Första dagen i det osyrade brödets högtid gick lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi skall ställa i ordning, så att du kan äta påskalammet?” Han svarade: ”Gå in i staden till den och den och säg till honom: Mästaren säger: Min stund är nära. Hos dig vill jag äta påskalammet med mina lärjungar.” Lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet. …
Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: ”Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike.” När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Oljeberget.
Påsk är befrielsens högtid. Israel var Guds förbundsfolk, befriat för att tillhöra honom. De skulle färgas och formas av universums Herre och bli till välsignelse för andra. Guds frälsningsingripande i Egypten lade grunden för folkets framtid. Till den grunden återvände man varje påsk och från den förnyades man.
Centralt i firandet stod påskmåltiden. Genom det man åt och drack fick man smaka slaveriets bördor och bitterhet. Det ojästa brödet var tecknet på att man lämnade det som varit bakom sig och började om på nytt. Vinet visade på glädjen över friheten. Ja, måltiden dramatiserade befrielseverket och gjorde det aktuellt och levande i nuet.
Ordet påsk kommer av ett hebreiskt ord som betyder ”gå förbi” eller ”skona”. Så hette högtiden eftersom blodet från ett slaktat lamm hade räddat Israels folk från den ängel med makt att fördärva, som på Herrens uppdrag gick från hus till hus i Egypten. I tryggheten innanför de blodbestrukna dörrarna åt folket en stärkande måltid som bestod av köttet från det slaktade lammet.
Påskmåltiden band samman folket med Gud och med varandra. Den gav gemenskap och näring för både kropp och själ – och den präglades främst av glädje och lovsång över Guds räddning. När Jesus och hans lärjungar firar påsk har emellertid mörka moln tornat upp sig. Jesus talar om att hans stund är nära och att han går bort som det står skrivet om honom. Det är natt – förräderiets natt – och det råder uppbrottsstämning. Vad är det som håller på att hända? Vad är det för makter som verkar?
Jesus tar det osyrade brödet i sin hand, men så avviker han från påskliturgin och säger: Tag och ät. Detta är min kropp. Han lyfter vinbägaren och säger: Drick alla av den. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.
Han talar om sig själv och om sin förestående död som ett offer för lärjungarna. Offret av hans kropp och blod lägger grunden för ett nytt förbund – ett förbund man får del i genom att äta brödet och dricka vinet. Det som nu är på väg att ske, och som fyller lärjungarna med oro och sorg, är i själva verket till befrielse och nytt liv för dem. En större räddning är på väg. Den ska ge en ny grund för deras liv och ett nytt mål: återseendet i Faderns rike, då det nya vinet ska drickas och den verkliga festen börja.
Jesu död instiftar det nya förbund som utlovats genom profeten Jeremia – ett förbund som vilar på en bättre grund, som ger en effektivare förlåtelse och en innerligare gemenskap med Gud. Det är en gemenskap som på ett djupgående sätt kan förändra människan och ge henne ett hopp som vida överträffar det som förbundet vid Sinai kunde ge.
Måltiden är en gåva också till oss. Genom något så enkelt och mänskligt tar Jesus oss in i sin gemenskap och förenar oss på ett konkret sätt med sig själv. Det är en nådens måltid som vi ofta får återvända till och förnyas av, en måltid som skapar och uppehåller gemenskapen med Herren själv och med alla dem som får sin näring av samma Livets bröd. Också för dig dukas frälsningens måltid. Också du är välkommen in i gemenskapen.
BÖN: Herre Jesus, tack för det dukade bord du i din kärlek inbjuder oss till. Jag vill komma i tro på dina ord och ta emot din kropp och ditt blod och så förenas med dig själv, du min Frälsare. Amen.
Lars-Åke Nilsson
Kaplan och bibelskollärare, Åsljunga