Ingen kan dö för sin egen skull. Döden är absolut och obegriplig, dels för att det inte tycks gå att återvända till livet och avlägga rapport, dels för att medvetandet inte kan föreställa sig hur det är att inte finnas till. Den fascinerande men barnsliga fantasin om att vara med på sin egen begravning är fåfäng. För den som inte tror på ett liv efter döden innebär offret av det egna livet verkligen att ge allt. Även för den som tror på ett evigt liv är det att göra ett oerhört avkall.
Trots detta väcks ibland frågan om det finns tillfällen när döden är det rätta. Många människor genom historien har gett livet för sina älskade, för förtryckta gruppers rättigheter eller för sin religion. Beroende på hur historien dömt idéerna bakom uppfattar vi dem som antingen modiga hjältar eller tragiska förlorare men oavsett vittnar uppoffringarna om något av det mest fascinerande med människan – hennes förmåga att nå bortom sig själv.
Denna förmåga och längtan att bli del av något större än ett självtillräckligt jag kallas inom psykologin för självtranscendens. Psykologen Abraham Maslow (1908–1970) såg det som människans högsta behov och får stöd för sin bedömning av de ödesdigra försök att finna en ”sann mänsklig natur”, opåverkad av mellanmänsklig kommunikation, som historien kunnat bevittna. Om och om igen har de visat på människans behov av relationer. Det är relationer som möjliggör förmågan till språkhantering och därigenom till att förstå andras perspektiv och utveckla empati och medmänsklighet. Ett av de experiment som gjorts har varit att isolera nyfödda barn. Vissa trodde att barnen skulle utveckla ett språk av sig själva. Vilket språk man väntade sig varierade men hebreiska var en kandidat då det sågs som särskilt heligt. Det visade sig dock att försöket i stället förhindrade alla former av språkinlärning. Detaljerna kring resultaten skiljer sig åt men det berättas att barnen betedde sig som djur, drabbades av psykoser eller dog.
Att en människa är villig att dö för sin älskade kan nog förklaras biologiskt. Men viljan att offra det enda man med säkerhet har för en idé antyder att det finns fler aspekter av människan än våra materiella behov. En sådan aspekt är längtan efter sammanhang och mening. För att mätta den måste vi vända oss utåt från oss själva – vi är ganska dåliga på att själva skapa bestående mening. Att älska något till den milda grad att vi kan gå i döden för det kan vara skrämmande, men ändå djupt meningsfullt. Vi är som mest mänskliga när vi älskar något annat än oss själva.
Så var hamnar vi då? Vad är värt att dö för? Det är lätt att landa i den klichéartade slutsatsen att ”det som är värt att dö för är också värt att leva för”. Men som kristen spårar jag i dopets symbolik av död och återuppståndelse ett ännu djupare svar. Livet får sitt rätta värde om man ser det som en gåva man fått att förvalta, snarare än som något man äger. Att låta den egna viljan dö och ge sitt liv till Gud handlar djupast sett om en frihet att leva så som man är skapad till att leva. Centralt för en kristen antropologi är att vi får vår mening genom att vi hör samman med honom och att alla försök att skapa vår egen mening därför är dömda att misslyckas. Eller för att uttrycka det med kyrkofadern Augustinus (354–430 e.Kr.): Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.
Sofia Jeppsson
studerande, Lund