Hjälp att dö eller omsorg i lidandet?

Vi hör i dag dödshjälp försvaras med såväl humanitära som ekonomiska argument. Men har vi människor någonsin rätt att ta liv? Läkaren Anne-Berit Ekström beskriver dödshjälpens avigsidor och visar på ett alternativ.

DET ÄR FÅ SAKER I LIVET som vi vet med säkerhet. Men att vi en dag ska dö gäller oss alla. När någon nära anhörig avlider eller när vi själva drabbas av svår sjukdom är det fullt mänskligt att känna sorg, oro och ångest.

Det som kanske oroar och skrämmer oss mest är hur vår sista tid innan själva döden ska bli. Anledningen till att dödshjälp efterfrågas är ofta rädsla för att drabbas av outhärdlig smärta och lidande som inte kan lindras. I den här artikeln vill jag söka säga något om hur vi som kristna ska se på dödshjälp.

Sjukvårdens uppgift

Med dödshjälp menas att en läkare på medicinsk väg avsiktligt avslutar en svårt sjuk patients liv. Handlingen förutsätter alltid en uttrycklig begäran från patienten. Om en läkare förskriver läkemedel med vetskap om att det ska användas för att begå självmord benämns detta läkarassisterat självmord. Det är dock inte dödshjälp att avstå eller avsluta livsuppehållande åtgärder i livets slutskede eftersom avsikten inte är att döda utan, tvärtom, att förbättra patientens livskvalitet. Även om beslutet i ett sådant fall leder till patientens död beror detta inte på läkarens eller de anhörigas avsikt att döda utan på patientens obotliga och långt framskridna sjukdomstillstånd.

Ordet ”god död” (eutanasi på grekiska) eller dödshjälp är förrädiskt då det leder tanken till något gott. Att aktivt döda är inte att hjälpa. Enligt gällande svensk lagstiftning är både dödshjälp och att hjälpa någon att ta sitt liv brottsligt. Än så länge överensstämmer således svensk lagstiftning med Guds bud: Du skall icke dräpa.

Sjukvårdens främsta uppgift är att värna om liv. När bot för patienten inte längre är möjlig krävs ett klart och medvetet förhållningssätt i omhändertagandet för att kunna hjälpa både patient och närstående. Då är lindrande vård, så kallad palliativ vård, aktuell. Den palliativa vårdens uppgift omfattar varken att påskynda eller förlänga döendet utan att visa patienten barmhärtighet genom god omvårdnad, att lindra smärta och ångest samt bemöta patientens existentiella och andliga frågor. Den palliativa vården ser döendet som en normal process och syftar till att hjälpa patienten att uppnå bästa möjliga livskvalitet vid livets slut.

Sluttande plan

Sverige tillhör de mest sekulariserade länderna i världen. I ett sekulärt samhälle är människans individuella frihet och självbestämmande centrala begrepp. Krav på sådan autonomi har kommit att omfatta även rätten att få avsluta sitt liv.

Vårt samhällsklimat präglas av individualism och ”ensam är starkast”-mentalitet. Att vi människor är skapade för att leva i gemenskap med Gud och varandra förnekas och vi uppfattas i stället som isolerade öar, oberoende av varandra. Att vara beroende av någon annan anses i dag vara en svaghet. Många som arbetar med patienter i livets slutskede vittnar om att det bakom dödsönskan inte så sällan döljer sig existentiell smärta, ensamhet och ångest samt känslan av att i onödan belasta omgivningen. Alternativet till dödshjälp är att dessa orsaker får behandlas genom förbättrat bemötande och helhetsvård.

I det rådande samhällsklimatet urholkas successivt principen om människors lika värde och livets okränkbarhet. Lagstiftningen påverkas av samhällets attityder. Om dödshjälp legaliseras finns det risk för successiv utökning av tillämpningen av lagen. Vi hamnar på ett sluttande plan där livet graderas och där det objektiva värdet byts ut mot ett subjektivt. Vem ska bestämma vad ett värdigt liv är?

Ett tecken på att ett land befinner sig på det sluttande planet är, som jag ser det, att antalet personer som får dödshjälp hela tiden ökar. Rättspraxis i Nederländerna, ett av de länder där eutanasi är tillåtet, vittnar om detta. Varje år ökar antalet personer som får dödshjälp med 15 procent och det har visat sig att läkarna även har avslutat patienters liv utan att det funnits uttryckligt samtycke. I denna patientgrupp fanns individer med demens, psykiatrisk sjukdom, olika funktionsnedsättningar, men även nyfödda som inte bedömdes ha någon chans att överleva.

I Nederländerna föreligger en befogad oro för att patienter kan känna att de ligger både samhället och de anhöriga till last. Man är rädd att de känner sig pressade att välja att dö. Det fi nns även stor risk att det framöver kommer att framföras ekonomiska aspekter på dödshjälp. Vad kan man spara genom att inte behöva utveckla den palliativa vården eller behöva ge stöd till personer med funktionshinder? Belgien har, som enda land i världen, sedan ett år tillbaka legaliserat dödshjälp till barn, vilket är ytterst skrämmande. Rättsskyddet för barn är också i vårt samhälle generellt svagt och för barn med funktionshinder är situationen ytterligare sårbar.

Människovärdet

Enligt en undersökning utförd av Läkarförbundet har stödet för dödshjälp ökat bland läkare. Vid en närmare granskning visade det sig dock att bland de läkare som arbetade med palliativ vård motsatte sig 94 procent en lagändring. När samvetsfriheten alltmer ifrågasätts kan sjukvårdspersonal komma att tvingas utföra handlingar som strider mot deras etiska övertygelse. Att behöva medverka till att en människas liv släcks är svårt och tungt. De flesta som arbetar i vården har valt yrket för att ”om möjligt bota, försöka lindra, alltid trösta”. Vad som händer med ett samhälle som praktiserar dödshjälp har vi historiska exempel på, det räcker att påminna om nazisternas eutanasiprogram. Att tro att ändrad rättspraxis i Sverige inte skulle ändra vår syn på människovärdet är högst orealistiskt. Om dödshjälp införs kan det leda till urholkning av förtroendet för sjukvården.

Att ge en människa dödshjälp kränker människolivets värdighet och medför risk att de svagaste individerna i vårt samhälle förlorar sitt rättsskydd. Livet är en gåva från Gud. Vi har stora möjligheter att påverka det, men vi äger det inte. Därför har vi inte heller rätt att välja det ögonblick då vi skall dö. Döden är en ofrånkomlig del av livet och en övergång till det eviga livet. Vårt liv är också helt beroende av relationerna till våra medmänniskor. Vi har ansvar för de val vi gör då de får konsekvenser för andra. När tankar på döden oroar kan vi lita på Herrens ord: Låt inte era hjärtan oroas … Jag ska komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är (Joh 14:1–3).

SAMMANFATTNINGSVIS KAN DÖDSHJÄLP inte försvaras, varken ur ett kristet eller allmänmänskligt perspektiv. Låt oss betänka Jesu ord: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig (Matt 25:40).

ANNE-BERIT EKSTRÖM

läkare, Vänersborg