Kenya
Intrycken från undertecknads Kenya-besök i april kännetecknas av såväl glädje och tacksamhet som sorg och bekymmer. En ljuspunkt var besöket och deltagandet vid gudstjänsten i Uhuru Highway-församlingen i Nairobi den 18 april. Denna församling har sin kyrka belägen mitt i centrala Nairobi.
Genom åren har arbetet präglats av upp- och nedgång, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på den genomströmning av folk som karaktäriserar en storstad.
Under de senaste två åren har församlingslivet vitaliserats och evangelisationsivern blivit påtaglig. Gud har välsignat och försett församlingen med ett stabilt ledarskap. F.n. är det en amerikansk missionär från WMPL, pastor Bob Schmalzle, som har huvudansvaret för verksamheten. Församlingen är i högsta grad internationell eftersom inte mindre än drygt 30 nationaliteter är representerade. Många av de kristna kommer från andra ELCK-sammanhang och har flyttat in till Nairobi p.g.a. arbete eller studier. Andra arbetar i olika internationella företag. Vidare finns det en hel del flyktingar från övriga delar av Afrika, vilka i Nairobi har funnit sin tillfälliga fristad.
Kl. 09.00 har man gudstjänst på engelska och denna söndag var kyrkan i det närmaste fullsatt, c:a 200 personer. De fasta momenten som kännetecknar en evangelisk-luthersk gudstjänst fanns med: psalmsång, syndabekännelse, avlösning, textläsning, predikan, bön, nattvardsgång, tacksägelse och lovsång.
Predikotexten var hämtad från Luk. 24, där Jesus visar sig för lärjungarna som var på väg till Emmaus. Jag minns inte detaljerna i predikan, men några moment lade jag på minnet. De problemfixerade lärjungarna, som tänkte på Mästarens misslyckanden i Jerusalem, fick ett möte med den Uppståndne.
De tunga bördorna löstes när han öppnade deras sinnen så att de förstod Skrifterna och när han bröt brödet och delade det med dem. En nyttig lärdom för mig och för oss alla: när nådens medel är i funktion förmedlas frid och nytt hopp. Då ges också ny frimodighet i uppdraget och i tjänsten.
Efter gudstjänsten inbjöds till kaffe eller the utanför kyrkan, vilket gav rika tillfällen till möten och samtal med gamla och nya vänner.
Kl. 11.15 firas gudstjänst på swahili och enligt statistiken brukar c:a 150 personer möta upp. En söndagsskola, med ett 50-tal barn, samlas varje söndag. Under veckodagarna finns det ett varierat programutbud med bibelstudier och bönegrupper. På måndagar samlas en stödgrupp som speciellt bjuder in och ger stöd åt alkoholister.
En annan uppmuntrande och intressant aspekt med arbetet i Nairobidistriktet är att man är ekonomiskt oberoende, d.v.s. man erhåller inget ekonomiskt stöd från den centrala kyrkan eller från någon missionsorganisation. Kollekterna vid söndagens gudstjänster uppgår i genomsnitt till c:a 3 000:– (20 000 kenyanska shillings). Dessutom finns det attraktiv tomtmark i omedelbar närhet till kyrkan, vilken under veckodagarna utnyttjas till uthyrning för parkeringsplatser. Det är ett projekt som ger goda inkomster.
I ett samtal med pastor Bob Schmalzle fick jag kännedom om ett nytt projekt som församlingen avser att påbörja. Genom undersökningar har man kommit fram till att det inom en nära radie runt Uhuru Highwaykyrkan finns tusentals kontorsarbetande kvinnor som under veckans arbetsdagar, vid lunchtid, fördriver tiden med en matrast och avkoppling. Församlingen har nu för avsikt att organisera en enkel matinrättning och att därifrån bedriva utåtriktad evangeliserande verksamhet. Man tror att detta kan vara ett gyllene tillfälle att göra Jesus Kristus känd – genom lunchevangelisation.
Temat för denna söndag var: ”Mötet med den Uppståndne i Ordet och i Sakramenten – och i det dagliga livet”. Hjärta och sinne uppfylldes av tacksamhet under och efter gudstjänsten. Jag och många andra hade fått erfara något av det som Emmaus-lärjungarna vittnade om: ”Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?”
