Att öppna detta forum var som att dra pluggen ur en sprängfylld tunna, vars innehåll visar sig vara – kyrkofrågan. Förhoppningsvis dyker också andra samtalsämnen upp efter hand. Alltnog, bröderna Hectors synpunkter i förra numret har inte fått stå oemotsagda. Hittills har fyra opponenter hört av sig.
Vårt förhållande till Svenska kyrkan
Slutsatsen i det Fredrik och Markus Hector skrev i Öppet forum i Till Liv nr 2/2000 uppfattar jag som att det enda rätta är att stanna kvar i Svenska kyrkan. Det fanns angivet en del goda skäl för detta.
Vad som inte nämndes är att det finns lika goda skäl för att välja att verka utanför Svenska kyrkan. Det här måste vara en fråga där olika kristna kan komma fram till olika svar utifrån sina samveten, sin bibelläsning och sina lokala förhållanden. En enda slutsats kan inte gälla för alla överallt.
En sats vill jag bemöta. Det sägs att man överger inte sin döende moder, med syftning på Svenska kyrkan. Det uttrycket kan ge en känslomässig skuldbeläggelse. Med samma resonemang skulle man även kunna mana folk att vara trogna den romersk-katolska kyrkan.
Jag skulle vilja komma från en annan infallsvinkel. Det är Jesu Kyrka som är det viktiga. Var trogen mot Jesus! Följ honom! Han kan leda dig till att fogas samman med sin Kyrka både innanför och utanför Svenska kyrkans gränser. I dag är det inte lätt att säga vart han leder. Jag tycker vi måste ha respekt för att man kan komma till olika slutsatser när det gäller vårt förhållande till Svenska kyrkan i dag.
Torbjörn Swartling verksam inom Svenska kyrkan
Detta inlägg är inte tänkt som ett svar på Fredrik och Markus Hectors inlägg i nr 2/2000. Det mesta av tankarna hade infunnit sig redan tidigare. Därför skall jag inte heller kommentera Hectors inlägg utom i ett par saker.
Under mina teologiska studier insåg jag på olika sätt innebörden i att tillhöra Svenska kyrkan, som i tusen år har utgjort Kristi församling i Sverige. Uppväxten i MBV hade inte fört med sig så många tankar i den riktningen. Men bl.a. genom att läsa Bo Giertz insåg jag att det finns ett stort arv i den svenska kyrkliga traditionen, inte minst inom själavården.
Bo Giertz såg i början av seklet hur stora ting skulle kunna hända i den svenska kyrkan. Tyvärr har mycket av det kommit på skam, även om annat som han stod för har blivit allmängods. Den liberala teologin vann stora framsteg på bekostnad av klassisk kristen tro.
Under 90-talet upplevde jag det som att många i våra sammanhang fick upp ögonen för det kyrkliga ämbetets betydelse, för vad själavården i kyrkan betyder och för att Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan. Men ett flertal gånger har jag fått den skrämmande känslan att detta uppvaknande sker väl sent. Öppenheten mot Svenska kyrkan kommer i en tid då kyrkportarna allt tydligare slås igen framför ögonen på det som MBV står för i både lära och liv. Men naturligtvis inte så att enskilda medlemmar i kyrkan stängs ute. Fast situationen är dubbelbottnad. Som prästkandidat är jag utestängd från ämbetet p.g.a. min hållning i fråga om kvinnliga präster. Samtidigt kan jag arbeta heltid i kyrkan på en annan tjänst. Som rörelse är MBV inte intressant att ha med i det offentliga samtalet i kyrkan. Som enskilda medlemmar kan vi ha stort inflytande i ett kyrkoråd.
Vår nya öppenhet mot Svenska kyrkan kan vara olycklig därför att vår goda strävan att oftare få komma till nattvarden kan (jag säger inte att det är så) leda till att vi bortser från både vad prästen förkunnar och ifall det är en manlig eller en kvinnlig präst. Detta är alltså en farhåga – jag har inga konkreta exempel, annat än att jag har mött sådana tankar. Jag ser inte detta som en fråga om ifall det är en riktig nattvard eller inte, utan om vad som är nyttigt att vara med om.
