INFÖR GULDKALVEN
Tro nu aldrig, att israeliterna vid Sinai tänkte förneka Herrens under eller övergiva honom, när de ville ha en gud, som de kunde se. Hur en gud ser ut, visste de mycket väl: hos hedningarna hade de sett gudar i hundratal. Hur skulle de kunnat inse, att de visa egyptierna famlade i mörker, medan de själva – denna förrymda slavhop – hade sett ljuset? Så helt naturligt för dem att slå in på de visa hedningarnas väg och göra sig en gud, som de kunde se! Ingenting annat än en bild av honom, som nyss förlossat dem av träldomen! De hade icke en tanke på att vända sig från Herren och börja dyrka någon av egyptiernas många gudar. Nej, ”detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land”. Till honom offrade folket sina smycken och Aron byggde ett altare. Hela folket höll en Herrens högtid och fröjdade sig över sin gudsfruktan. ( – – – )
Men så snart en människa försöker göra sig en bild av Gud, blir resultatet alltid en avgud. Man må aldrig så mycket tro sig handla i gudsfruktan och ödmjukhet, man må aldrig så mycket försäkra, att man ingen annan gud vill dyrka än de ende, sanne; likväl, så snart man lägger något till eller tager något ifrån den bild av Gud, som finnes i hans ord och ingen annanstans, så är man avgudadyrkare.
Simon Röstin i Egendomsfolket ‒ strövtåg i Gamla Testamentet, Göteborg 1974