Allt är inte vad det vid första anblicken synes vara. Bakom det oansenliga och svaga kan dölja sig det motsatta. Så är det med Jesus och tron på honom. Vid Jesu kors finns en kraft och ett hopp som förändrar och bär.
Vi människor dras ofta till det starka och storslagna eller till det som ger svar på tal och låter oss slippa tvivel och frågor. En omskrivning av 1 Kor. 1:22–25 som passar sådana tankar skulle kunna lyda: ”Några förkunnar en korsmärkt Kristus och talar mest om förlåtelse och själavård, men vi förkunnar en segrande Kristus som visar sin makt i under och tecken och befriar från svaghet, sjukdom och misslyckanden.”
Men aposteln skriver: Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.
Våra förväntningar och Guds vishet
När vi kämpar med att orka leva och att kunna tro och hoppas på Kristus, är det förståeligt att vi dras till sådant som tycks underlätta för oss. När ”Simon trollkarlen” (Apg. 8) såg vad som hände när apostlarna la sina händer på människor, ville han också ha sådan kraft och erbjöd sig till och med att betala för den gåvan. Men Petrus gav inte efter för sådant utan manade honom i stället till omvändelse.
Den underbara ’dårskapen’ är ju att Guds vishet och kraft är dold. Guds dårskap är visare och Guds svaghet är starkare är vad vi människor kan räkna ut. Vi gör oss föreställningar och bilder som passar in i de förväntningar vi bär på. Naturligtvis!
De flesta värderingarna i vårt samhälle grundas i att svaghet och litenhet är något negativt. I stället ska man synas och höras annars tycks man inte finnas. En positiv motkraft är här verklig kärlek. Den har inte någon makt och kan aldrig hota eller ta till stora ord. Den finns och verkar just i det fördolda, och är som starkast när den är maktlös.
Gud med oss – i allt
Ett sätt att försöka beskriva det kristna livet är att först ta upp allt som inte fungerar för oss och sen ställa frågan: ”Vill du ha det bättre?” Då kommer lösningen: ”Lämna dig till Jesus, så ordnar allt sig.” Men om vi då lite försiktigt nämner att vi vill det och överlämnar oss så gott vi kan, så kanske vi får höra att det är något fel med vår tro eller vårt liv. Resultatet av ett sånt resonemang förstår vi nog: antingen lyckas vi – och då tänker vi att vi är ’rätta’ kristna – eller så misslyckas vi – och då är vi väl inte kristna?
Nej, om man ska beskriva det kristna livet börjar det alltid med att man stannar upp inför vem Jesus är. En kristen människa är kallad att vara lärjunge och följa Jesus – då bör man veta vem han är som går först. Hurdan är Jesus? Vad kännetecknar livet med honom?
Inkarnationen – att Gud blivit människa – medför bland annat att Gud har lidit i och genom Kristus, och att Gud därför både vet vad lidande är och känner med oss i vårt lidande. Ja, han är med oss i allt som händer. Det är ingen skillnad på hans närvaro i det vi kallar lidande eller det vi kallar seger. Jesus har ett namn som inramar Matteusevangeliet: Immanuel, ”Gud med oss”.1 Att inget mänskligt är främmande för Gud förstår vi utifrån inkarnationen.
En korsmärkt och segrande Kristus
När Martin Luther talar om det djupaste i den kristna tron använder han uttrycket korsteologi i motsats till härlighetsteologi. Korset uppenbarar en Gud som är dold men närvarande i lidandet. Dold – eftersom vi väntar en annan sorts Gud än en lidande Gud. Närvarande – eftersom Gud genomlider ångesten, smärtan och döden och är verkligen där, inte utanför eller ovanför. Han är en Gud som just i detta och genom detta segrar. Det är en seger som inte kan gå utanför lidandet eller snedda förbi döden.
Det är en anmärkningsvärd Gud som verkligen är en dårskap för allt mänskligt förnuft och föreställning. Trons öga ser något annat än det naturliga ögat. Gud tycks bära en mask för ansiktet, menar Luther. Bakom en mask av förnedring och stränghet döljer sig både härlighet och kärlek. Härligheten uppenbaras i ringheten. Fördoldhet är det sätt på vilket Gud visar sig. Härlighetsteologin vill finna Gud i allt som är stort och härligt, allt som växer och har framgång. Då letar man efter Gud i sin egen kristendom, fromhet, insats, upplevelser … När tron har framgång tror man på Gud. I motgången vet man inte vad man ska tänka.
En gudsbild som inte stämmer
Vår förväntade gudsbild ställer till förtret. Vi väntar en annan Gud än den som lider. Vi kanske accepterar Långfredagen eftersom den strax följs av Påskdagen. Även Jesu samtida hade en felvänd förväntan. Man väntade på en segrande Messias, och man såg en tydlig ansats till denna seger vid intåget i Jerusalem, när Jesus red in liksom kung David och Salomo gjort tidigare. Även Jesu lärjungar förväntade sig att den segrande Jesus skulle ta plats i Jerusalem och ville därför hindra hans lidandes väg.2
Men Kristus segrar när han lider, eftersom det är hans väg att gå, det är hans uppdrag.3 Aposteln Paulus skriver: Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat …4 Vi kan alltså se mönstret: genom förnedring till upphöjelse, genom död till liv och genom lidande till seger.
Verkligheten med nya ögon
Vi är kallade att knäböja vid Kristi kors och så resa oss upp och i stor frimodighet leva i den värld där Gud verkar på ett för oss fördolt sätt. Det är just Guds fördolda sätt att verka som ger oss frimodighet. Vi vill inte söka upp sammanhang som vi anser att Gud särskilt skulle trivas i eller gilla. Gud kan inte hänvisas till avgränsade sektorer utan är hela livets Herre. ”[Gud] är inte som den religiösa människan har tänkt sig. Gud är fördold. I Kristi kors möter något helt annat än vad den ’religiösa’ människan förväntat sig.”5
När vi får se att Guds härlighet är dold får vi också en blick för det lilla, för det som inte ser ut att vara något alls. Vi får till och med en blick för oss själva, vi som kanske inte tycker att vi är något alls. I det lilla och föraktade ligger kanske pärlan som glänser.
Den härliga konsekvensen av att få vara lärjunge till den korsmärkte och segrande Kristus är att vi får se på allt vi möter med nya ögon. Vi kan med aposteln Paulus få dela ’dårskapen’ över att den korsfäste Kristus är vår Frälsare.6 Vi kan få dela glädjen över att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.7 Vi kan få dela tryggheten att endast tron på Jesus räddar oss.8 Att få Kristus framställd som korsfäst 9 – det är en stilla lycka!
Carl Magnus Adrian, präst, Öxnevalla