Vid dopfunten öppnas himlen. Gud, vår Far, sträcker ner sina två händer, Sonen och Anden, och lyfter barnet upp i sin famn. Vi blir Guds barn, Jesus lyfter skulden från oss och Anden blir vår Hjälpare. Detta är en NÅD att påminna sig om hela livet, varje dag. Från Guds sida gäller det för evigt.
När jag skulle börja förbereda den här artikeln blev jag avbruten av min dotter, som ville ha hjälp med sin finskaläxa. Hon skulle översätta ett stycke från finska till svenska. Döm om min förvåning när jag såg att läxan handlade om dop hos familjen Mustonen!
Så pass stark är alltså traditionen med barndop att det kan få ett eget kapitel i ett statligt läromedel i Finland i ett helt annat ämne än religion och livsåskådning! I läroboken beskrivs dock dopet mest som en trevlig tillställning och dess största betydelse verkar bestå i att barnet får sitt namn.
Gud handlar
Dopet grundar sig på Guds uppdrag och på Jesu egen befallning. Jesus säger i Matt. 28:18–20: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. Dopet ska alltså ske i den treenige Gudens namn. Det är Gud själv som handlar i dopet. Gud frälste oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, skriver Paulus (Tit. 3:4–7).
Att dopet är någonting som Gud gör märks också av att den grekiska grundtexten genomgående använder passiva verbformer, när det talas om dopet. De som tog emot hans ord döptes /…/, heter det om de tre tusen på den första pingstdagen (Apg. 2:41a). Saulus … blev döpt… (Apg. 9:18) och de första hedningarna /…/ skulle döpas i Jesu Kristi namn (Apg. 10:48), för att nu nämna några exempel. Man kan med fog tala om ’passivum divinum’ eller ’gudomlig passiv’ i doptexterna. Den underförstådde agenten som handlar i dopet är Gud.
Vi förenas med Jesus
I dopet förenas vi med vår Frälsare, Jesus Kristus. Vi döps ”till Kristus”: Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus (Gal. 3:26–27). I Romarbrevets sjätte kapitel säger aposteln Paulus att /…/ alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död (Rom. 6:3). Den som är döpt har del i det som Jesus har vunnit åt oss genom att lida och dö på korset och uppstå igen på den tredje dagen.
Vi får den Helige Ande
I dopet får vi också den helige Ande som gåva. Petrus säger i sin pingstpredikan i Jerusalem: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva (Apg. 2:38). Guds helige Ande tar i det heliga dopet sin boning i den döpta människans hjärta och föder henne på nytt av vatten och Ande (Joh. 3:5). Också i Tit. 3:5 kallas dopet för ett bad till ny födelse.
Dopet frälsar
Det kristna dopet är också ett frälsande dop. Det är inte så, att vi blir Guds barn genom att födas hit till världen. Tvärtom säger Guds ord att vi alla är födda under syndens herravälde. Av naturen är alla ”vredens barn” (Ef. 2:3). Likt David får vi alla bekänna: I synd är jag född och i synd har min moder avlat mig (Ps. 51:7). Det som är fött av köttet är kött (Joh. 3:6) och därför är vi oförmögna att frälsa oss själva. Men det som var omöjligt för oss människor – det gjorde Gud.
När Jesus genom sin död och uppståndelse hade fullbordat frälsningsverket gav han dopbefallningen. Det som Jesus på Golgata förvärvat och vunnit åt alla människor, det ges oss i dopet som en personlig egendom. Frälsningens alla skatter, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, barnaskap och Guds utlovade välsignelse – allt detta får jag i dopet! Både Paulus (Tit. 3:5) och Petrus (1 Petr. 3:20–21) talar om dopet som någonting som frälsar eller räddar från fördärv. Därför heter det också i Lilla katekesen: ”Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det som Guds ord och löften lovar.”
Dopets betydelse
Vad betyder då dopet? Luther skriver i Lilla katekesen att dopet betyder att den gamla människan i oss genom daglig ånger och bättring skall förkvävas och dö med alla synder och onda lustar och en ny människa i stället dagligen uppstå. I Rom. 6:4 säger Paulus att dopet till Kristi död betyder att vi har blivit begravda med Kristus i dopet, och på samma sätt som Kristus uppstod till nytt liv, så ska också vi leva ett nytt liv och inte längre låta oss regeras av synden. Detta brukar vi kalla för att leva i sitt dop.
När vi blivit smutsiga brukar vi tvätta oss rena. På samma sätt skall dopet rena oss från vår medfödda dragning till det som är ont. Luther säger (Stora katekesen) ”att en kristens liv icke är något annat än ett dagligt dop”. Luther påpekar också uttryckligen att dopet verkar, uppväcker och framdriver i oss Andens nya liv och den gamla människans kuvande (SKB 1957, s. 482).
Dopljuset, som den döpte får i samband med dopet, är en påminnelse åt oss om att leva som ljusets barn och Kristi lärjungar.
Dopets nåd gäller
Det som Gud har gjort i dopet står alltid fast. Frukta inte, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min, säger Gud (Jes. 43:1). I tider av prövning, frestelse och anfäktelse är det en stor trygghet att veta att Gud inte ångrar sina nådegåvor och sin kallelse (Rom. 11:29). Visserligen kan det bli så, att vi själva väljer att vandra bort från Gud och leva i synd och otro. Det gjorde den förlorade sonen i Jesu liknelse. Men sonen som förslösat allt fick återvända till fadershemmet; det fanns kvar och väntade på honom. På samma sätt är det med vårt dopförbund. Från Guds sida står förbundet fast och dopets välsignelser gäller varje syndare som omvänder sig och på nytt får syn på Frälsaren, Jesus Kristus. Luther jämför i Stora katekesen dopet med ett skepp: ”Ty skeppet går icke sönder, emedan det såsom sagt är Guds stiftelse och icke vårt verk. Men det inträffar väl, att vi halka och falla därur. Faller dock någon ur, så må han se till, att han åter simmar till skeppet och håller sig fast där, till dess han åter kan komma upp på skeppet och fortsätta färden, såsom han förut hade börjat” (SKB 1957, s. 482f).
Dopet är någonting mycket värdefullt. Luther säger att det rycker oss bort ur djävulens gap och gör oss till Guds egendom. Dopet ger oss syndernas förlåtelse, stärker dagligen den nya människan i oss och gäller ända tills vi får byta vandringen här på jorden mot evigheten hemma hos Gud (SKB 1957, s. 483).
Tomas Klemets
Kaplan, Vörå, Finland