Några dagar senare, den 21‒23 april, var det dags för ELCK:s årsmöte som hölls på Matongo. Årsmötet inleddes med en nattvardsgudstjänst. De påföljande dagarna började med bibelstudier innan förhandlingarna tog vid. Det var en stor upplevelse att få återse många kända ansikten (från min tjänst i ELCK på 80-talet), men också att få möta nya och yngre delegater. Det bevisar trovärdigheten i psalmistens ord: ”Ditt rike är ett rike för alla evigheter, ditt herravälde varar från släkte till släkte”, Ps. 145:13.
Årsmötesdelegaterna tilldelades en ganska utförlig skriftlig rapport med redogörelser för 1998 års verksamhet. Det är intressant att på så sätt kunna följa församlingarnas och institutionernas arbete och se hur arbetet, mitt i många svårigheter och motgångar, går framåt. Dessvärre vittnar en del rapporter också om stagnation. Tyvärr räckte tiden inte till för att gemensamt samtala om dessa rapporter. Det som upptog mycket av tiden var samtal om problem och motsättningar som finns inom kyrkan. En djup förtroendekris råder på flera plan och detta är mycket smärtsamt och tidsödande. I en kyrka med många språkgrupper blir det också lätt motsättningar. Det som nog är mest förödande är den slags kyrkopolitik som uppstått i förlängningen av att biskopsämbetet infördes i ELCK för snart tre år sedan. Det ämbete som, enligt Guds ords anvisningar, skulle vara enande och uppbyggande har i stället lett till positionstänkande och partisinne.
MBV:s insatser i det område i sydvästra Kenya där vi startade för drygt 50 år sedan går troligtvis mot sitt slut. Vi har f.n. två missionärer kvar i kisiiområdet, Karin Gunnarsson och Gunnel Gustavsson, som är aktiva i undervisning och i administration. Några fler permanenta missionärsinsatser i det ”traditionella området” blir nog inte aktuella. Möjligtvis några punktinsatser under begränsad tid.
I ytterkanterna av vårt missionsarbete finns dock fortfarande utmaningar, t.ex. i kuria-stammen, där Paula Söderlind varit verksam under de senaste åren, och i kipsigis-stammen och i Nakuru, där vi tidigare haft missionärer.
Nakuru-projektet är ännu inte helt slutfört och en aktiv insats i stadsmission där vore mycket önskvärd.
WMPL och NLM bedriver i ELCK:s regi ett krävande arbete i de norra delarna av Kenya, och är öppna för och positiva till punktinsatser också från MBV:s sida. Vid kusten, söder om Mombasa, har NLM i drygt 20 år arbetat i den muslimskt påverkade digo-stammen. Man börjar nu skönja öppningar och viss framgång i det arbetet. Det finns f.n., enligt den senaste årsrapporten, fyra församlingar och drygt 100 personer samlas till regelbunden gudstjänst.
Två norska missionärsfamiljer är verksamma i området och arbetar sida vid sida med två lokala evangelister och två medhjälpare. Dessutom har man en pastorskandidat som går på det teologiska seminariet på Matongo. I mötet med missionärerna fick vi del av nöden och de utmaningar som finns i området söder om Mombasa ned mot den tanzanianska gränsen. Det är områden som fortfarande inte har nåtts av evangelisk mission.
Frågan är om vi inte borde bistå i dessa närbelägna områden och folk grupper som ännu inte nåtts med evangelium? Behoven finns och Guds vilja är människors frälsning – det vet vi. Är vi öppna för att söka Herren, hans kallelse och hans resurser? Då talar vi rimligtvis med honom i bön om missionärskandidater och erbjuder och offrar med villigt hjärta de gåvor han gett oss – till missionsarbetets livsviktiga uppdrag!