Den nya kyrkoordningen kan medföra nya öppningar för hur man som bibel- och bekännelsetrogen kan leva kvar i Svenska kyrkan som organisation. Men det kräver en del mod och nya tankebanor. Att samlas till möten med uppbyggelse och gemenskap vid sidan av församlingens gudstjänster har utgjort MBV:s liv under hela dess existens. Nu börjar man även i mer kyrkliga kretsar se allvaret och vikten av att få samlas till undervisning, nattvard och gemenskap, när det på allt färre platser bjuds i kyrkan. Goda präster, både i aktiv tjänst och pensionerade, lekmannapredikanter och andra lekmän har mycket att bidra med, vare sig man vill organisera sig i koinonior eller missionsföreningar. Vad som behövs är medvetande om lägets allvar samt undervisning och ”reflektion kring tron och bekännelsen, ett ständigt pågående bibelstudium” (Hector). Detta för att man inte bara ska glida med in i det som inte är bra i Svenska kyrkan.
Avslutningsvis en mer direkt kommentar till Hectors inlägg, om att stanna hos sin döende mor, Svenska kyrkan som organisation. Här vill jag citera Sture Hallbjörner i SPT 46/99 angående just detta: ”Kan vi inte hjälpas åt att hitta någon annan bild som ger ett mindre känslosamt motiv för troheten mot en politikerstyrd, byråkratisk kyrkoorganisation? Om Svenska kyrkan som den sjuka modern har jag hört i c:a 40 år. Hon tycks inte krya på sig. Men hon är vital nog att sparka ut hemmavarande söner i kylan. Svenska kyrkan är inte min andliga moder. Kristi Kyrka är det. En sekulariserad kyrkoorganisation kan inte vara en andlig moder. Det är befriande att lära sig skillnaden mellan Kristi Kyrka och en kyrkoorganisation.”
Stefan Nyholm
Dåligt samvete och väckelse
I Europa i dag menar massor med människor att de bär på en kollektiv skuld för nazismens brott under 30- och 40-talen. Det gäller även unga människor som är födda på 70- och 80-talen. Ofta uppmanas också den som inte känner denna skuld att ta den på sig.
Det här är ett intressant fenomen värt att studera. Men frågan är om inte samma mekanismer just nu verkar inom MBV. I synnerhet den unga generationen BV:are har vaknat upp över att det har gått utför med Svenska kyrkan, och de har inte varit där för att hjälpa henne. Ett kollektivt dåligt samvete tvingar dem att vara kvar i en kyrka beträffande vilken vi på avgörande punkter måste ifrågasätta om hon, annat än i enskilda lokalförsamlingar, fortfarande är en kristen kyrka.
Samma unga generation har välsignats med något som närmast skulle kunna kallas en återupptäckt av nattvarden. Detta är en oändligt dyrbar skatt man har fått upp ögonen för, och det skall vi tacka Herren för. Men med upptäckten har missuppfattningen följt att det bara är Svenska kyrkan som rår om och förvaltar denna skatt och att vi därför måste bejaka henne i väsentligt större utsträckning för att få del av och själva äga denna skatt.
Skall vi gå in när de som är inne går ut? Resultatet av detta dåliga samvete och nyupptäckten av nattvarden – observera att det inte är fråga om en nyupptäckt av församlingen – har lett till en märklig och oroande rörelse i riktning mot att okritiskt acceptera mycket av det man upptäcker att Svenska kyrkan har som vi saknar. ”Kanske är allt lika stora skatter som nattvarden vi upptäckte?”
I en tid när många av de fromhetsriktningar som sedan generationer levt och verkat inom Svenska kyrkan upplever situationen omöjlig att leva med och därför söker nya verksamhetsformer och strukturer för att få höra Guds ord och få del av sakramenten, söker de som aldrig levt ett församlingsliv inom Svenska Kyrkan att knyta banden hårdare till henne!
