”Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre.”
Med orden i Rom 8:39 om Guds kärlek i Kristus Jesus har aposteln Paulus låtit förstå, att han inte syftar på Guds allmänna kärlek, varmed Gud älskar och vårdar allt han skapat, utan på den höga förbundskärlek, med vilken Gud älskar dem som ”är i Kristus Jesus”, är Guds Sons lemmar, bröder och medarvingar.
Detta är den kärlek vars höjd och djup övergår all vår kunskap (Ef.3: 19). (– – –) Liksom Johannes säger ”Den som har Sonen, han har livet, ty livet är i hans Son”, så vill Paulus här säga, att den som är i Kristus, han har Guds kärlek, ty Guds kärlek vilar blott över Kristus. (– – –) Är det nu endast i Kristus Gud älskar oss, måste hans kärlek vara inte bara övermåttan stor utan också oföränderlig, oombytlig och beständig, så att den inte beror av bättre eller sämre stunder och personer. För är Guds kärlek beroende av oss, så att han avskyr och visar bort en svårare syndare eller upphör att älska oss, då vi på något svårare sätt förgått oss, kan han inte älska oss endast i Kristus utan måste åtminstone till någon del grunda sin nåd på vår värdighet och fromhet.
Men då är allt Guds evangelium tillintetgjort, ty något helt annat säger oss Gud genom hela Skriften. Lovat vare Herrens namn! Han säger oss att det är förbi med all vår värdighet, att ”intet kött skall av lagens gärningar bli rättfärdigat inför honom,” att det är bara i Sonen han är oss nådig. Därför är det också hans lust både att frälsa även de största syndare, när de flyr till Sonen, och att beständigt förlåta oss allt syndigt, som ännu bor i vårt kött och ibland tyvärr bryter ut. Herren kallar de största syndare till sin nåd och säger: ”Om era synder än är blodröda, skall de dock bli snövita” (Jes. 1:18).
Sådant sker förvisso endast genom Sonen, genom tvagningen i hans blod. Ju större syndare som blir frälsta genom honom, desto större blir hans ära och pris. Han har också kommit till världen bara för att han skulle ”frälsa syndare” och ge förskräckta syndare en oförmodad nåd.
När Simon Petrus – säkert i medvetande om några brott mot Guds bud – ropade: ”Herre, gå ifrån mig, ty jag är en syndig människa”, fick han i samma ögonblick inte bara nåd utan också den höga kallelsen att bli apostel – märk, just då han trodde, att Herren skulle fly för en så ”syndig människa”.
(– – –) Om vår skuld räcker ända upp till himlen, så är nåden högre än himlen. Detta beror på att den grundar sig på den Högstes oändliga försoning, att det bara är i Kristus som Gud är oss nådig. På samma grund måste denna nåd också vara evig och orubblig. Den kan inte förminskas eller rubbas genom våra synder utan måste innebära en beständig förlåtelse.
Sådant ser vi också i Kristi oavlåtliga mildhet mot sina lärjungar. Fördärvet framträdde dagligen hos dem. Vi ser hur ofta han bestraffade och rättade dem. Men han uteslöt dem aldrig från sin nåd. (– – –) Sådan är den nåd som är grundad endast på Kristus.
C.O. Rosenius