Peru
Helene och Preben Kofoed- Jespersen, med barnen Milka och Magnus, har nu installerat sig i staden Arequipa i södra Peru och har påbörjat sina språkstudier, som beräknas pågå fram till oktober i år. Deras adress är: Apartado 1387, Arequipa, Peru. Ur brev till ELM i Danmarks missionssekreterare Paul Otto Kjøller saxar vi bl.a. följande:
Resan hit gick bra. Bortsett från att inget hotell var bokat i Madrid gick allt som planerat. (Vi fick ett bra hotell, så vi klagar inte.) I Lima gick allt som smort. Det tog bara 20 minuter, så var hela familjen ute med bagage och papper och allt. Barnen fick turistvisum för 90 dagar, så nu får vi se om vi måste ta en sväng till Chile eller ej. Systemet är sådant att myndigheterna arbetar efter ”familjeåterförenings- principen”. Därför ska föräldrar, i synnerhet pappan, ha identitetshandlingar innan barnen kan få det. Lite jobbigt men så är det här.
Vi har varit på besök i språkskolan och snart börjar vi där. Det är skönt att vi har fått vänta en tid, för vi är tunga i huvudena och blir fortare uttröttade, säkert beroende på den höga höjden, två och en halv kilometer över havet. Den måste man vänja sig vid. Språkskolan tycks emellertid vara ett ställe man skulle kunna trivas på. Effektiv verkar den också: grammatik gemensamt i klassrummet och samtalsträning en och en. Målsättningen är att man efter ett halvår ska tala perfekt spanska. Hoppas vi inte kommer att göra dem besvikna!
Det har varit angenämt att få vara tillsammans med familjen Ekström. Även om mycket har handlat om praktiska saker och ting, har vi ändå hunnit samtala om deras erfarenheter under de senaste två åren. För vår del hoppas vi att den kärlek till folket som de fått och den kompetens de förvärvat ska kunna få dem att överväga att arbeta en period till, men det får tiden utvisa. Så mycket mer har vi inte att säga just nu, bara att vi är glada över att ha kommit fram. Äntligen är vi på plats i Peru.
I e-post av den 10 maj skriver makarna Ekström om en del glädjeglimtar, tack- och böneämnen. Vi saxar från deras brev:
Arbetet i Las Lomas-församlingen är inte så stort. Det finns sju vuxna medlemmar. Vid en söndagsgudstjänst kommer det i genomsnitt 25 besökare.
Vi tackar Gud för uthållighet och ansvarskänsla hos José och Clementina. Neftali har Gud kallat att vara mer aktiv under gudstjänsterna. Han har upplevt Guds välsignelse i detta. Natvidad är en 65-årig kvinna som börjat besöka våra samlingar under det senaste året. Vi tackar Gud för hennes gåvor och frimodighet att dela med sig av vad Gud har gjort i hennes liv. Andrea är en annan flitig gudstjänstbesökare som kommer med sina barn.
Från vår egen familj kan vi nämna att vi hade möjlighet att ta ut lite ledighet i och med ett privat besök i mars, vilket vi upplevde som en välbehaglig vila. Vi tackar Gud för lugn och ro i hemmet efter den resan. Nu är barnen åter i skol-/dagis-miljö, vilket fungerar bra.
Vi vill avslutningsvis påminna er om att inte glömma bort ett frikostigt givande. I 2 Kor. 9:7 uppmanar Paulus oss att ge i glädje, ”inte med olust eller av tvång”, eftersom Gud älskar en glad givare. Vi får, enligt 1 Tim. 6, vara nöjda om vi har mat och kläder. ”Gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning”, v. 6.
Ytterligare förstärkning i missionärskåren beräknas under hösten, då WMPL-missionärerna Jay Johnsson och Paul och Priscilla Gossman väntas återvända till Chiclayo. Sinnika och Håkan Ekström avslutar sin första period i Peru i december 1999.
Etiopien
I maj-numret tog Till Liv:s läsare del av Elsie Bengtssons redogörelse från ett återbesök i Etiopien (i mars-april). Maken, Sture Bengtsson, som kom till Etiopien första gången 1957, har också gjort en del observationer och reflektioner, bl.a. från Arsiregionen. Vi saxar ur hans rapport:
Qersa stad hade vuxit. Folk påstod att där bodde 20 ooo‒30 000 människor. När vi var i Qersa i början av 90- talet hörde vi siffran 5 000‒6 000. När jag 1958 red där igenom kunde jag inte se en enda hydda och långt mindre något hus.
