Ordet ska ni göra och inte bara höra det, annars bedrar ni er själva. Ur Jak. 1:22–25
Att vara en Ordets görare måste väl innebära att man gör goda gärningar? Så tänkte nog en Ordets hörare i Stockholm, som blivit allvarligt sjuk. När hans bror besökte honom, mötte han denne med ångest i blicken.
– Jag kan inte göra goda gärningar!
Brodern försökte trösta honom så gott han kunde. Var de inte båda medlemmar i den nyligen bildade Roseniusföreningen? Hörde de inte till de flitigare gudstjänstbesökarna? Och den sjuke hade ju levt ett exemplariskt liv …
– Du ska inte prata strunt! Man måste ha goda gärningar för att bli salig. Det har jag läst i Skriften.
Mot detta konstaterande hade brodern inga argument, men så kom en tanke för honom.
– Hör du, varför kom egentligen Herren Jesus hit till världen?
Den sjuke såg eftertänksam ut, men så ljusnade plötsligt hans blick.
– Åh, nu ser jag det! Jag har goda gärningar. Det står ju i psalmen att ”han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”.
Guds heliga lag kräver verkligen goda gärningar av oss människor och inte bara en och annan mönstergärning nu och då. Herren säger: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig. Till den som vill bli frälst genom egna laggärningar säger Skriften: Fullgör allt, så får du leva! Samtidigt förklarar den lagens väg stängd: Människan görs rättfärdig inte av lagens gärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Ingen människa ska av lagens gärningar bli förklarad rättfärdig (Gal. 2:16).
Endast genom tron blir en människa frälst och evigt salig, tack vare att Kristi laglydnad blir henne av Gud tillräknad. Sola fide är en luthersk huvudprincip: tron allena. Men tron är aldrig ensam, aldrig utan goda gärningar. I så fall är tron död.
Ett gott träd bär god frukt. Det är tron på Guds oförtjänta nåd för Jesu Kristi skull som hos en levande kristen lockar fram goda gärningar, utförda för dem som behöver dem, dvs. våra medmänniskor.
Den som bara är Ordets hörare liknar en man som betraktar sitt ansikte i en spegel, och när han har sett sig själv i den, går han sin väg och glömmer genast hur han såg ut. Mannen skulle ju inte beundra sig i spegeln utan se efter vad som behövde rättas till.
Lagens spegel säger: Du är en syndare. Gör bättring! Att göra bättring är att vända sig från synden till Kristus. Gör allvar av den saken!
Här måste den process börja som är förutsättningen för goda gärningar. Våra fäder talade ibland om ”en växlingskedja” i en kristens liv, en upprepad serie erfarenheter: lagen avslöjar synden och synden driver syndaren till Frälsaren. Hos honom får den skyldige förlåtelse utan att ha förtjänat det, för Frälsarens egen skull. Glädjen över denna förlåtelse ger lust till Guds lag. Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag (Rom. 7:22). Och denna glädje ger upphov till goda gärningar.
Den här antydda vägen om hur Guds gode Ande i oss verkar frivilliga goda gärningar är utmärkt beskriven i en luthersk psalm från 1500-talet (Lova Herren nr 48).
”Sann tro ej utan kärlek är, och frukten trädet prisar. En trogen haver nästan kär och honom gott bevisar. Så varder lagens bud uppfyllt: Varann vi tjäna oförskyllt, som Kristus oss har tjänat” (v. 8).
Bön: Herre, himmelske Fader, hjälp mig att böja mig för lagens dom över mig och tro evangeliet, så att jag blir fri att tjäna dig i min nästa.
Sam-Arne Nilsson, ELM-predikant, Stockholm