Tänk att universums Herre och världens Frälsare möter mig – på riktigt! – i Bibeln. Har det någon betydelse hur jag möter honom?
I många hem finns det en Bibel. Den står kanske i bokhyllan bland presentböckerna man sällan öppnar, eller den ligger i sängbordslådan, längst in, bakom ficklampan som kan vara bra att ha om strömmen går. I andra hem finns den mer synlig. Den kanske till och med läses. Används – sporadiskt eller regelbundet. Brukas – på grund av ett behov, eller av nyfikenhet.
När man så läser den, kommer man förr eller senare till orden där Bibeln talar om sig själv. Där finns, bland andra, de första orden i Johannesevangeliet, orden som säger att de ord som man just läser inte bara handlar om Jesus, utan är Jesus. Och inte bara just de orden där i Johannesevangeliets första verser, utan hela Bibeln skulle vara Jesus. Alla tråkiga släkttavlor i Gamla testamentet, alla berättelser om lurendrejeri från ena eller andra hållet, om förföljelser liksom om underverk och berättelser om människor som kommer till tro och teologiska utläggningar om grunden för det – allt pekar på Jesus. Hela Bibelns budskap är Jesus. Han är Bibelns stjärna och kärna.
Jag har en god vän som åker runt i hela Sverige och berättar om Jesus. När hon tar fram sin Bibel för att läsa ur den, då behandlar hon den med en respekt och en vördnad som alla kan se: hon kysser, helt lätt och snabbt, sin Bibels pärmar innan hon öppnar den. Och i några av de stora kristna traditionerna har man som vana att kyssa den uppslagna Bibeln vid evangelieläsningen i gudstjänsterna. Respekt och vördnad – för vi läser inte vilken tidning som helst, vi möter Jesus, på riktigt, när vi möter Bibeln.
Många tycker kanske att det är lite överspänt, detta med att kyssa Bibeln. Men om det nu verkligen är som vi säger att vi tror, om det verkligen är Jesus jag möter – Konungarnas Konung och Herrarnas Herre – hur skulle jag då bemöta honom?
Kanske hänger detta ihop med bristen på vördnad och respekt för människan som vi ser runt omkring oss.
När man har slutat att möta Jesus med vördnad och respekt, då mister man också förmågan att visa vördnad för människan. Grunden för respekt för människan är respekt och vördnad för den helige Gud och hans Son, Jesus. Han själv är Ordet, det som alltid är verksamt och som – om det tas emot rätt – blir till omvändelse och frälsning, förnyelse och helgelse.
Bibelns ord är Jesus. När jag i min bibelläsning närmar mig Ordet med vördnad och respekt, då händer det något med mig. Bibeln öppnar sig. Ord lyser fram och får betydelse i mitt liv. Jesus öppnar sig för mig, drar mig in nära sig, börjar betyda något för mig. Och detta kan hända egentligen oavsett vilket bibelord jag än läser – för hela Bibeln är Guds ord, är Jesus.
Det händer också när jag kommer med ärlig nyfikenhet. När jag undrar över bibelord jag stött på, när jag funderar över ”hur kan Gud ha menat här?”, och inte nöjer mig med folkmajoritetens tyckanden utan vill veta själv. Också då möter mig Jesus i Ordet – jag kanske inte omedelbart förstår bibelordets djupaste innebörd, men Han möter mig med sin Ande, och drar mig också nu in nära sig, in i famnen och jag kan börja fyllas av vördnad för den helige som visar allt klarare att han bryr sig om mig.
Jag vill, för egen del, tänka mer på detta: det är verkligen Jesus jag möter då jag tar fram min Bibel. Jag vill möta honom med vördnad. Jag vill ta med den vördnaden och respekten in i läsandet. Det är Jesus själv som möter på varje uppslag, i varje ord. Så får hans Ord fungera i mig precis som Han – den Helige och Frälsaren – vill.
Anders Göth, redaktionsassistent, Malmö