Någon större förändring kunde jag inte upptäcka på vår station. Tidigt första morgonen gick jag och såg på patienttoaletten. Jag blev stum av förvåning. Den var lika ren som vid invigningen för sex år sedan. Golvet på den stora verandan var lika snyggt. Bänkarna var kvar, ingen var stulen. Visserligen hade vi skruvat fast dem i väggen. Glasen var hela i alla fönstren. Senare fick jag veta att vissa lås och handtag i dörrarna inte fungerade. De var uppslitna. Kvalitén är inte densamma som hemma i Sverige.
Jag vet inte att jag blivit så omkramad och kysst någonstans som här. Det var särskilt mina f.d. jobbare och i all synnerhet den ”gamle” Terrefe. Nu torde han vara omkring 50 år gammal. Återseendets glädje var stor.
Qersa-församlingen har fått en präst, vilket måste betyda mycket positivt för församlingen. Liksom förr samlas folket i en skolsal till gudstjänst. Glädjande nog räckte inte bänkarna till. Vi var väl 75‒80 personer. En äldre muslimman kom också. Han hade varit och talat med mig två gånger tidigare, men jag fattade inte vad han ville. Efter gudstjänsten sade han rent ut att han ville bli en kristen. O, vad det är roligt för en gammal missionär att få höra sådant! Jag talade både med prästen och evangelisten. Mannen behöver undervisning. Och det skall inte dröja. Han är omkring 80 år gammal.
Det är väckelse i Arsi, särskilt i låglandet. Det är i synnerhet bland muslimerna som Guds Ande verkar. Det är ju sådant som vi har bett om, hoppats, trott och väntat på – men inte fått uppleva. Jesus sade: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna vill jag inte att den redan vore tänd.” Den elden brinner nu i låglandet. I Qersa blossade den upp lite 1992, men slocknade igen. Nu behövs evangelii budbärare i Arsi, ”johannesröster”: ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd”, lärare i mängd och på olika nivåer som kan leda själarna rätt. Biblar behövs för dem som kan läsa och det levandet Ordet bör läsas för analfabeterna.
”Skörden är stor, men arbetarna är få. Bed därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Bed i Jesu namn! Alla missionsvänner har här ett ansvar, men största ansvaret har MBV:s och LCEt:s styrelser. Det gäller även fördelning av ekonomiska medel till arbetet. Hör vi inte det makedoniska ropet: ”Kom över och hjälp oss”! Hanna-Karin Stark-Hechamo skriver i ett brev av den 11 maj:
Tillsammans med Eric Malm fick vi i lördags (8/5) tillfälle att besöka ett par av församlingarna i låglandet i Arsi. I Adere Lepo berättade den unge församlingsledaren om sin far som blivit kristen på gamla dar och om hur en hel delegation muslimlärare från Shashemenne kommit för att få honom att gå tillbaka till sin gamla tro. ”Det är ni som har fel och jag som har rätt”, sade den gamle mannen trosvisst. ”Det är bättre att följa Issa (Jesus) än att följa Muhammed, som bara var en människa, var gift och hade barn. Den som skall döma på domedagen, det är Issa, så då måste han vara över och större än Muhammed.” Detta logiska resonemang från den gamle mannen, som inte än har fått så mycket undervisning i Guds ord men som blivit övertygad om sanningen i det, gjorde att männen fick vända tillbaka med oförrättat ärende. Tänk då så väl det är att var bekant med Domaren, ja, till och med vara hans vän!
Folket i låglandet längtar efter och ber om regn. Härom kvällen omtalades det på TV att 60 000 människor i låglandet i Arsi är i omedelbart behov av livsmedelshjälp! Åkrarna ligger färdigplöjda. Normalt borde säd och majs stå hög vid det här laget men nu är det torrt, torrt överallt. Många bor alldeles intill sjön men har ingen möjlighet att bevattna. På ett ställe såg vi en mindre grönsaksträdgård med lök och tomater, men det berättades för oss att där hade ägaren burit upp vatten för hand! Tänk att ha vatten inom räckhåll men inte kunna utnyttja det! Många där har inte ens Guds ord, det levande vattnet, inom räckhåll, men vi då, som har det så rikligt bland oss, utnyttjar vi det?
Johnny Bjuremo skriver i ett brev av den 16 maj:
Sänder några rader från Asella. I e.m. kom jag hem från en konferens i låglandet, Adere Lepo. Byn domineras av muslimer och jag väntade inte mer än 20‒30 deltagare. Men överraskande nog infann sig 200‒300 personer.
