Vardagslivet är ofta fullt av frågor att ta ställning till – hinner vi tänka på det vi tror ligger i framtiden? Kanske har vi alla fått ett kort med information om organdonation, men det har blivit liggande.
Curt Einarsson, professor i gastroenterologi vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge, vägleder oss med sina reflektioner – men ger först lite bakgrundsfakta:
2004 var ett jubileumsår för organtransplantation inte enbart i Sverige utan också internationellt. 1954 utfördes nämligen den första lyckade transplantationen i världen av ett livsviktigt organ. Den ägde rum den 23 december i Boston USA. En ung, njursjuk man erhöll en ny njure från sin enäggstvilling. Eftersom de var genetiskt identiska uppstod ingen avstötningsreaktion, utan njuren fungerade omedelbart, och mannen kunde återgå till ett normalt liv. Vilken fantastisk lycka för den unge mannen och hans tvillingbror och vilken framgång för läkarvetenskapen. Kirurgen som ledde transplantationsteamet, Dr Murray, var plastikkirurg och hade tidigare erfarenhet av att transplantera hud till brännskadade patienter. Han erhöll 1990 Nobelpriset i medicin för sin banbrytande insats.
Den första njurtransplantationen i Sverige gjordes 1964. Det var professor Curt Franksson vid dåvarande Serafimerlasarettet, som ledde operationsteamet. Till stor förtret för Karolinska sjukhuset, där man länge hade utrett förutsättningarna för en njurtransplantation, men inte kommit till skott, utan bokstavligen togs på sängen av kollegorna på Serafimerlasarettet. I dag har 10 000 njurtransplantationer gjorts i Sverige och resultaten är utmärkta. Helt avgörande för den expanderande transplantationsverksamheten har varit utvecklandet av nya läkemedel mot avstötningsreaktionen. Det första kom 1960, och dess upptäckare belönades också med Nobelpriset i medicin.
Tio år efter den första njurtransplantationen i Sverige var det dags för transplantation av ett annat organ, nämligen bukspottkörteln. Denna utfördes 1974 vid Huddinge sjukhus. Till dags dato har det gjorts drygt 400 bukspottkörteltransplantationer i Sverige. Det är företrädesvis patienter med svår diabetessjukdom, som blir föremål för detta komplicerade ingrepp. Många blir botade från sin diabetes och slipper problemen med svängande blodsockernivåer och dagliga insulininjektioner.
1984 blev ett nytt märkesår i svensk sjukvårdshistoria. Då utfördes den första levertransplantationen vid Huddinge sjukhus och den första hjärttransplantationen i Göteborg. Redan 1967 hade Dr Barnard i Sydafrika gjort den första hjärttransplantationen i världen. Denna väckte med rätta stor uppmärksamhet, och många kommer säkert fortfarande ihåg namnet Barnard, som då kablades ut över världen.
För att ett transplanterat hjärta skall fungera bra hos mottagaren förutsätts att det inte drabbats av ischemiska skador p.g.a. syrebrist. Detta betyder att hjärtcirkulationen måste hållas i gång tills organet kan tillvaratas för transplantation. Så uppkom diskussionen om hjärnrelaterade dödskriterier, som ledde till en lagändring i Sverige först 1988, dvs. efter de flesta andra västerländska stater. De första hjärttransplantationerna i Göteborg måste därför utföras med hjärtan från utländska givare.
Till dags dato har ca 500 hjärttransplantationer och 1 500 levertransplantationer genomförts i Sverige. Transplantation av såväl njure, lever som hjärta tillhör i dag etablerad sjukvård i Sverige. Resultaten är utmärkta. Dessutom utförs ett relativt stort antal lung- och bukspottkörteltransplantationer och enstaka tunntarmstransplantationer. Totalt sett har närmare en miljon människor erhållit nya organ genom transplantation i världen. Ett enastående resultat.
•••
Har då inte organtransplantation mötts av kritik och ifrågasättande och föranlett etiska diskussioner och överväganden? Jo, förvisso och naturligtvis med rätta. Framför allt pågick det under 1980-talet en ganska högljudd debatt för och emot införandet av nya dödskriterier. Debatten präglades av oro inför det okända och ibland misstänkliggjordes motiven bakom. Tyvärr bidrog också läkarprofessionen till att öka förvirringen. Jag minns särskilt en offentlig debatt mellan dåvarande professorn i transplantationskirurgi vid Huddinge sjukhus och en då ganska välkänd neurokirurg. Tyvärr spred den senares debattinlägg mest förvirring och osäkerhet bland åhörarna.
Låt mig fokusera på några viktiga frågor kring organtransplantation och kommentera dessa:
Hur definierar man döden?
Enligt svensk lagstiftning är en människa död, när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Detta inträffar då blodcirkulationen till hjärnan upphör. Utan en fungerande hjärna är nämligen mänskligt liv uteslutet. Hos en person med svåra skallskador och upphävd hjärncirkulation som vårdas i respirator och tillförs vätska och salter, kan hjärtat fortfara att slå och pulsera blod till övriga organ, trots att vederbörande är död. Andning och cirkulation upprätthålls då på s.k. artificiell (konstgjord) väg.