Vad är historisk legitimitet? Fredrik och Markus Hector gör i sitt samtalsinlägg i februarinumret av Till Liv ett stort antal påståenden som inte beläggs. Bland annat räknas flera saker upp som Svenska Kyrkan sägs ha, men inte MBV. Det gäller själavården, diakonin, ekonomiska, mediala och strukturella resurser, internationella kontakter, historisk kontinuitet, samhälleligt förtroende, pastoral kompetens, genomreflekterad kyrkosyn och historisk legitimitet.
Några av dessa påståenden är i stort riktiga, andra felaktiga och ytterligare vissa är både ock. Av utrymmesskäl kommenterar jag bara det påstående jag menar vara mest oriktigt, att Svenska kyrkan skulle ha en historisk legitimitet som MBV saknar. Detta påstående styrker antagandet att vi saknar en genomreflekterad kyrkosyn. Jag vill hänvisa till 1 Kor. 15:1–3 (11). Grunden för en kyrkas historiska legitimitet är just detta ”det allra viktigaste” som tas emot, behålls och ges vidare. Just på denna punkt vill jag i stället ifrågasätta Svenska kyrkans historiska legitimitet i dag!
Ordet är grunden. Fredrik och Markus säger att MBV har en fast grund att stå på. Grunden som Kristi Kyrka skall byggas på är enligt Jesus själv i Matt. 16:16–18 just det som Jesu Far i himlen har uppenbarat, Guds ord. Samtidigt säger Fredrik och Marcus att tron på bibelordet är närmast obefintlig inom Svenska kyrkan!
Det är helt riktigt att det inom Svenska kyrkan finns kompetens och resurser på flera områden där vi har stora brister. Det är också riktigt att tron på Bibelordet, grunden, värderas högt inom MBV, men är närmast obefintlig inom Svenska kyrkan. Men det är ett allvarligt fel i slutsatsen som dras av detta.
Grunden måste läggas först. Det talas mycket i Bibeln om vikten av en säker grundläggning innan man börjar ett bygge. Allt det som Fredrik och Marcus lyfter fram, som de saknar och som brister inom MBV, hör till överbyggnaden på Kristi Kyrka och på alla jordiska kyrkosamfund. Men man kan i denna sortens bygge inte skjuta in grunden efteråt. Den måste läggas först och allt annat skall sedan fogas in på den.
Att vi som BV:are skulle försöka baxa in Guds ords grund under Svenska kyrkan kan inte vara rätt väg att gå. Ännu omöjligare framstår denna uppgift i ljuset av att vi vet att det för inte så länge sedan låg en fast grund under Svenska kyrkan, men att man målmedvetet hackat bort den bit för bit.
”Låt oss stå upp och bygga!” Står däremot MBV på en fast grund, som också Fredrik och Marcus menar, är det en viktig och inspirerande uppgift som ligger framför oss att på den grunden infoga och mejsla ut alla de byggstenar som saknas eller är bristfälliga.
Tiden är nu mogen att börja arbeta metodiskt under bön och bibelstudium på detta bygge. Låt i dag församlingar bildas och söka en struktur där de är förenade i andlig gemenskap och tillsyn. Låt det ske tillsammans med MBV, inte i konkurens med MBV:s verksamhet. Vilken utsträckning och form ett sådant bygge får bestämmer Herren, och vi får inte sätta gränserna, vare sig geografiskt eller mot andra evangelisk-lutherska fromhetsriktningar. Det enda vi vet är att Kristi Kyrka och alla jordiska kyrkosamfund måste vara byggda på grunden Jesus Kristus, Ordet. Allt som byggs utanför den grunden är dömt av Gud att rasa.
Olof Göransson
Jag läste med intresse inlägget angående ”kyrkofrågan” i nummer 2/2000. Skribenterna har rätt i att frågan är svår och kräver respekt och förståelse. För att den inte ska bli onödigt svår och låst tror jag dock det är några uppfattningar som behöver ifrågasättas.
