ERITREA
Den 1 augusti reste Barnabas Mebrahtu till Asmara, Eritrea, för att påbörja arbetet med musikskoleprojektet i den Lutherska Kyrkan i Eritrea (LCEr).
ETIOPIEN
Kristina och Per-Ebbe Ingvert återvände den 3 juli till Addis Abeba för ytterligare ett års tjänst i den Lutherska Kyrkan i Etiopien (LCEt). I mitten av juli meddelades att myndigheterna nu godkänt kyrkans registrering. Därmed skulle det finnas förutsättningar att sätta igång proceduren med ansökan om arbetstillstånd för våra kallade missionärer:
Hanna-Karin och Workneh Hechamo, Christina och Jan-Åke Johansson och Susanne och Olof Göransson.
Det är f. n. ovisst hur lång tid det kommer att ta innan dessa tillstånd beviljas.
LCEt har sett det mycket angeläget att familjen Göransson kommer på plats i Asella så snart som möjligt.
Olof är kallad att undervisa vid det teologiska seminariet och en ny termin startar i september. LCEt har därför förordat att Göranssons ankommer till Etiopien på s.k. turistvisum, som kan utfördas på upp till tre månader. Olof kan t.v. fungera som ”gästföreläsare” vid seminariet. Styrelsen har därför i samråd med Göranssons beslutat att samlas till missionärsavskiljning i S:t Pauli församling i Göteborg den 24 augusti och att utresa till Etiopien därefter sker snarast möjligt.
KENYA
I samråd med de övriga missionsorganisationerna från Finland, Norge och USA (SLEAF, LEAF, NLM och WMPL) avvaktar vi fortfarande besked från den evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) angående konstitution och redovisningsrutiner. Det förväntas att ytterligare ett extraordinärt årsmöte kommer att hållas inom kort.
Glädjande nog har det vuxit fram ett mycket medvetet engagemang från andligen mogna ledare och kyrkomedlemmar, som ber och arbetar för en nödvändig reformation i kyrkans arbete. LEAF har sänt två kunniga ekonomer till Kenya för att bistå i ELCK:s ekonomiska administration.
PERU
Emma Birgersson, med dottern Ester, kom i juli på ett privat besök till hemlandet. Den 17 juli fick hon besked från Chiclayo att Henrik, som tillsammans med sonen Arvid, varit på en promenad i närheten av sitt hem, drabbats av en allvarlig olycka. Vi låter Henrik själv, i brev av den 4 augusti, berätta om vad som inträffade:
”Det har nu gått två och en halv vecka sedan olyckan, och jag har fått order om att vila en vecka till. Sedan måste jag avstå från kroppsansträngningar i någon månad. Läkarna är överens om att läkningsprocessen hittills har gått förvånansvärt fort och alla symptom tyder på att den inte kommer att efterlämna varken några yttre eller inre men. Det enda som jag kommer att ha kvar som ”minne” blir ett ärr i pannan, lite hack i två tänder, och eventuellt lite nedsatt känslighet i överläppen.
Den 17 juli var jag ute och gick i vårt område tillsammans med Arvid på sin trehjuling. När vi var på väg tillbaka till vårt hus kom vi till ett ställe där några arbetare från ett kabel-TVbolag hade rest en stege mot en lyktstolpe för att fästa en kabel som de sedan skulle dra in i ett närbeläget hus. Jag var tvungen att hjälpa Arvid runt eftersom de stod i vägen, och när vi sedan kommit förbi några meter satte Arvid fart igen. I samma stund ropade någon ”akta”, och det är det sista jag minns innan jag en dryg timme senare hör att Priscilla Gossman pratar till mig och jag ligger på sjukhuset och håller på att bli sydd.
Det som hände var att den 5–6 meter höga lyktstolpen av metall under sina 25 år i Chiclayos luft blivit mycket rostangripen, så när en arbetare stod uppe på stegen, och en annan drog i kabeln, gick stolpen av vid marknivå och föll med stege och arbetare över sig. När jag hörde ropet vände jag mig tydligen om och överdelen av stolpen träffade mig i framhuvudet och jag slungades mot marken med ansiktet före. Hade stolpen bara träffat mig hade jag nog inte överlevt, men efter mig kom det en motorcykeltaxi så att mitten på stolpen föll på den och dess tak tog upp en stor del av tyngden och bromsade fallet. Jag blev aldrig medvetslös, även om jag fick minnesförlust. När de unga killarna som tog mig till sjukhuset kom springande satt jag på marken och folk stod runt och visste inte vad de skulle göra. Killarna fick tag i en trasa som de höll mot jacket i pannan som blödde kraftigt. De pratade med mig hela tiden för att jag inte skulle somna och en annan granne hämtade sin bil och körde mig till Chiclayos bästa privata sjukhus. En dam tog hand om Arvid och tog honom till vår husvärd som körde till Las Brisas med honom och talade om för Gossmans vad som hänt.