Kan man vara säker på att en människa är död innan en donationsoperation påbörjas?
Ja! I lagen anges tydligt hur man dödförklarar en person. Ansvarig läkare gör en noggrann kontroll av hjärnans funktioner vid två tillfällen med minst två timmars mellanrum. Skulle läkaren känna sig osäker, tillkallas en mer erfaren kollega. Skulle det ändå råda tvivel, genomförs en röntgenundersökning, en s.k. fyrkärlsangiografi, för att undersöka om det finns någon blodcirkulation till hjärnan.
Vilka personer kan komma i fråga som organdonatorer?
I första hand är det sådana som avlider på intensivvårdsavdelning och som vårdas i respirator när döden inträffar, som kan bli aktuella som organdonatorer. Emellertid förekommer också donationer av organ från levande donatorer. Det handlar då nästan alltid om en njure, men det är också möjligt att donera en bit av levern eller en lunga. Tar man bort en bit av levern har nämligen denna i motsats till andra organ förmåga att växa ut igen och återta sin ursprungliga form. I dag kommer 25–30% av de njurar som transplanteras från levande givare.
Erbjuds ekonomisk ersättning vid en organdonation?
Vid organdonation från en avliden person utgår aldrig någon ersättning till efterlevande. Om en levande person donerar t.ex. sin ena njure utgår ersättning för vissa mer- och omkostnader, såsom förlorad arbetsförtjänst, men ingen annan ersättning. Man vill undvika att någon skall frestas att av ekonomiska skäl donera sin ena njure. I Sverige är det, liksom i många andra länder, förbjudet med kommersiell hantering av mänskliga organ och vävnader och det skall vi vara tacksamma för.
Finns det religiösa skäl att motsätta sig organdonation?
Enligt min personliga uppfattning är svaret nej. Självklart har varje människa rätt att ha sin egen personliga uppfattning. Den som känner sig tveksam har naturligtvis samma rätt till respekt som alla andra. Men i Sverige har ledande företrädare för de stora samfunden, dvs. protestantiska kyrkor, katolska kyrkan, judiska samfundet och islamitiska samfundet, i ett gemensamt uttalande förklarat sig finna stöd för en positiv inställning till organdonation i sin religion.
Bör man som kristen ställa sig positiv till organdonation?
Själv svarar jag tveklöst ja på den frågan, och detta är jag inte ensam om. Nästan 70% av svenskarna har i undersökningar uppgivit att de kan tänka sig att själva donera organ. En glädjande hög siffra. Denna visar att en majoritet av allmänheten har förtroende för svensk sjukvård och dess hanterande av organtransplantationsfrågan. Grundprincipen för denna är, att alla skall ha lika rätt till vård och behandling. En princip som stämmer med den kristna läran om alla människors lika värde.
Ställer man sig positiv till att donera sina organ efter sin död överlåter man därmed också åt sjukvården att bestämma vem som skall få tillgång till organen. Kan man inte tänka sig att donera sina organ till vem som helst får man säga nej till donation.
Trots den välvilliga inställningen till organdonation råder det stor brist på organ, i synnerhet gäller detta njurar. Många människor som står på väntelistan för att erhålla organ hinner tyvärr avlida innan det är deras tur.
Får den transplanterade reda på vem donatorn är?
Nej. Såväl donator som mottagare är garanterad anonymitetsskydd gentemot varandra. Detta är en viktig princip. En avliden donators närstående får inte heller veta vem eller vilka som tagit emot organ.
Hur gör man sin egen vilja känd?
Detta kan man göra genom att informera sina anhöriga eller genom att fylla i ett donationskort. Ännu bättre är emellertid att anmäla sig till Donationsregistret vid Socialstyrelsen. Detta underlättar för både sjukvården och närstående om man skulle bli aktuell som donator. Uppgifterna i Donationsregistret är skyddade av sekretess. Som nämnts ovan kan man inte begränsa sin donation till vissa grupper av människor. Däremot kan man om man så önskar göra undantag för vissa organ, t.ex. hjärtat.
Måste man inte uppfylla vissa kriterier eller genomgå några hälsotester, innan man anmäler sig till Donationsregistret? Svaret är nej. Det finns t.ex. ingen åldersgräns för att anmäla sig. Man kan mycket väl ha fyllt 75 år. Sjukvården gör i varje enskilt fall en medicinsk prövning om det blir aktuellt med donation. Man behöver sålunda inte själv ta ansvar för om man kommer att kunna donera sina organ eller ej.
Hur kan man få veta mer?
Kunskap är oerhört viktig och mer sådan kan du få via www. livsviktigt.se. Livsviktigt är ett informationsarbete, som bedrivs av Landstingsförbundet i samarbete med Socialstyrelsen, Apoteket, patientorganisationer och berörd medicinsk profession.
Curt Einarsson
Professor, Järfälla