan bedja eller tänka, genom den kraft som är verksam i oss, honom tillhör äran, i Kyrkan och i Kristus Jesus, alla släkten igenom i evigheternas evighet. Amen. (Ef. 3:20–21)
Thomas Agardh, lärare, Lund