Vi har alla behov av att någon ibland frågar oss hur vi faktiskt mår – på riktigt. När vi stannar upp och tar oss tid att lyssna blir vi till stor hjälp för varandra. Det gäller bara att inte göra det för svårt.
Vi har alla behov av att någon ibland frågar oss hur vi faktiskt mår – på riktigt. När vi stannar upp och tar oss tid att lyssna blir vi till stor hjälp för varandra. Det gäller bara att inte göra det för svårt.
DET GODA SJÄLAVÅRDANDE SAMTALET med vänner, bekanta, kristna syskon och i familjen är av stor betydelse för hur vi mår. Dessa samtal händer oftare än vi tänker på och ändå tror jag att det finns ett ännu större behov av dem. Finns tillit och öppenhet mellan vänner och kristna syskon finns också förutsättningar för att själavårdande samtal kan uppstå lite när som helst. Tillit ökar öppenheten och öppenhet ökar tilliten. Jag tror det är en hjälp om vi är lite mindre rädda om vår stolthet och inser att vi inte är ensamma om att uppleva svårigheter i livet. Goda samtal ska uppmuntras, för de är helande.
ATT SAMTALA MED MÄNNISKOR är att gå i Mästarens fotspår och att lära av honom längs vägen. Just ’längs vägen’ är ett uttryck som är träffande för att förstå hur Jesus gjorde och hur vi ska göra. Många av de tillfällen då Jesus möter människor sker det bokstavligen på vägen. Men också i abstrakt förståelse mötte han dem ’längs vägen’ – på den väg, i den riktning som livet hade fört människor. Samma sak är det för oss. Vi ska möta människor där de är i livet just nu. Vi får vandra tillsammans en bit på vägen.
HUR GÖR MAN DÅ? Finns det något man absolut inte får göra? Hur hanterar man människor som lider? Tänk om jag inte vet vad jag ska säga? Ja, frågorna finns där hos oss och hindrar oss ibland från att bege oss in i djupare samtal. Första steget är att be att Gud ska sända oss på en väg som går parallellt med någon annans, någon som behöver prata. Sedan får vi göra oss tillgängliga för andra människor – i attityd och sinnelag.
Genom bönen öppnas våra ögon och hjärtan för andra människor. Vi får modet att fråga någon: ”Hur mår du – på riktigt?”. Är vi öppna för att lyssna – verkligen lyssna – på svaret och ställa följdfrågor som: ”Vad är det som är bra?”, ”Vad är det som gör det sådär?” eller: ”Vad är det som gör att det går upp och ner?”, är vi redan igång med det goda samtalet.
VISSA SAMTAL KAN VARA SVÅRA att föra under det stimmiga ståfikat efter gudstjänsten eller i liknande miljöer. Ta då mod till dig att bjuda hem på en kopp kaffe eller en middag. ”Men vi brukar inte umgås med dem” eller ”han tycker nog det är konstigt om jag gör det” kanske du tänker. Så kan det vara, men min erfarenhet är att de som står i olika svårigheter längtar efter att folk bjuder in till samtal så länge det sker utifrån en uppriktig omsorg och inte av nyfikenhet. Tänk på att det är svårare för den som har behov av att samtala med någon att ta initiativ än det är för den som bjuder in att hantera ett avvisande. Och inte sällan tackas det ja.
VÄL DÄR I DET FÖRTROLIGA SAMTALET är det allra viktigaste att lyssna. Att vara tillgänglig och närvarande, lägga bort mobilen och kanske till och med låta disken stå. Själva berättandet är något av det som helar en människa mest, mer än de råd och inputs som vi på andra sidan bordet ibland krampaktigt försöker prestera. Det handlar om att ge den som har det svårt en upplevelse av att vi gör ett litet stopp längs vägen tillsammans. Att ge dem ett handtag med att bära en tung börda en bit på vandringen genom livet. Gör det inte så märkvärdigt och tänk på att Mästaren själv går på vägen tillsammans med er. Han bar och bär det tyngsta lasset.
NÄSTA GÅNG DU TRÄFFAR en vän eller en bekant, fråga inte bara vilka golvbräder vederbörande tänker lägga i det nya vardagsrummet. Fråga också hur han eller hon mår – på riktigt!
BENEDIKTE NILSSON
lärare, Stidsvig