Det är 30 år sedan Missionsgården Fridhem i Vännäs invigdes. här berättar pionjärerna om sin entusiasm och målmedvetenhet när arbetet drog igång. Fridhem blev en välsignad plats, en plats där evangeliet än i dag får erbjudas.
”De sa att vi hade köpt ett kråkslott och tagit oss vatten över huvudet”, berättar en av pionjärerna när han tänker tillbaka på Missionsgården Fridhems förs ta tid. I dag, 30 år efter invigningen, är det en missionsgård som sjuder av liv och verksamhet. Med anledning av detta jubileum har jag sökt upp några av alla dem som betytt mycket för platsen. Samtliga vittnar om ett tidskrävande arbete, men glädjen över missionsgården är ändå det som genomsyrar deras berättelser. Något som snabbt går upp för mig är att deras vision och drivkraft är gemensam, att människor här ska nås av Guds Ord.
I laganda för Guds rike
Jag ringer upp Claes Johansson, mångårig predikant och styrelseledamot i Bibeltrogna Vänner (som rörelsen hette innan den bytte namn till Evangelisk Luthersk Mission) vid tiden för missionsgårdens uppstart. Jag ber honom att berätta hur det hela började. Claes berättar att det i Västerbotten fanns en dröm om att då och då kunna samla den geografiskt utspridda verksamheten på en plats, exempelvis i samband med läger. När det gamla regementet i Vännäs bjöds ut till försäljning av kommunen för 50 000 kronor beslutade man sig för att slå till. Byggnaderna hade endast använts som militärförläggning under ett fåtal år vid 1900-talets början och var nu igenbommade och nedgångna, fulla av duvträck, glassplitter och ölburkar. Claes erkänner att han blev lite knäsvag när han såg området för första gången, men bakom den nedgångna fasaden kunde han ana framtidspotentialen utifrån lokalernas storlek, deras fina plats uppe på en kulle och det låga priset. Trots många pessimistiska åsikter från omgivningen var han och de andra pionjärerna beredda att satsa. Av största betydelse var att man i gemenskapen hade några entusiastiska pensionärer som ville att kommande generationer skulle ha en plats att samlas på. Därtill fanns en yrkeskunnig snickare, en målare och ett par elektriker som var villiga att jobba ideellt. ”Vi arbetade i Guds rike, lagandan var fullständig!”, sammanfattar Claes när han tänker tillbaka på de första tre årens renoveringsarbete.
Paul Andersson, numera pensionerad snickare, var en av nyckelpersonerna i Fridhems uppbyggnad. Jag stämmer träff med honom på Fridhem en måndag eftersom han och ett litet gäng trogna pensionärer alltid finns på plats för ideella insatser på missionsgården den dagen i veckan. Under 80-talets början fanns han där varje veckodag och jag undrar nyfiket hur det kunde gå ihop ekonomiskt för en familjefar att arbeta så mycket tid ideellt. Paul förstår mycket väl min undran: ”Det har jag också funderat över ibland. Men jag ser det som Guds välsignelse.” Han berättar att han, trots motgångar ibland, alltid tyckt att arbetet på Fridhem känts roligt. Han har sett det som en tjänst i Guds rike. Paul har värdesatt den goda gemenskapen och reflekterar över hur mycket det betytt med personer som kommit med enkla, uppskattande ord eller avbrutit hans arbete med en kopp kaffe.
Eldsjälar som velat erbjuda evangeliet
Några andra som präglat Missionsgården Fridhem mycket är Ruth och Rolf Smetana som jag besöker en eftermiddag i deras villa i centrala Vännäs. Redan innan Fridhem fanns till hade Ruth startat upp en gedigen barnverksamhet både i sitt hem och i lånade lokaler. Hon brann för att berätta om Jesus för barnen i Vännäs och intresset av att komma till mammagrupper, söndagsskola och barndagar var förvånansvärt stort. Man kan förstå att Fridhems lokaler var efterlängtade! Rolf, å andra sidan, drev en egen målerifirma parallellt med frivilligt renoveringsarbete under uppbyggnaden av Fridhem. I anslutning till invigningen blev han tillsatt som missionsgårdens föreståndare, ett arbete som han kom att fortsätta med i 15 års tid. Här skyndar sig Rolf att citera orden från Paulus: ”Jag har arbetat mer än de flesta, men inte jag utan Guds nåd som varit med mig.” Som Fridhems förste föreståndare var han med om att bygga upp verksamheten och dess mötesformer, bland dem ”Dagar kring Guds ord”, symöten och bibelstudier. Under sex års tid på 90-talet var Ruth och Rolf också två av eldsjälarna bakom daghemmet Arken, ett kristet alternativ till kommunens barnomsorg. Rolfs önskan genom åren har varit att alla personer som av olika skäl besöker Missionsgården Fridhem skall erbjudas, men inte påtvingas, budskapet om Frälsaren.
Många positiva erfarenheter och välsignelser
Efter samtalet med Ruth och Rolf Smetana söker jag upp deras son, Jan Ulrik, som varit Fridhems missionsgårdspastor under de senaste tio åren. Vi träffas två månader innan han och familjen planerat att flytta till Peru för missionstjänst. Jan Ulrik berättar med innerlighet om de många positiva erfarenheter och välsignelser som följt med arbetet på Fridhem. Ett stort glädjeämne har varit att i predikoförberedelser få studera Bibeln och upptäcka att det är ett levande ord och att sedan få förkunna det för trogna gudstjänstbesökare som verkligen velat lyssna. Han påtalar det unika med att vara pastor på en missionsgård eftersom han fått möta så många olika människor. De har varit vandrarhemsgäster, folk från andra instanser i samhället, tillresta predikanter och missionärer och församlingsmedlemmar i spridda åldrar och livssituationer. Jan Ulrik är också mån om att framhålla alla de personer som lägger ner tid på Fridhem ideellt: ”Dessa gör ofta mer än vad de själva tror. De offrar tid och pengar vilket är långt viktigare än många ord.”
Tacksamhet och fortsatt fokus
Den sista jag samtalar med är Lars-Göran Brandt, ordförande i ELM-Nord och engagerad i Fridhems styrelse under de senaste 20 åren. När han blickar tillbaka på åren som gått är det inte de många timmarna av styrelsearbete han vill fokusera på. I stället påtalar han högtidsstunderna han minns, predikningar som verkligen uppenbarat evangeliet, läger som dragit folk från hela landet, ungdomskören Glädjebuds storhetstid och barnbarnens dop. Lars-Göran uttrycker en stor tacksamhet över Fridhem och den chans unga människor haft och fortfarande har att få fostras där, både andligt och socialt. Han får mig att reflektera över mitt eget liv som till stor del präglats av Fridhems verksamhet. Var hade jag varit i dag om jag inte fått gå i söndagsskola, träffa kristna vänner på läger, gå konfirmationskurs, delta i bibelstudier och otaliga söndagar i goda gudstjänster? Lars-Göran riktar avslutningsvis blicken framåt: ”Helt avgörande är att vi fortsätter att lita till kraften i evangelium. Guds Ord måste få vara plattform och blickpunkt”.
Linnea Åström, läkare, Vännäs