Livet är på många sätt en kamp. En del människor kämpar dagligen för att överleva, andra kämpar för att uppnå mål, drömmar eller samhällsideal. Som kämpar kommer vi förr eller senare att stöta på motgångar och det vi tidigare lagt vår trygghet i kan plötsligt visa sig skört och bräckligt. Vi kan intala både oss själva och våra vänner att vi är starka och självständiga individer, men när marken en dag skakar under våra fötter står vi ändå alla plötsligt lika ensamma och hjälplösa.
Den verkliga skillnaden ligger i vart vi tar vår tillflykt när våra egna krafter inte räcker till. I takt med att tanken på en allsmäktig Gud i himlen blivit alltmer impopulär i samhället har jakten på alternativa filosofier ökat. De morgonandakter som sedan många år avskaffats från de kommunala skolorna har börjat ersättas av mindfulnessövningar. Desperat försöker människor i vår tid att blicka in i sig själva och fokusera tankarna på nuet då detta visat sig minska risken för stress och depression. I tidningarna kan vi läsa om reportage från alternativa medicinska resor till Indien dit halvt utbrända svenskar flyr för att under några dagar försöka hitta någon slags inre balans.
In bland yogakurser och meditationsretreater kommer Bibeln med ett helt annat budskap. Jesus säger: ”Kom till mig” och: ”Låt mig få veta alla era önskningar.” Han säger det inte för att vi på något mirakulöst sätt ska bli immuna mot svaghet och brustenhet utan för att vi ska få hjälp att erkänna för oss själva att vi redan är där, att vi sedan länge är fast i syndens djupa träsk och att vi omöjligt kan ta oss därifrån på egen hand. Att erkänna sitt absoluta beroende av någon annan klingar inte väl i detta självständighetens samhälle där styrka har blivit den främsta dygden, men det finns en enorm befrielse i att få lämna sin börda till Jesus och det finns löften om att Gud aldrig överger den som blottar sitt förkrossade hjärta för honom. Han bär oss på örnvingar och när vår fot vacklar är hans nåd vårt stöd.
Dessa sanningar upptäcker vi först när vi inser vårt behov av dem. Att ödmjukt böja våra knän inför Jesus och lägga vårt liv i hans händer är det mäktigaste vi som människor kan göra. Det är i den ärliga och uppriktiga bönen som vi på allvar gör oss mottagliga för hans nåd. Uppmaningen om att vi ska låta Gud få veta alla våra önskningar följs av ett löfte om att han ska bevara våra hjärtan och våra tankar i den frid som övergår allt förstånd. Det stämmer visserligen att vi tillfälligt kan uppnå viss frid genom att blicka in i oss själva och för en stund stänga ute omvärlden, men vi kommer aldrig att finna den fullkomliga friden i vårt eget inre, oavsett hur djupt vi letar. Den fullkomliga friden finns inte i oss utan hos Jesus och bara hos honom.
Att för en sekund känna marken skaka under sina fötter kan vara oerhört jobbigt, men den som vandrar med Jesus är varken ensam eller hjälplös. I stället för att slås av rädsla och förtvivlat försöka meditera fram vår inre styrka kan vi tryggt kasta oss i famnen på honom som för länge sedan har tagit kampen i vårt ställe. Det har vi anledning att göra dagligen och inte bara när livet går oss emot. För sanningen är att vi i oss själva alltid är svaga, men i Kristus alltid starka. Vi är på många sätt usla kämpar men i Kristus är vi fullkomliga segrare!
Miriam Svensson,
studerande, Lund