Det första jag skulle vilja ta upp är det likhetstecken som ofta tycks smyga sig in mellan ”Svenska kyrkan” och ”Kristi kyrka (i Sverige)”. ”Svenska kyrkan” är en kyrkoorganisation i Sverige, bland flera. Gränserna för ”Kristi kyrka i Sverige” följer dock inte gränserna för ”Svenska kyrkan”, lika lite som de följer gränserna för någon annan kyrkoorganisation – MBV inräknat. Tvärtom, dess gränser går längs hjärtana hos dem som är döpta till Kristus och vill följa honom, m.a.o. tvärs igenom alla kyrkoorganisationers gränser, också MBV:s!
Att inse denna skillnad tror jag är viktigt och på många sätt befriande. Inte minst för att vi då slipper låsa varandras positioner med känslosamma argument av typen ”man överger inte sin döende moder”. Det är Kristi kyrka som är min andliga moder, inte Svenska kyrkan. Den senare verkar f.ö. vara vital nog att köra ut en del av sina barn i kylan, enbart för att de inte delar hennes tro i en fråga där hon tagit ställning mot Bibelns vittnesbörd.
Ett annat exempel på vad jag skulle vilja kalla ”känsloargument”, som också brukar kunna dyka upp när frågan diskuteras, är att ”Svenska kyrkan är så sekulariserad att man inte längre kan stå kvar i den”. Visst finns det mycket inom Svenska kyrkan som man som kristen måste sätta stora frågetecken för, och i vissa fall också ta direkt avstånd ifrån. Dock tror jag dels att vi kommer farligt nära brott mot åttonde budet, om vi vältrar oss onödigt mycket i dessa avarter, dels att det i onödan gör oss modfällda att fokusera på det negativa. ”Vår Gud bor i himmelen och kan göra allt vad han vill”, faktiskt också under med, och inom, Svenska kyrkan. Dessutom finns det fortfarande präster inom Svenska kyrkan som vill vara trogna mot Guds ord, och också församlingar där medlemmar i MBV är aktiva och gör ett viktigt, och ibland motarbetat, arbete, i kyrkoråd, barn- och ungdomsverksamhet, musikverksamhet m.m. Låt oss för allt vad vi gör inte lägga sten på bördan för alla dessa, utan i stället bära dem i förbön och på allt sätt uppmuntra dem.
Argument av ovanstående typ ska vi nog vara ytterst sparsamma med i det fortsatta samtalet i frågan. De kan kanske tjäna som en grund för det personliga ställningstagandet, men som ”tillhyggen i debatten” tror jag att de är direkt farliga och enbart låser positionerna.
Den andra uppfattningen jag vill ifrågasätta är den att ”svenska folket älskar sin kyrka”. Frågan är vad det är man älskar. Att det är institutionen/ organisationen tycks inte ens författarna själva tro. Och att en ”vanlig sekulariserad Svensson” skulle älska Svenska kyrkan för att han där får höra Guds ord, har jag svårt att tro. Nej, det man älskar tycks vara kyrkobyggnaden och den känsla av trygghet och kontinuitet den ger. Denna kärlek är ju i så fall ungefär lika mycket värd (ur andlig synpunkt) som den kärlek de flesta svenskar nog känner för t.ex. kungliga slottet i Stockholm. Hade det brunnit ner, hade det säkerligen funnits ett brett stöd också för att återställa det i ursprungligt skick. Att tröskeln till Svenska kyrkans kyrkobyggnader nog av de flesta upplevs som lägre än den till missionshuset är ändå tänkvärt och något som borde utmana oss alla inom MBV.
Till sist: det är en svår fråga men jag tror vi har mycket att lära av varandra, och mer att vinna på att försöka förstå varandras synsätt än att till varje pris övertyga andra om att vår egen syn är den enda rätta. Jag tror också att det är en fråga där vi behöver inse att det finns mer än ett riktigt svar och att vi faktiskt kan leva tillsammans och arbeta gemensamt för MBV:s viktigaste uppgift – evangelium till alla folk – trots att vi personligen kan komma till olika slutsatser i frågan. Att vi blir ovänner genom att diskutera frågan kan bara glädja djävulen.
Per Henriksson