Som styrelseledamot i en förening som äger en missionsgård har jag lärt mig att även om föreningens målsättning är ”att människor som kommer hit får uppleva Jesus” så är ekonomi också en viktig del. Punkten återfinns på dagordningen vid varje styrelsemöte.
Vid en snabb genomgång av styrelseprotokollen senaste verksamhetsåret ser jag att redovisningen av denna punkt tar mycket stor plats. Många ledamöter ställer frågor och vill veta varför den och den utgiftsposten är större (sällan mindre) än perioden innan. En del av oss – kanske oftast de kvinnliga ledamöterna – måste be om förklaring till ”debet” och ”kredit” och är lika förvånade varje gång balansräkningen slutar med samma siffror längst ner på sidan.
Vid föregående styrelsemöte berättade kassören något mycket märkligt som jag har grunnat på i flera dagar nu. Styrelsen hade beslutat att betala tillbaka ett lån till en annan missionsförening.
Vi hade hört att de hade lite svårt med ekonomin just nu i slutet av 1996 och början av 1997. Vår egen förening hade för tillfället en god kassabehållning och inga större utgifter kunde förutses inom den närmaste framtiden. Kassören betalade därför av 50 000 kr med tack för lånet, som vi fått för flera år sen då vi skulle bygga nytt och hade en hel del utgifter och gåvorna inte riktigt räckte till. (Även denna förenings verksamhet bygger på frivilliga gåvor och frivillig arbetskraft till största delen.) Två dagar efter det att lånet hade betalats tillbaka kom en stor gåva till föreningen på exakt samma summa som lånets belopp. Det var en minnesgåva. När kassören skulle sammanställa en resultaträkning inför styrelsemötet visade det sig att intäkterna översteg utgifterna tack vare minnesgåvan!
För länge sen – när jag var ung och läste på Handelshøjskolen i København – fick jag lära mig att ordet ekonomi betyder ”att hushålla med begränsade resurser”. ”Ekonomi är vetenskapen om människans verksamhet för att tillfredsställa materiella behov”, säger en ordbok.
Är det så enkelt att man genom ”att hushålla” kan få sina resurser att räcka till? Det beror på vad man lägger i ordet ”att hushålla”. Så länge man är ung och har små, mycket små eller obefintliga inkomster, eller till och med måste leva på studielån och bidrag så vet man vad det vill säga ”att hushålla med begränsade resurser”. Koka soppa på en spik i slutet av månaden eller resa hem till sina föräldrar där man kan bo och äta gratis. Man kanske räknar ut om resan hem överstiger vad man kan spara i matkostnader på att bo och äta hemma. När man får sitt första jobb och så småningom sin första avlöning känner man sig rik – ett litet tag. Ganska snart ökar ”de materiella behoven” och man jämför sig inte längre med fattiga studenter utan med andra unga som arbetar och har lön, kanske två löner och ännu inga barn att försörja. Efter hand som tiden går blir familjen större och behovsökningen tycks ha en naturlig förklaring. Även om familjen inte växer så ökar utgifterna ändå av sig själva.
Jag har kunnat konstatera att i vår familj har varje lönehöjning följts av växande behov. Varje månad (nästan) har lönen räckt till. Ibland har behoven växt innan lönen har höjts. Redan under min utbildning fick jag höra i en kristen studentförening att man skulle vänja sig vid att ge Gud tionde av sin inkomst redan under studietiden!
Jag låtsades inte höra vad jag hörde och glömde ofta att ge kollekt eller höll inte koll på att min del av kollekten var ”en tiondel av min inkomst”. Ibland räknade jag verkligen ut vad en tiondel var och lade den i kollekten – och märkligt nog fattades pengarna inte i slutet av månaden. Detta är inte förnuftigt! Ofta har jag testat att först ge tionde och sen lägga budget, och pengarna räcker till. Vi kan räkna med Guds välsignelse när vi ger av vara inkomster till Guds rike. Det är svårt att förklara vad Guds välsignelse är, men den kan ta sig uttryck i att pengarna räcker till trots att de inte hade räckt om vi inte hade gett något.
Till eftertanke: Är våra inkomster ”våra” eller är allt vi äger gåvor eller lån från Gud, som också önskar att vi vill använda dem som lån?
Tove Brokhøj
Lärare på folkhögskolan i Glimåkra och vårdhögskolan i Kristianstad