Korset är avrättningsredskapet som blivit en positiv symbol och kanske världens mest kända varumärke. Något dåraktigt för många men samtidigt människans enda räddning.
I det rum där jag förrättar min morgonandakt finns ett krucifix på väggen. På det hänger en man med nedböjt huvud. Han ser sorgsen och plågad ut. Han vet att han snart skall dö, det syns på hans kroppshållning.
Varför har jag denna bild av en döende människa i mitt andaktsrum? Är det inte makabert? Bilden ger mig ofta dåligt samvete, inte för att den är så dyster, utan för att den som hänger på korset talar till min inre människa. Du har säkert räknat ut vilken person det är fråga om. Det kan inte vara någon annan än Jesus Kristus.
När jag betraktar bilden erfar jag både en dom och en vädjan. Från min Bibel vet jag att Jesus hängde på korset för min skull. Hela mitt tanklösa liv tog Han i sin kropp upp på korset. Detta gjorde Han alltså för mig.
Korsfästelse var en förfärlig avrättningsmetod. Romarna använde sig av detta straff, gärna på upprorsmän. Var det något som romarna slog ner med våldsamhet så var det uppror eller försök till sådant. En romersk medborgare kunde inte korsfästas. Att bli korsfäst var en neslig död, en skam. Det besparade romarna sina egna medborgare.
Den korsfästes död kunde vara en utdragen historia – ofta dröjde det till nästa dag innan en korsfäst dog – och den var smärtsam och kvalfull. Törsten var svår. Judarna hade seden att erbjuda den korsfäste en dryck som skulle lindra hans plågor. De gav därför Jesus vin att dricka, blandat med galla. När Jesus smakat på det ville Han inte dricka det (Matt. 27:34). Eftersom nästa dag var en stor sabbatsdag ville man inte ha de korsfästa hängande kvar över sabbaten. Därför beslöt man att slå sönder deras ben. Men Jesus var då redan död, en soldat stack då ett spjut i Jesu sida. Jesus dog efter sex timmar. När Jesus böjde ner huvudet och gav upp andan förstår jag det som att han av utmattning kvävdes till döds (Joh. 19:30–37).
Detta utstod Jesus för mig! Tanken slår mig med stark kraft när jag betraktar krucifixet i mitt rum. Hur ser mitt liv ut i Guds ögon när denna död och detta lidande krävdes av Guds Son för min försoning?
Det gör mig mycket bedrövad – men samtidigt ger det mig hopp. Så mycket räknar Gud med mig att Han låter sin Son lida detta för min skull. Vilka möjligheter ger mig inte Jesu död! Jag erfar en uppmuntrans kraft att ta itu med mitt liv, en drivkraft till kärlek och barmhärtighet. För det är si och så med detta i mitt liv. En del människor är jag mjuk i ryggen mot, andra kan jag lätt avfärda. Här har jag en hel del att rätta till. Korset ger mig frimodighet att göra detta. Att Jesu död på korset kan uppmuntra mig till detta finner jag stundom märkligt. Den Korsfäste vädjar till mig på ett sätt som jag helt enkelt inte kommer undan. Det är som om Han talade till mig från korset och sade: ”Var finner jag dragen av mitt liv i ditt liv?” Han talar till mig på ett sådant sätt att jag uppmuntras att förändra mitt liv. Ingen kan vädja till mig som Han.
Människor har alltid haft problem med Kristi kors. För en säker och självständig människa är det nästan en förolämpning att en annan skall gå i god för mig inför Gud. Har Gud något att anklaga mig för egentligen? Jag sköter mitt liv så gott jag kan. Jag är hederlig och rättskaffens. Lite skavanker kan man naturligtvis hitta i mitt liv, men värre än andra är jag inte. Varför skall Gud bestämma över mitt liv? Finns Gud förresten? Är inte han en mänsklig uppfinning som svarar mot ett behov som en del människor har? Så har jag hört det låta från människors håll. Jesu kors väcker verkligen anstöt.
Det är utan tvivel en prövning för människors förnuft och moral att en korsfästs död skall vara så avgörande för människors liv. Egentligen vittnar korset om ett stort nederlag. Det underbara är att det som i människors ögon ser ut som ett nederlag i verkligheten är en seger. Korset är och kommer alltid att vara ett tecken på Guds dårskap. Just detta – att krossas för att leva, när jag är svag då är jag stark – kommer alltid att irritera världen. Det går emot allt vad världen står för. Aposteln Paulus uttrycker det så: Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor (1 Kor. 1:25).
Så krucifixet på väggen säger mig att Guds dårskap är min räddning. – Vad skulle jag ta mig till, om inte Du, korsfäste Jesus, vädjade till mig att ta emot Dig och vandra tillsammans med Dig i livet! Jag går vid Din sida på livsvägen förundrad och tacksam. Mycket har jag att fråga Dig om. Ibland svarar Du, ibland är Du tyst. Du har ett så gott och vänligt sätt att påminna mig om när jag frågar om fel saker. När vi går där tillsammans – Du och jag, Jesus – hör jag som en kör dina apostlar sjunga: Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud (2 Kor. 5:20). Av Din varma handtryckning förstår jag att jag är försonad med Gud tack vare Dig.
Så har Jesu död på korset blivit ett krucifix på väggen i mitt rum. Varje dag förmanar det mig:
Se upp med synden, se på Jesus!
Egon Olsson,
kyrkoherde em. och författare, Jörlanda