År 1975 fick vi en ny abortlag i Sverige. När den gick igenom, hade man i praktiken redan börjat tillämpa fri abort. Respekten för livet var försvunnen. Man lagstiftade efter rådande praxis.
År 1975 fick vi en ny abortlag i Sverige. När den gick igenom, hade man i praktiken redan börjat tillämpa fri abort. Respekten för livet var försvunnen. Man lagstiftade efter rådande praxis. I Sverige har lagar av gammalt stiftats med grund i Guds ord. Men nu har vi vänt Gud ryggen. Vi har förtrampat Guds enkla och klara bud, givna för livet självt.
Varje avbrytande under fosterstadiet innebär att man utsläcker liv. Tidigare var det en oskriven lag, att abort gjordes, när det var nödvändigt för att rädda kvinnans liv. Men i denna situation kommer man mycket sällan i dag tack vare läkarvetenskapens framsteg.
Fostertiden är en tid, då livet är tänt, en tid av utveckling och mognad. Tidigt får barnet sitt speciella utseende. I tredje veckan kan man skönja kroppens former, i den fjärde slår det lilla hjärtat och pumpar blodet runt i ett eget system – ett eget blodomlopp – kanske även med en egen blodgrupp, skild från mammans. I tredje graviditetsmånaden kan man skönja drag av föräldrarna. Den psykiska utvecklingen börjar tidigt och följer vissa lagar. Fostret är mottagligt för intryck utifrån, för känslor, ljud och språk. ”Sjung för ditt ofödda barn”, uppmanar en av vårt lands främsta barnläkare. Musiken bygger broar mellan människor. Denna bro når också det ofödda barnet, som tidigt lär känna mors röst.
Vår generation är den första som fått ta del av forskningens rön på fosterutvecklingens område. Men långt innan mikroskopet kunde avslöja det lilla fostret eller ultraljudskärmen visa det, såg Han det, som är Herre över liv och död. ”Du sammanvävde mig i min moders liv. Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var formad” (Ps. 139:13,16).
Enligt den kristna grundsynen tillhör barnet Herren Gud. ”Du har skapat mina njurar. Du sammanvävde mig i min moders liv.” Det kan inte vara meningen att väven skall klippas från bommen, då de första mönsterbårderna börjar synas. Det kan väl vara, att mönstret inte alltid är så vackert i människors ögon, men för Herren är det dyrbart. Där Han får råda skall det brutna bli helat och det sårade läkt.
Tidsandan utsätter unga föräldrar för en förfalskad verklighetsbild. Även om var och en har sitt ansvar, så är det samhället som står som förförare. Det måste finnas – och det finns också – alternativ till abort. Bördor kan bli tunga att bära. Kanske måste du och jag ställa upp, träda i mors och fars ställe för längre eller kortare tid. Herren väntar det av oss!
Abortfrågan är inte i första hand någon politisk, medicinsk eller social fråga. Den handlar om vem människan tillhör. Är hon sin egen? Tillhör hon staten? Familjen? Släkten? Eller är hon Guds egendom? Om hon tillhör sig själv, är hon också utlämnad åt sig själv, utlämnad med alla sina svårigheter, sina skiftande känslor och önskningar.
Tillhör hon staten, är hon också utlämnad åt staten med dess målsättningar och krav, som kan bli nog så kusliga.
Ett forskarlag lägger fram en rapport i TV. Den gäller yttre och inre faktorer som kan skada ett foster. Jag känner mig fascinerad över hur långt man har kommit och väntar med stor nyfikenhet på vilka åtgärder man skall föreslå. Hur skall man möta dessa, som man vet kommer att födas med ett avvikande mönster? Hur kan man förebygga? Vilka resurser har man att sätta in för barn och föräldrar?
Krasst förklarar forskarna och programledaren: ”Man skall möta dem tidigt med abort.” Då kan man spara miljonbelopp åt samhället. ”Det skall bara födas friska, prima ungar i varje familj.” Med cynisk materialism värderar man det värdefullaste av allt: livet.
Jag tänker på vår egen lilla Charlotta, som föddes med ett svårt hjärtfel. Ett lån. En evighetsvarelse, lika efterlängtad och älskad som hennes syskon hade varit. Hennes liv blev kort men inte betydelselöst. Hon fick gå före och vilar i den Eviges hand.
Livet skulle vara en förberedelsetid för evigheten. Vare sig det blir långt eller kort, lätt eller tungt, ljust eller mörkt, så finns det En, som har alla trådarna i sin hand. Han, som heter Underbar i Råd, Väldig Gud och Evig Fader, råder också över de dagar som präglas av sjukdom, svårigheter och nöd.
Prosten L.M. Engström skriver i sin bok Sjukbädden: ”Nöden blir aldrig det sista för Herrens vänner, utan nåden, förlossningen och härliggörelsen. (– – –) I dödens stund, på yttersta domen, hjälp oss, milde Herre Gud!”
Ebba Göth, leg. sjuksköterska