I två tidigare nummer har kyrkofrågan ventilerats i denna spalt. Här kommer ytterligare ett inlägg, som betonar vikten av att dra lärdom av kyrkohistorien.
Hur tänkte och handlade våra fäder?
Det är med glädje jag konstaterar att kyrkofrågan nu diskuteras. Den har under många år varit samtalsämne i våra styrelser och bland enskilda medlemmar. Olika åsikter har framförts om hur man bör ställa sig i denna mycket svåra fråga men någon verklig genomlysning av kyrkofrågan har inte ägt rum.
När en så stor fråga som kyrkofrågan behandlas är det viktigt att Guds ord får vara den norm som bestämmer hur vi ska handla.
Men alla detaljer kan vi inte finna i Skriften, och därför måste vi även se efter hur våra fäder har handlat, när det gällt att bevara Guds ord rent och klart och bemöta villolärare som smugit sig in i församlingen och även för dem aktualiserat kyrkofrågan och ställt dem i upprepade valsituationer.
Hur har de då handlat? Vad jag kan förstå har de stått kvar i kyrkan och kämpat ”för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” Judas v. 3.
Våra fäder lämnade inte kyrkan, och om de blev uteslutna ur den synliga kyrkan, visste de att de inte blivit uteslutna ur Kristi sanna kyrka. Det finns ingen kyrklig myndighet som kan utesluta någon ur Kristi kyrka, eftersom kyrkans Herre är Jesus själv.
När vi nu samtalar om kyrkofrågan är det alltså viktigt att vi lär av kyrkohistorien. Redan i urkyrkan kom det in falska läror i församlingarna. Om detta kan vi läsa bl.a. i Pauli brev. Detta fortsatte under de första århundradena och har fortsatt sedan dess. Också i vår tid sprids många falska läror. Detta får vi leva med, men därmed inte sagt att vi skulle acceptera falsk lära.
Efter lång och segsliten kamp kom våra trosbekännelser till för att markera vad som är sann resp. falsk lära.
Martin Luther fortsatte den kamp kyrkofäderna inlett. Luther ville inte bilda någon ny kyrka utan reformera den dåvarande romersk-katolska. Han blev bannlyst och utesluten men såg sig inte vara utesluten ur Kristi kyrka utan fortsatte sin tjänst i den kyrka som kommit till under apostlarnas tid, dvs. urkyrkan.
Carl Olof Rosenius lämnade inte Svenska kyrkan, trots att det inte heller på hans tid var så väl ställt inom kyrkan i fråga om vad som förkunnades.
Vad ska vi göra, vi som lever på 2000-talet?
Vi ska be om vishet och visshet om hur vi bör handla i kyrkofrågan. Först och främst ska vi be om väckelse, att Gud griper in, så att människor kommer till tro på Jesus. Och vi ska fortsätta att predika evangelium om Jesus Kristus som världens Frälsare. Vi ska också samtala om kyrkofrågan och då är det viktigt att vi tar fram sakfrågorna och inte låter känslorna styra samtalen.
Men vi bör även handla praktiskt. Jag vill ställa frågan: Hur kommer kyrkostrukturen i vårt land att se ut om tio eller 20 år? Om inte Gud griper in med en väckelse, kommer inte Svenska kyrkans struktur då att ha radikalt förändrats?
Fram till dess bör vi som tillhör de lutherska grupperna sluta oss samman för att hjälpa och stödja varandra och låta Guds ord vara normen för detta samarbete. Yttre traditioner bör inte få hindra oss att samverka. På så sätt är vi bättre beredda att handla om vi skulle bli uteslutna. Vi bör alltså med frimodighet fortsätta kampen och inte låta oss slås ned. ”Vår Gud är oss en väldig borg, han är vårt vapen trygga.”
Eric Malm