Den första kyrkan formulerade tidigt en bekännelse och därefter har nya tillkommit. Ofta hänvisas det i predikan till ‘våra bekännelseskrifter’. Men är de inte lite väl gamla? Behövs bekännelsen, vi har ju Bibeln?
När apostlarna Paulus, Petrus och Johannes predikade, då fick åhörarna säkert höra ett mycket klart och fulltonigt budskap. Korsets och uppståndelsens evangelium tände den frälsande tron i deras hjärtan. I många fall fick de också en ingående undervisning om åtskilliga punkter i Kristi lära; om sambandet med Guds lag och Guds löften i det gamla Israel, om alltings början och slut, om trons konsekvenser i vardagslivet.
Trots detta ser vi i apostlarnas skrifter, att en hel del oklarheter snart visade sig i församlingarna. Man gjorde invändningar och ställde frågor. Korintierbreven ger många exempel på sådant. Även i Romarbrevet ser vi hur Paulus svarar ’i förväg’ på sådana frågor som han från sina resor vet brukar ställas.
Bekännelsen vederlägger villoläror
Det vi ser är inte bara kunskapsluckor och smärre missförstånd, utan det kom grova vantolkningar och förvrängningar av Jesu och apostlarnas lära. Det predikades ett helt ”annat evangelium”, en annan Kristus. I Guds namn framträdde en ande, som alls icke var Guds Ande, utan lögnens.
Apostlarna tar itu med det här. De klandrar på det skarpaste läror och lärare av detta slag. Vi ser det t.ex. i Galaterbrevet, i Kolosserbrevet, i 2 Petrusbrevet och i alla tre Johannesbreven.
Falsk lära och falska profeter var inget nytt fenomen. I Guds folk Israel hade sådant ofta förekommit. Man kan t.ex. läsa Jeremiabokens 23:e kapitel.
Nu fick ju kyrkan sina allmänt erkända, av Guds Ande ingivna skrifter. De är, säger vi, ”kanoniska”, dvs. de skall utgöra norm och rättesnöre för lärarnas förkunnelse och församlingarnas tro. Var det då inte slut på missförstånden och läroavvikelserna? Hade man inte nu vägledning nog? Ljus nog för att vandra den smala vägen ända fram till himmel och evig salighet?
Gamla och Nya testamentets heliga Skrifter är den klara och rena källa, där var och en som törstar och var och en som vill kan dricka det eviga livets vatten. Genom Skriftens ord leder Anden den fattigaste syndare, den vilsnaste själ, in i Guds rike.
Bekännelsen är både gränsdragning och lovsång
Men Skriften talar in i fallets och syndens värld. Den är Guds ord till av naturen gudsfrånvända människor. Nådens ord bland vredens barn.
Därför möter den motstånd. Vi vill döma Skriften efter våra tankar i stället för att låta oss dömas av den. Gud har gett oss sitt Ord för att ta ifrån oss våra felaktiga tankar om himmelska ting. Går vi inte med på det blir Ordet för oss dunkelt, anstötligt, kränkande och dåraktigt. Och vi försöker, om vi inte helt och hållet vänder Ordet ryggen, att åtminstone mildra anstöten och dårskapen, omforma och omtolka läran, så att den bättre ska passa denna världens smak och filosofier. Och våra själars fiende initierar, underblåser och gläder sig åt förfalskningarna.
Skriften och kyrkan står här i tiden i en aldrig upphörande kampsituation. Konflikt och kontrovers följer sanningens ord och den sanna kyrkan genom tiderna.
Kyrkohistorien visar att det gång efter annan behöver klargöras vad Skriften lär och inte lär. Strider om detta bildar bakgrunden till både den gamla kyrkans bekännelser och reformationstidevarvets.
Deras mening, som formulerade bekännelseskrifterna, var att ge den apostoliska läran i komprimerad form. Med särskild tonvikt på sådana frågor, där främmande tankar hade trängt sig in och skapat förvirring. Man ville dra klara gränser mot hedendomen, mot synkretismen (blandning och ’hopsmältning’ av kristna och icke-kristna tankar) och mot andra kätterier (läror som bevisligen stred mot Skriften). Bekännelsen blev ett lösenord, ett fälttecken och igenkänningsmärke för den oförfalskade trons folk.
Trots att bekännelserna så att säga tvingats fram ur svåra lägen, är de likafullt på samma gång glädjefyllda vittnesbörd i världen, uttryck för församlingens tro på ett härligt och underfullt budskap, ja de är lovsånger. Att trosbekännelse och lovsång kan ligga nära varandra ser vi i Skriften, t.ex. i Fil. 2:6–11. Den nicenska trosbekännelsen har också bevarat mycket av detta. Den har därför i stor utsträckning brukats liturgiskt, vid gudstjänsten.
