Under ytan – är vi alla små

PREDIKAN ÄR SLUT och folk drar sig mot de dukade kaffeborden, lite småsorlande, så där som man gör då man känt varandra länge. Sorlet ökar något då ’kaffesången’ är sjungen och samtalen konkurrerar med bestick och tallriksslammer. Vid borden slår man sig ner utan att egentligen ha några speciella platser eller personer man brukar sitta vid. Samtalen böljar fram och tillbaka, ibland något tystare med bara bordsgrannen, ibland med högre röster som når över hela salen.

Allt verkar stå väl till trots den stora spännvidden av olika personligheter. I samlingen av människor sitter någon företagsledare, någon undersköterska, någon lärare, någon lokalvårdare och någon arbetslös. Några är gifta, en del utan barn, andra med. Många är äldre, över pensionsåldern, andra på god väg dit, och åter andra har just börjat ett yrkesliv.

Så här tror jag de flesta kristna gemenskaper skulle uppfattas av en tillfällig besökare. På ytan är det en gemenskap som fungerar. Ingen är utanför, alla kan delta efter egen önskan, ingen tvingas att offentliggöra sitt allra innersta. Även den nye kan känna sig trygg i att bara få lov att sitta med och lyssna till alla samtal, någon gång säga något litet.

Under ytan

Men samtal är så mycket mer än de ord som sägs. Den som medvetet är uppmärksam kan ana spänningar. Kroppsspråk, blickar, munnar som knips ihop för en kort sekund, ansikten som vänds ifrån, leenden som inte riktigt når ögonen …

Uno Svenningsson sjunger i en sång:

”Under ytan
Finns det skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
Som vi inte kan förstå …
Under ytan
Skäms jag för mig själv
Under ytan
Bränner bilden mig …
Under ytan
Är vi alla små …”

Så tror jag också att de flesta kristna gemenskaper är. För kristna gemenskaper rymmer människor. Och människor bär på så mycket. Det är minnen av egna eller andras synder, eller bara det där att man ”helt enkelt inte är kompatibla”. Kristna gemenskaper består av syndare. Och om man aldrig säger detta rent ut kan så mycket av falska leenden och undertryckta antipatier hållas vid liv.

Självinsikt öppnar för kärleken

I den fullständiga versionen av den så kallade Sinnesrobönen, ber man på ett ställe att kunna ”ta denna världen som den är, inte som jag önskar att den skulle vara”. Det ligger något grundläggande viktigt här för våra gemenskaper, ja, för alla våra relationer. Det handlar om att acceptera att människor är syndare. Och för att kunna acceptera detta om andra, måste jag först göra det om mig själv.

Det är ett verk av Guds gode helige Ande, säger vi. Ibland går vi lite väl snabbt fram över detta. Vi ber vår syndabekännelse i en attityd som att ”Ja, men det där vet du ju, Gud. Jag är en syndare. Förlåt.” Men så ibland så behöver Herren ta till storsläggan för att vi någon gång skulle vakna till och så låter han oss ana något lite av de nattsvarta djupen inom oss. Jag gör saker jag inte trott jag skulle kunna göra, jag tänker saker jag inte skulle, och jag negligerar att göra det goda som Herren lagt i min väg att göra.

När Gud tar till storsläggan får jag något grundligare inse att det där med synden, det sitter djupare i mig än jag trott. Jag behöver Jesus mer än jag tidigare anat.

Acceptera – inte ursäkta

Då börjar jag så inse, att om jag är sådan, då är även mina kristna vänner åtminstone något åt det hållet. De får också då och då uppleva hur de sviker sin Herre. De behöver också mer och mer få lita på att förlåtelsen genom Jesus gäller dem också, helt och fullt.

Om jag börjar med mig själv på detta sätt kan jag något mer se på de andra i gudstjänsten eller vid kaffebordet som lika mycket förlåtna syndare som jag. Jag behöver inte snäsa av någon som säger något obalanserat till mig, jag kan tänka att den människan har sitt, bär sitt, som jag inte har en aning om. Jag behöver inte hålla på min rätt, kan acceptera att ibland vara ”dörrmattan” som man skrapar av sig smutsen mot – jag bär själv på sådant och behöver ständigt Guds förlåtelse.

URSÄKTA INTE SYNDEN. Bär den i bön om förlåtelse till Jesus. Men acceptera att andra också är syndare. Bär dem i bön till Jesus. Då kan du, något mer, få se dem med Guds ögon. Som älskade, önskade Guds barn som bär på så mycket, och som behöver sin himmelske Faders omsorger och förlåtelsens glädje i hjärtat, mer än du anar.

ANDERS GÖTH, Malmö