”Gudstjänsten är en gudomlig gåva, vilken vi är inbjudna att ta emot – att andas in Guds liv för att sedan kunna andas ut väldoft i vardagen.”
Jesus deltog i synagogans gudstjänst. Där förekom morgon-, middags- och aftonbön. Man läste eller bad Psaltaren, någon form av syndabekännelse förekom, textläsning och utläggning eller predikan ingick (se Luk. 4:16–21) samt bön av olika slag.
Lovsång och gemenskap
Den första kristna gudstjänsten var inget annat än synagogans gudstjänst med det viktiga tillägget: Nattvardens gudstjänst. Gudstjänsten kallas också bön, vilket framgår av Jes. 56:7: Ty mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk. Det hebreiska begreppet för detta är tefillá, som dels har vidsträckt betydelse = gudstjänst, dels inskränkt, speciell betydelse = bön, lovsång. Av detta ser vi att gudstjänsten är knuten till bönen, att den inte är bunden till något speciellt hus (hemmet är ju de små gudstjänsternas hemvist) och att lovsång är ett grundelement.
Alltså: Gudstjänst, som också kan benämnas liturgi, och bön kan förrättas av den ensamme, i hans kammare, eller av två eller flera. Gemenskapen, hur den nu än tar sig uttryck, är en gemenskap mellan generationerna (”från släkte till släkte”), även med kommande (”från evighet till evighet”) och med den himmelska församlingen.
Viktigt: Den som är ensam ska känna sig höra med i församlingen i ’sin’ gudstjänstlokal. Och de som där firar gudstjänst tillsammans ska innesluta den ensamme och frånvarande i bön. De som är församlade på ett ställe ska veta sig vara förenade med dem som på andra platser är samlade till bön.
Det hittills sagda slår sönder ett ganska vanligt påstående: ”Man kan vara kristen på egen hand.” Gudstjänst är där Guds familj träffas. Tänk om någon sa: ”Jag tillhör familjen NN och älskar den. Men jag vill inte träffa den!” Nog skulle vi reagera! Guds barn söker gemenskap. Och denna är gränsöverskridande. Ung och gammal, hög och låg, rik och fattig träffas för att dela tron, svårigheterna och glädjen.
Guds tjänst – vår tjänst
Analys av ordet gudstjänst ger två betydelser, två olika slags genitiv: Vår tjänst åt Gud och Guds tjänst för oss.
1 Krön. 29:10–14 (se s. 4) låter oss ana var tyngdpunkten ligger. Allt kommer från Gud. Även vår lovsång och vårt tack kommer från honom, som en gåva.
Låt oss se något på detta med Guds tjänst åt oss. I Mark. 10:45 läser vi: Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Här är gudstjänstens djupaste syfte. Vi ska upprättas genom förlåtelsen för att med vår lovsång ära Gud (=den fria människans särtecken). Vi ska stärkas till vår inre människa, växa till, helgas. I nattvarden får vi näring till Kristus-livet.
Härifrån går vi uppbyggda och glada för att tjäna våra medmänniskor – gudstjänst åt Gud, liturgins andra sida. Men detta är omöjligt utan att först vara fullständigt betjänad av Gud, Guds-tjänst. Här ligger också den kristnes mission, vittnesbörd. Genom att delta i gudstjänsten och sedan gå ut i samhället, vardagen, är vi vittnen om Guds tjänst åt oss.
Kanske är detta en något bortglömd aspekt: Vi är vittnen för våra medmänniskor, grannar, arbetskamrater, klasskamrater genom våra kyrkobesök. Vi blir förvisso rikt betjänade genom gudstjänsten. Men glöm inte det kanske enklaste sättet att vittna om Jesus: gudstjänstbesöket.
Centrum i liturgin är hur Gud uppenbarar sig i Jesus Kristus, Herrens väldiga gärningar genom Sonen. Här anar vi det sanna människovärdet, att rättfärdiggörelsen ger lika värde åt alla och att just det ger oss olika uppgifter. Gudstjänsten påverkar människor att lämna sitt eget inskränkta synsätt, egot, till att se världen och människorna med Guds kärleksfulla ögon.
Gudstjänstens innehåll
I gudstjänsten samlas man – församling – som syskon, benådade syndare. Därför möter i liturgin någon form av syndabekännelse. Den bör komma tidigt, ty det är både tungt och nedbrytande att onödigtvis bära på en börda – syndens och skuldens börda. Den får vi lägga av och genom förlåtelsen förpassa till historiens skräpkammare. Förlåtna går vi ut i vardagen beredda att förlåta andra. Detta är kanske Guds viktigaste tjänst för oss, särskilt när vi vet vad den kostat Honom.
Lovsången ljuder genom hela gudstjänsten och når sin höjdpunkt i Ära åt Gud i höjden. Också den ges av Gud enligt 1 Krönikeboken.
Lovsångerna ur Skriften och predikan ställer Jesus i centrum. Här är det inte bara ord om Jesus utan en rätt förkunnelse är ’andad’ av den helige Ande. En rätt predikan målar Kristus som korsfäst till dom och upprättelse, förmaning och tröst. Tala om Guds-tjänst!
I Nattvarden får vi på ett underbart sätt del av Jesus Kristus själv. Det trefaldiga Helig blir därför något av centrum i lovsången till Herren. Den himmelska herrligheten (herrlig av Herre), den himmelska gudstjänsten, sänkes ned till den bedjande församlingen (Hugo Odeberg).
Vi går sedan från nattvardsbordet styrkta till kropp och själ. Detta borde sedan märkas bland våra medmänniskor, ute i vardagslivet.
Nattvarden är en betydelsefull och hemlighetsfull Guds-tjänst åt oss. Herren är själv värd vid detta dignande bord, dukat mitt bland fiender (Psalt.23). Vi har bara att förse oss, betjänade av Herren. Men Herren är också själva rätten: Gud ger sig själv åt oss. Så mäktig är Guds tjänst.
Jes. 56:7 talar om glädje. Det får nog sägas vara ett huvudord för gudstjänsten. Liturgin är barnets lek och glädje inför Guds ansikte, något som så fyller människan med mer glädje, den rena gudomliga glädjen.
Det är alltså nödvändigt att Gud först får betjäna oss – Guds-tjänst. Först därefter kan vår s.k. guds-tjänst komma i fråga. Men den har nog mer med barnets lek och glädje att göra än med arbete. Arbetet gör Gud med lätthet själv. Men Herren, vår himmelske Fader, gläds över att ha sitt lilla barn med sig. Vår gudstjänst är alltså att förbli barn hos Gud. (Detta tema ligger dock utanför dagens ämne.)
Andas in – för att andas ut
Gudstjänsten är en gudomlig gåva, vilken vi är inbjudna att ta emot. När den lilla människan därför deltar i gudstjänsten och lovsången kommer hela hennes varelse i harmoni. Hon andas in Guds liv för att sedan kunna andas ut väldoft i vardagen.
Bert Modig
Präst och gymnasielärare, Älmhult