Vi fylls ofta av missmod och är nära att ge upp om föreningen eller församlingen minskar i antal medlemmar. Men det kan vända. Församlingen i San Antonio, Peru, ger oss inspiration och mod att trots svårigheter fråga Gud hur han vill använda oss – och göra allvar av den vision han ger.
San Antonio – med dess sockerrörsplantager och sin karaktäristiska doft från sockerfabriken som alltid hänger över området – har aldrig sett så mycket ut för världen. Församlingen i staden är inte heller så märkvärdig – i alla fall inte om man ser på den med världens ögon. En liten grupp människor möts runt ett bord som i många år varit gammalt. Ofta är det samma människor som sitter i bänkarna i kyrkan där man får passa sig för att luta sig för mycket tillbaka eftersom ryggstödet då kan gå sönder. Ändå är det alltid något speciellt med att gå hem från gudstjänsterna i församlingen i San Antonio. För där handlar det inte om byggnaden, bänkarna eller de få människorna. Där handlar det om liv, liv i Kristus.
När jag för ungefär åtta år sedan kom till San Antonio för första gången var det bara Merci, Isabel, samt tre-fyra killar i femton-sextonårsåldern som satt där runt bordet. De sitter där fortfarande. Gruppen är nu mer vuxen och har en god, trofast kärna – och man växer.
Vad är det som har ändrat denna kyrka? Det är inte bara en sak, men det viktigaste är ett fast beslut om att vilja leva livet med Kristus och i den kallelse han har gett. Det betyder att söka skapa ordning och reda i arbetet och att göra allt gott och riktigt även när det är svårt. Det är också ett val om att alltid följa kyrkans vision och fråga vad nästa steg är på vägen mot målet. Jag vill försöka lyfta fram några av de saker som fått församlingen i San Antonio att förändras i hopp om att vi alla ska lära oss lite av dem.
Levande vision och uppdrag
Församlingen har en vision och ett uppdrag. Denna är inte är nedskriven och upphängd på väggen, men den lever i församlingen. Alla känner till den och drömmer med i den. När en person kommer till kyrkan får man del av den visionen. Man får lära sig den och börja drömma med i den. Det är svårt att vara mer än fem minuter tillsammans med församlingen utan att bli satt in i visionen och få lära sig vad det är att arbeta för uppdraget.
En stor del av hemligheten med det som händer i San Antonio är att den trofasta gruppen inte gett upp. En annan del är att prästfamiljens hus visserligen inte är byggt med svängdörr, men att man nästan skulle kunna tro det. Det är alltid folk på besök hemma hos dem. Någon har behov av ett samtal, andra av förbön och någon vill bara hälsa på. Ibland kommer alla ungdomar dit och fikar. Varför är det så viktigt? Därför att församlingen har gjort ett klart och tydligt val att alla ska synas, alla ska höras och alla ska ha tillgång till deras präst så att han kan vägleda dem i deras liv med Gud. Det betyder i praktiken även att församlingen tar alla beslut gemensamt. Alla känner sig som en viktig del av gemenskapen, samtidigt som det inte är något tvivel om vem som är ledaren och som har ansvaret. Det gör att alla känner sig trygga med beslut som fattas och står bakom dem.
Ta ansvar med glädje
Församlingen har valt att ta ansvar för att sprida evangeliet i en liten by på landsbygden som heter Luya. Flera gånger i veckan åker några av dem till Luya för att evangelisera i ett församlingsprojekt. Både unga och gamla är en del av projektet. Ofta är de yngre där på söndagar medan de äldre besöker byn under veckan. Målet är att en dag ha en kyrka i Luya och därefter börja med nästa by, sedan nästa och nästa – för att evangeliet ska nå ut till jordens ände. Kyrkan har inte pengar till att ersätta alla som åker iväg så om det ska fungera får varje medlem själv betala sina resor dit. Det är dock något de gör med glädje eftersom de känner att de får så mycket glädje av att vara med i evangelisationen.
En av de visioner som också lever i församlingen i San Antonio är drömmen om en egen skola. Dels vill de gärna hjälpa landsbygdens barn till en bättre utbildning, dels vill de nå dem med evangeliet. Drömmen lever och de får se den uppfylld bit för bit. Sin hållning kan de uttrycka så här: ”Det må vara så att jag inte själv får se drömmen bli förverkligad fullt ut, men då får mina barn göra det. Jag får ta de steg som Herren har förberett för oss.” De har nu haft en förskola igång under några år och fått se den växa.
Red ut allt groll och lita på Gud
Men arbetet har inte varit utan kamp. Det finns personer som motarbetar deras projekt. Ändå är församlingen enad i projektet och tar motståndet för vad det är, nämligen en andlig kamp. De lägger saken i Guds hand och litar på att han har kontroll.
Som på alla ställen är det inte alltid lätt att leva så tätt inpå varandra och att få församlingen att fungera. Alla tänker inte likadant och det är inte alltid man handlar helt korrekt. San Antonio kunde ha varit ännu en berättelse om en församling (eller missionsförening för den delen) där många gömda konflikter förekommer. Självklart är de inte perfekta och det finns problem, men väldigt sällan får en konflikt lov att utveckla sig internt. Det finns en regel som säger att ingen får lämna kyrkan arg eller på dåligt humör. Om man är otillfreds med ett beslut eller känner att något blivit fel ska man stanna i kyrkan tills man har fått talat ut. Och det funkar i praktiken. Vid ett tillfälle hade en man blivit väldigt sur över något som hade hänt under kvällen. Han lämnade kyrkan medan alla andra satt och tittade på varandra. Man enades om att lugnt och stilla börja städa upp. Innan man hade hunnit färdigt kom personen tillbaka, fortfarande sur, men beredd att prata om det. Församlingen fick talat ut och alla kunde gå hem, förvissade om att allt var utrett.
Berättelsen om San Antonio är historien om en församling som önskar att tjäna Herren och tar medvetna val om hur man gör det på bästa sätt. Låt oss alla lära av det!
Steffen Baagø Madsen, missionär Peru