Skriften bestämmer bekännelsen
Bekännelseskrifterna hör naturligtvis till det som kallas kyrkans tradition. Och i luthersk ”tradition” är man noga med att göra klart, att traditionen inte får likställas med Skriften. Skriften är den enda norm, som läror och lärare bör prövas och bedömas efter. Inga liturgiska sedvänjor, inga kyrkomötesbeslut, inga berömda kyrkolärares skrifter, och ej heller några bekännelseskrifter får likställas med eller överordnas Skriften. Man vill lära och förkunna i enlighet med den Augsburgska bekännelsen därför att den stämmer med Skriften. Men den är fattigare än Skriften. Den säger inte allt. Den uttömmer inte Guds Hemlighet. Och den tror sig inte heller om att göra det.
Bekännelsen hjälper oss att förstå Bibeln
Reformatorerna betonade ”Skriften allena”. De hävdade vidare att Skriften var klar. Samt att varje kristen människa får och bör pröva, i Ordets ljus, vad som lärs och förkunnas för henne.
Då kunde man lätt dra den slutsatsen, att vi kan lämna bekännelseskrifter och vördade lärofäder därhän.
Det finns också sådana tendenser i den protestantiska världen. Det finns både vanliga kristna och teologer, som på sin höjd tillmäter bekännelsen ett visst historiskt intresse, inte mer. Det finns samfund, som förklarar sig inte vilja ha någon som helst fixerad bekännelse.
Det kan låta bra att ’bara’ ha Bibeln, och läsa den utan ’pekpinnar’ och utan ’skygglappar’. Men nu är Bibeln, även om den är ’klar’, inte någon enkel bok. Man kommer inte in i den utan både bön och arbete. Och trots sitt ”Skriften allena” föraktade Luther inte alls traditionen, t.ex. de gamla bekännelserna. De är utarbetade med ytterlig omsorg och med stor kunskap i Skriften.
Bekännelsen ska inte ses som någon sorts konkurrent till Skriften. Den är ett värdefullt hjälpmedel vid Skriftstudiet. Det är annars lätt hänt, att jag när jag studerar Bibeln fastnar i mina egna älsklingsidéer och söker stöd för dem. Jag blir snäv och ensidig. Jag försummar kanske stora delar av ”Guds råd”. Då är det nyttigt att se efter vad Guds församling tidigare har sett i Skriften, och tagit till sig. Jag blir då också mindre benägen att falla för tillfälliga strömningar i tiden, och för ”karismatiska” matadorer i talarstolarna.
Tradition med stort T, är döda människors levande tankar, medan tradition med litet t är levande människors döda tankar (D. Sandahl). Bekännelseskrifterna är Tradition med stort T.
Trossyskon av annan bekännelse?
En fråga som ibland kommer upp är den om trossyskon av andra bekännelser än ens egen. Sådana sanna Guds barn finns nämligen. De kan ha en annan uppfattning i någon enstaka fråga. De kan till och med fara vilse i fråga om Augsburgska bekännelsens huvudartikel, som handlar om frälsning av nåd allena, genom tron allena, bara för Kristi skull. I sitt privata trosliv kan de nämligen vara ’bättre än sin lära’ och ’lyckligt inkonsekventa’, så att de ändock som fattiga syndare sätter sin lit endast till Frälsaren. Sådana går på livets väg, och jag tror inte att de vid himlaporten blir examinerade på bekännelseskrifterna.
Vi ska vara på vår vakt mot villoläror, men vi behöver inte se misstänksamt på andra som bär kristet namn bara därför att bekännelserna har fått olika uttryck. Inte ens de nordiska nationella kyrkorna har exakt samma bekännelse, men detta speglar inte några verkliga läroskillnader.
Fritt fram för nya formuleringar
Men är inte bekännelseskrifterna ’hopplöst’ gammaldags? Har vi inte nått nya insikter? Borde vi inte formulera om oss och ställa vår tids frågor mera i förgrunden? Ja, skriv du gärna en ny och bättre katekes för vår tid, om du kan. Låt oss säga att jag granskar den och finner att den är bra. Den stämmer med Skriften; den lägger fram det sanna budskapet, det evangelium som finns i hela världen och växer och bär frukt (Kol. 1:5–6). Den lär oss att hålla fast vid allt vad Han har befallt (Matt. 28). Då lär jag också finna, att den stämmer bra med den gamla bekännelsen, ja att kanske mer än vad du tänker dig redan finns där. Bekännelseskrifterna är inget fängelse. De hindrar inte på något vis, att förkunnare i dag formulerar sig på andra sätt, som starkare talar till och in i vår egen tid.
Börje Svensson
Predikant, Eket