Känslor är subjektiva och tron måste vila på objektiv grund – det som är sanning och verklighet vare sig jag tror det eller ej. Känsloupplevelser är alltså inget att bygga på, men utesluter det att känslorna har en plats i den troendes liv?
Känslor är subjektiva och tron måste vila på objektiv grund – det som är sanning och verklighet vare sig jag tror det eller ej. Känsloupplevelser är alltså inget att bygga på, men utesluter det att känslorna har en plats i den troendes liv?
Ibland hör man sägas, att man inte får lita på känslor. Vad menar man då? Ett exempel: Du har inte de ljuva känslor du tycker man borde ha som Guds barn, och då kan du börja tvivla på att du alls är ett Guds barn. I en sång står det:
På nåden i mitt hjärta jag stödde mig en tid,
men snart vid syndens smärta jag miste all min frid.
Jag var förnöjd så länge som jag mig kände rörd,
men när jag intet kände, var strax min ro förstörd.
DEN SÄKRA GRUNDEN
Ibland ser du bröder och systrar riktigt glada över vad de fått av Guds ord. Men själv kan du erfara att du inte känner på samma sätt. Kan jag då ha det gott med Herren? börjar du undra.
Då får du gå vidare och tänka att det viktigaste faktiskt inte är känslan utan grunden som man bygger på. Den grund som står fast alla stunder och inte ändras som dina känslor. Sångaren fortsätter:
Men Gud ske pris, som lärt mig att felet nu förstå
och bättre grund beskärt mig att nu få vila på:
På nåden i Guds hjärta som Jesus bragt oss fram,
då han för oss i smärta blev död på korsets stam.
Väl har jag ännu skiften och känslan växlar om,
än varm och rörd av Skriften, än kall och död och tom.
Men nu jag lärt betrakta: Det skiftar ej hos Gud;
och nu jag lärt förakta mitt eget hjärtas ljud.
Som kristna får och bör vi lita på Guds ord och särskilt på evangeliet om vår Frälsare Jesus och vad han gjort för oss. Det onormala är att lita mera på känslorna än på Guds fasta ord.
KÄNSLOR ÄR INTE UTESLUTNA
Den kristna erfarenheten säger oss, att även känslorna är engagerade på olika sätt i troslivet.
Tänk t.ex. på kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4)! Då hon hade hört Jesus och samtalat med honom, lät hon sin vattenkruka stå och gick in i staden och sade till människorna: ”Kom och se en man som har sagt mig allt vad jag har gjort.” Till hela sin person blev hon så engagerad och berörd av Jesus att hon gick hans ärende och talade med människor som hon visste föraktade henne.
Ett annat exempel (Luk. 19:37– 40): Då Jesus ”närmade sig sluttningen av Oljeberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla de kraftgärningar som de hade sett: ‘Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.’” Här ville fariseerna hindra lärjungarna att ge uttryck för sina glädjekänslor, men Jesus tyckte inte som de.
NÄR GUDS ANDE ÄR NÄRA
Låt mig också ta fram något exempel ur erfarenheter från min tid som resepredikant. En gång vid nyårstid var jag på en lägergård i Norge, där jag skulle predika och undervisa i fyra dagar. Vid första mötet var cirka 150 ungdomar närvarande. Det var ett mycket kraftigt motstånd hos åhörarna under predikan, och jag svettades och tänkte: ”Jag kommer inte att orka stanna här i fyra dagar.” Så fort jag kunde gick jag till sängs, trött också av den långa resan från Finland. Jag somnade.
Mitt i natten blev det väckelse bland ungdomarna på lägergården. De kom för att bulta på min dörr, för de hade kommit i sådan nöd över sin synd, och de grät.
När jag vaknat på morgonen bad jag Gud ge mig kraft för de kommande uppgifterna. Då jag kom in genom dörren till matsalen kände jag, utan att ha frågat någon, att det var en helt annan anda bland ungdomarna. Husmor mötte mig soligt leende och sade lågmält, att det hänt något med ungdomarna under natten.
Atmosfären var en helt annan än föregående kväll. Nu lyssnade de flesta ivrigt, och tårarna rann. Här märktes Guds ords inverkan, och jag kommer tydligt ihåg hur meningsfullt det var att förkunna. Det hade varit opsykologiskt, om jag sagt till dem: ”Ni får inte gråta!” eller ”Ni får inte vara så jublande glada!”
GLÄDJE I KRISTUS
En augustidag för länge sen var det missionsfest i Österbotten, och Arvid Hydén från Sverige var en av predikanterna. Det var skördetid och ganska få kom till mötet. Men evangelium förkunnades och det blev en välsignad fest. Bland dem som infunnit sig var det fyra kvinnor som kom till levande tro.
Då dessa fyra kvinnor var på hemväg, stannade de vid åkrarna och ropade åt folk: ”Om ni hade vetat vad vi fått höra, skulle ni också ha varit med på missionsfesten!” Och så delade de med sig av glädjen över syndernas förlåtelse. Det var med dem som med kvinnan vid Sykars brunn. De måste berätta för andra vad de själva fått syn på. De kunde inte tiga, lika litet som lärjungarna kunde tiga med vad de sett och hört (Apg. 4:20).
Man ska inte i första hand sträva efter att känna och uppleva utan efter att fördjupa sig i Guds ord. Då händer det stora ting. Då kan man nog få känna både sorg över synden och stor glädje över frälsningen i Jesus Kristus och även oro för andras frälsning. Hur många missionsvänner har jag inte träffat under mina resor som haft nöd över anhöriga som vandrat borta från Herren!
En missionsvän i församlingen i Närpes blev svårt sjuk, och jag besökte henne ofta mot slutet av hennes liv. Där låg hon med sina plågor. Men ju närmare slutet hon kom, desto starkare blev lovsången om Jesus och vad han har gjort. Det var något av det märkligaste jag fått uppleva. Hon riktigt lyste av glädje och tacksamhet. Guds ord håller i liv och i död! Kära vän, inför Herren behöver du inte förställa dig på något sätt. Du får vara precis sådan du är. I glädje såväl som i sorg och nöd får du vara hans. Vi får le med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter, som Paulus säger (Rom. 12:15).
Kära vänner, äldre eller yngre, var glada i Herren!
Gläds, dyra själ, ty Frälsaren har vunnit,
han vann i striden, i vårt ställe gick.
Förlossning för en dödsdömd släkt han funnit,
den fann han i sista ögonblick.
”Fullkomnat!” fridsbasunen hördes skalla,
och detta gäller mig och dig och alla.
Börje Lillsjö