Skadorna jag fick var linjära frakturer i pannbenet, näsan, och ena kindbenet, ett fem cm långt jack i pannan som var öppet in till kraniet, diverse småhack på näsan och överläppen, och lite avslaget på tänderna i underkäken. På grund av trycket inne i huvudet svullnade jag upp mycket framför allt runt ögonen, och fortfarande har jag kvar lite ”blåtiror” runt ögonen. De röntgade mycket noga och kunde inte upptäcka några skador i nacken eller bakhuvudet, vilket annars lätt blir fallet vid slag mot huvudet.
Inte bara familj och vänner, men många av dem som såg när det hände, fick sig en tankeställare om hur fort livet kan ta slut, även när vi tror att vi befinner oss på en säker plats. Själv har jag känt det tydligt, och fått vittna för många om det, hur Gud grep in och räddade mitt liv. Att det finns olyckor, sjukdom och död i vår fallna värld det vet vi. Att människor gör oförnuftiga saker och därigenom utsätter både sig själva och andra för fara, det upplever vi dagligen. Men att Gud griper in och räddar de sina, och begränsar följderna av människans dumhet, vet vi kanske i teorin, men det har jag fått klart och tydligt bevis för genom det som hände. De motorcykeltaxi som kör genom passagerna i vårt område är lätt räknade, men Gud sände en av dessa, som fångade upp stolpens fall. Gud sände också några killar som handlade snabbt och därigenom förhindrade en större blodförlust. De hade tänkt köra till det allmänna sjukhuset, men trafiken bromsade upp dem och de fick syn på det privata sjukhuset och tog in mig där i stället.
Jag har känt mig varm och rörd inombords många gånger dessa dagar när jag förstått mer och mer av hur god Gud varit och är mot mig. Jag är också tacksam för alla som bett för mig i Sverige.” Så långt från Henriks eget vittnesbörd.
I föregående nummer redogjorde vi för våra nya Peru-missionärer. Familjen Ekström anlände planenligt, efter 28 timmars resa, till Lima onsdagen den 23 juli. Efter några dagars vistelse i Chiclayo är de nu på plats i Arequipa för språkstudier.
ENGLAND
Anders och Karin Hansson, med dottern Regina, är sedan i juli på plats för språkstudier i England. Vi citerar från deras hälsning:
”Tack alla missionsvänner för att ni vill rusta och sända ut missionärer! ’Trofast är han som kallar er, han skall också fullborda sitt verk.’ 1 Tess 5:24.
Ute på landet en mil utanför den efter svenska förhållanden rätt stora staden High Wycombe, sydost om Oxford, ligger Wycliffe Bibelöversättares träningsskola. Wycliffecentret är inte vackert i sig med sina träbaracker och tegelbyggnader, men de underbara blomsterrabatterna fyllda av otaliga sorters växter förskönar. Trakten är mycket vacker och geologiskt spännande med sin berömda flinta. Vår bostad är enkel med två rum utan handfat och andra faciliteter. Dagarna är långa (från 8.30–17.30). På kvällarna har vi lektioner, förutom att vi då ska läsa kurslitteratur och lösa inlämningsuppgifter, så det är hårt för en barnfamilj. Det sägs att en nioveckorskurs här nästan motsvarar ett helt universitetsår.
Trots de praktiska svårigheterna har vi en underbar tid och det är vi oerhört tacksamma för. Vi tycker att det är en förmån att få vara här och lära oss hur man ska höra och skriva ner ett icke nedskrivet språk. Vi känner oss verkligen välsignade, vilket ger oss en glädje i hjärtat och gör att vi trivs! Vi upplever verkligen att vi är där Gud vill ha oss och den förmånen önskar vi er alla att få uppleva!”
Roland Gustafsson