I Svenska kyrkan har politiska partier stort inflytande i frågor som rör tro och teologi. Här beskriver Jan-Anders Ekelund, tidigare ledamot av kyrkomötet, hur detta valsystem växte fram och manar till fortsatt kamp för ett mer lokalt och helt opolitiskt valsystem.
Ända sedan Gustav Vasas dagar har kyrkan varit utsatt för den världsliga maktens ambitioner att kontrollera. Sockenstämmorna styrde över både det borgerliga och det kyrkliga under flera århundraden. Under 1700–1800-talet var kyrkan hårt ansatt av upplysningstidens idéer och mycket av Svenska kyrkans arv gick förlorat. Men de var också många som höll fast vid och återvände till kyrkans urkristna bekännelse.
Politisk påverkan inifrån
Den framväxande demokratiseringen av samhället påverkade kyrkan starkt. 1930 infördes en lag om kyrkofullmäktige vilket gav de politiska partierna allt större intresse för kyrkan. Det blev undan för undan svårare att engagera sig i kyrkan om man inte tillhörde ett politiskt parti. För det socialdemokratiska partiet kom folkhemstanken att bli vägledande i förståelsen av kyrkans identitet och uppdrag. Ecklesiastikminister Arthur Engberg uppfattade kyrkan som ett organ för statens religiösa verksamhet. Under 1930-talet talade riksdagsmannen och kyrkoherden Harald Hallén om att Svenska kyrkan skulle bli ”folkhemmets kyrka” och att även kyrkan skulle få demokratiska ordningar. Det socialdemokratiska partiet släppte allt mer tanken på att kyrkan skulle bli fri från staten och talade i stället mer om hur man ville påverka henne inifrån. Partiet ville bland annat ha kontroll över prästutbildningen för att förkunnelsen skulle kunna moderniseras.
1949 drev socialdemokraterna igenom en ny kyrkomötesförordning. Denna innebar att lekmännen fick majoritet i kyrkomötet och att kyrkofullmäktige, i stället för kyrkorådet, blev grunden för indirekta val av ledamöter till kyrkomötet.
Kyrkomötet reformerades
1983 reformerades kyrkomötet markant. Från att tidigare ha haft 100 ledamöter med en liten övervikt av lekmän infördes ett kyrkomöte på 251 ledamöter där prästerna inte var garanterade någon representation och biskoparna saknade rösträtt. 1989 infördes stiftsfullmäktige som alltmer partipolitiserade även stiftens arbete. Dessa reformer gäller fortfarande.
Vid 1999 års kyrkomöte antogs den nya kyrkoordningen inför skiljandet mellan kyrka och stat. Mot biskoparnas vilja röstade alla de i kyrkomötet representerade politiska partierna utom Centern igenom att valen till stiftsfullmäktige och kyrkomötet skulle vara direkta val. Det innebär att kyrkans högsta läroinstans, kyrkomötet, väljs av alla kyrkans medlemmar i ett allmänt val med valrörelse.
Då Svenska kyrkan framträder som församlingar och stift har det tidigare varit självklart att församlingarna väljer sina representanter till kyrkomötet i indirekta val. Kyrkomötet har därmed varit representerat av kyrkans folk, det har varit själva grundtanken i kyrkans demokrati. Genom det direkta valsystemet kan kyrkomötet nu besättas av folk helt utan koppling till församlingarna.
Nomineringsgrupperna
Det nya valsystemet har inneburit att alla riksdagens partier nu finns representerade i kyrkomötet antingen direkt som partier (S, C och SD) eller som självständiga förbund från moderpartiet (alla de övriga partierna), exempelvis Vänstern i Svenska kyrkan. Cirka en tredjedel av platserna besätts av tre partipolitiskt obundna grupper: Öppen kyrka för alla (ÖKA), Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och Frimodig kyrka. Dessa grupper är baserade på olika teologiska förhållningssätt i stället för partipolitik. ÖKA är ett teologiskt liberalt alternativ medan Frimodig kyrka står för klassisk bekännelsetrogen teologi. POSK finns där emellan även om den liberalteologiska framtoningen blir allt tydligare.
En annan väg
För att bryta de politiska partiernas inflytande måste partimedlemmarna själva kräva det av sina partier. De måste begära att deras respektive partier inte längre ställer upp och att deras namn inte används i kyrkovalet. I förra valet fanns denna insikt hos de flesta ledarskribenterna vid de stora dagstidningarna. De politiska ideologierna är till för att styra samhället, inte trossamfunden. Statsminister Stefan Löfven uttryckte sig dock nyligen i Kyrkans Tidning: ”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.” Hans fru kandiderar också till kyrkomötet även om han beskriver henne som ”inte aktivt troende”. Tongångarna från partiet på 30-talet känns fortfarande igen.
Naturligtvis finns det alternativa valsystem. Vi måste få tillbaka indirekta val till kyrkomötet. Den lokala nivån, kyrkoråden, ska ha ansvaret för vilka som ska sitta i kyrkomötet. Nuvarande system med en valrörelse inför kyrkomötesvalet innebär att kyrkans lära och etik säljs ut på den allmänna marknaden för att röstmaximera. När vi enbart hade direktval till Kyrkofullmäktige handlade ärendena om olika lokala frågor utan lärokaraktär där medlemmarna hade en rimlig chans att vara insatta. I och med Svenska kyrkans storlek måste vi troligen ha kvar olika grupperingar men de ska bygga på teologi och inte på politiska ideologier. Ett stort mått av personval är önskvärt men även de kandidaterna behöver höra hemma i teologiskt medvetna grupperingar, inte i partipolitiska.
En övervägande majoritet av Till Livs läsare är döpta, konfirmerade och alltjämt medlemmar i Svenska kyrkan. Det är vårt ansvar att rösta, trots ett för en kyrka främmande valsystem. Det finns alternativ till de politiska ideologierna!
Jan-Anders Ekelund,
övertandläkare och tidigare ledamot i kyrkomötet, Varberg