Flera nya församlingsmedlemmar kom till under konferensdagarna. Det är en stor förmån att få predika för dessa ivrigt lyssnande människor. Guds Ande är påtagligt nära och behovet är märkbart stort. Glädjen är också stor över alla unga evangelister, körledare och församlingsledare som kommer från muslimhem. Deras stora frimodighet att vittna om Jesus för sina familjemedlemmar smittar av sig.
Inga fröjder här på jorden utan besvikelser. Låglandet saknar regn. Detta har medfört att många av LCEt:s medlemmar lider akut nöd och brist på mat. Gosse Woyesus kom till konferensen med c:a 10 av sina 34 barn. Han vittnade om svår torka i deras by. De säljer boskap, säkert till underpris, för att kunna köpa mat. Den hjälp som de lokala myndigheterna skulle ge till dem uteblir eftersom de kräver att Gosse med familj först kommer tillbaka till islam. Barnen får ibland inte ens ett mål mat om dagen. Flera vittnade om samma sak under konferensdagarna. Enligt Ato Milkias rör det sig om 300 personer som är i akut nöd.
Jag upplever att vi som mission har ett stort ansvar tillsammans med kyrkan. Om nu dessa tidigare muslimer får lida lekamlig nöd är det inte vår skyldighet att hjälpa? Vi har ju fått vara redskap i Herrens tjänst att stilla deras andliga hunger, bör vi då inte också bistå dem med lekamlig mat?
Sverige
Vid MBV:s styrelses sammanträde i Stockholm den 24 april behandlades på sedvanligt sätt ärenden med anknytning till missionen i utlandet:
• Konflikten mellan Eritrea och Etiopien utgör ett fortsatt bekymmer (se sid. 14‒15) och ger anledning till fortsatt förbön för länderna, folken, samarbetskyrkorna och våra utsända missionärer.
• Styrelsen tog del av rapport från LCEr:s årsmöte den 26‒28 februari.
•Renovering och utbyggnad av personalbostad i Asmara, Eritrea, har påbörjats. MBV har via Svenska Missionsrådet erhållit 191 400:– för detta ändamål.
• LCEr har utarbetat en plan för utåtriktad missionsverksamhet i mindre byar och på landsbygden och hos MBV anhållit om ekonomiskt stöd för anskaffande av diverse utrustning. Styrelsen beslutade att från LCEr begära kompletterande information innan ett beslut tas i ärendet.
• Musikskoleprojektet i Asmara går mot slutet av sin första fas. Styrelsen beslutade, i enlighet med LCEr:s önskemål, att planera för en andra fas av projektet och att Barnabas Mebrahtus missionärstjänst förlängs ytterligare två år.
• Styrelsen tog del av rapport från LCEt:s årsmöte den 5‒7 mars.
• LCEt har påtalat behovet av att stödja de muslimer som blivit kristna i Arsi-regionen och styrelsen beviljade, på LCEt:s begäran, 4 500:– till seminarier för dessa muslimfamiljer.
• LCEt:s och MBV:s styrelser har under en längre tid arbetat med att undersöka möjligheterna för fortsatta teologiska studier för qes Mekonnen Geremew, rektorn på det teologiska seminariet i Asella. Kontakter har tagits såväl i U.S.A. som i Norge. Qes Mekonnen Geremew har nu beviljats ett stipendium för två års studier vid Missionshögskolan i Stavanger, Norge, fr.o.m. augusti i år.
• LCEt fortsätter att planera för ett kyrkbyggnadsprojekt i Harrar. En insamlingskampanj har påbörjats i LCEt och man hoppas också på stöd från utlandet, t.ex. från kristna vänner i U.S.A. MBV har hittills samlat drygt 64 000:– till projektet.
• Styrelsen tog del av utförlig rapport från Per-Martin Hjort och Eskil Engström, som i februari–mars tillsammans med Strandhems Bibelskola besökte Kenya och ELCK:s verksamhet (jfr. tidigare artiklar i april- och majnumren av Till Liv).
• Ett antal personalärenden diskuterades, bl.a. placering för nya missionärer och behov av missionärsrekrytering. ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Matt. 9:37‒38.