Gud har skapat oss med kreativitet och gett oss förmågan att njuta. Som kristna får vi både bidra till kulturens olika uttryck och fascineras av dess skönhet och dramaturgi. Samtidigt får vi intresserat och kritiskt ställa frågor och bedöma olika yttringar.
”Gud är precis som en kärnvapenstråle, man ser honom inte heller.” Så lyder en av många roliga repliker i Lukas Moodyssons film Vi är bäst. Som i flera andra filmer av denna regissör finner man kristna inslag i den. Dessa är delvis sympatiska. Bland annat hittar en mobbad kristen tjej en gemenskap där hon är accepterad och har en viktig funktion. Men Moodyson ger också ett elakt porträtt av samma flickas religiösa mamma och hennes nya man, samtidigt som han låter en av punkbandet Ebba Gröns mest blasfemiska låtar höras i bakgrunden.
Filmen Vi är bäst åskådliggör det spända förhållandet mellan kulturen och kristendomen. Å ena sidan finns där goda inslag, ideal och dygder som kristna kan ställa sig helt bakom – och de uttrycks rent av bättre och slagfärdigare än vad många kristna förmår att uttrycka dem. Å andra sida finns där förlöjligande av kristna människor. Man nedvärderar goda värden, använder ett fult språk och åberopar makter som enligt kristen tro inte alls bör åkallas.
Vi behöver kulturen
I vår tid har ordet ’kultur’ fått en ganska bred betydelse, men oftast tänker man på musik, bildkonst, litteratur och teater/film/tv. Syftet med dessa konstarter är många. Att de ska ge en vacker känsla och perfektion på olika nivåer – harmoni, komposition och hantverksskicklighet – kanske är det första vi tänker på. Genom kulturyttringarna skapas en annorlunda värld utanför vår egen. Å ena sidan vill man visa på högre ideal, ge åskådaren inspiration att växa som människa och se med nytt ljus på sin tillvaro. Å andra sidan vill man avidealisera – tona ner tillvarons romantiska skimmer och lära oss att se delar av världen som vi inte sett eller velat se.
Ett andra syfte med konsten är identifikation. När vi läser en bok eller ser en film går vi in i en annans personlighet, får ett annat kön eller byter hudfärg. Vi får uppleva andra historiska tider eller rentav bli en helt annan slags varelse.
För det tredje finns det i god musik, bildkonst, litteratur och film en dramaturgi. Den klipske kristne författaren G. K. Chesterton lär ha sagt: ”Vi läser inte sagor för att lära oss att drakar existerar, utan vi läser dem för att lära oss att drakar kan besegras.” Vi möter figurer som vi förstår, känner igen och känner med. Dessa möter motstånd och hanterar detta motstånd. Det sker en karaktärsutveckling. De växer och blir något annat än det de var. Motståndet kan i sin enkla form vara en drake, superskurk eller något så allmänt som att tvingas göra ett jobbigt val i livet. Vi som läser, lyssnar eller ser känner igen oss i rädslan. Då hjälten vågar möta det han är rädd för inspireras vi till att möta vår egen ångest, för att lära oss att bli mer modiga och hantera livet bättre.
För det fjärde och sista har kulturen också en social funktion, i det att samma sak kan upplevas av många olika människor. Om man sett samma film, läst samma bok eller lyssnat på samma musik kan man mötas kring konstverket, dess känslor, moral och världsbild utan att bli påträngande personlig. Det är få gånger dessa frågor egentligen kan analyseras och diskuteras öppet någon annanstans. Med en gemensamt sedd film eller bok ges förträffliga möjligheter för alla, även kristna, att prata om sina viktigaste och mest personliga frågor.
Kristendomen och kulturen
Hur har kristendomen förhållit sig till kulturen? Om det kan mycket sägas, men låt oss börja med att notera två extrempositioner. Den ena hållningen utgår enbart från Guds goda skapelse och är således renodlat positiv. Människan skapades till Guds avbild (1 Mos. 1:27ff). Det betyder att hon är hans representant på jorden och har fått del i det kreativa skapandet. Kulturen uppfattas som alternativ till Guds uppenbarelse i Bibeln och kan, i likhet med den, ge mening och syfte med tillvaron.
En annan, mer kritisk hållning, är den där man dragit en skarp gräns mellan det kristna budskapet och den omgivande världen. Skapelsen är fallen, och till den hör också kulturen. Kulturen är speciellt farlig då den kan påverka och övertyga på ett så kraftfullt sätt. De ideal och budskap som finns i denna värld är aldrig bra nog och kan leda den kristne på fel vägar. Väldigt få kulturformer, egentligen bara den rent kristna, kan passera. Resten bör man undvika helt.
Bägge dessa extrempositioner ter sig obibliska. Jesus säger att vi ska vara världens ljus och salt (Matt. 5:13–16). Vi ska varken vara utanför världen, vara osynliga, eller låta bli att vara ett motstånd. Paulus filosofiska predikan på Aeropagen i Aten (Apg. 17:16–32) tar sin utgångspunkt i sin omvärlds kultur och frågor, men har självständiga svar och stryker inte samtidens tendenser medhårs. Vi kan och bör verkligen uppskatta skaparverket, däribland kulturen – skratta åt komedin, kittlas av deckaren eller skräckfilmen, dras med i dramat, njuta av bildkonsten, vara nyfikna eller lära oss av dokumentären och inspireras av poetens eller sångarens vackra ord. Men vi ska göra det på rätt nivå. Den konst vi tar del av är inte allt, Gud är också Gud i kulturens värld. Den kristna sanningen ligger över och är absolut. Vi får därför pröva kulturens yttringar och fråga oss: Vad för slags världsbild representerar det jag ser? Vilka är idealen och vilken attityd till världen uppmuntras? Hur skulle jag ha mött personen i detta konstverk – med kärlek eller avsky? Hur hade jag reagerat om jag själv hamnat i samma situation? Vilka frågor ställer konsten som jag som kristen borde svara på?
Det är viktigt att se att all kultur är uttryck för människans kreativitet och försök till kommunikation. Lika lite som vi bör hålla oss borta från människor med andra utgångspunkter – något Jesus aldrig gjorde – bör vi alltså undvika att möta de kulturyttringar vi ställs inför. Vi bör närma oss konstverk med nyfikenhet och öppenhet, men naturligtvis också integritet, där vi vet vilka vi själva är och vad vi står för.
Samtidigt bör vi själva söka bidra med god kultur. Uppfattningen att den ickekristna konsten alltid är bäst – ”djävulen har den bästa kulturen” – är en utmaning till oss kristna. Vi ska vara kreativa, öva oss i att uttrycka oss på det sätt vi personligen är bra på, bli bättre på att skriva, spela, sjunga, måla eller skapa på annat vis. Därigenom visar vi vilka vi är och vad vi står för, och skapar samtidigt en god motkultur.
Kristen tro och några ideal i tiden
Till sist vill jag ge tre exempel på teman som möter oss i kulturen och som vi som kristna bör ha svar på. Det första angår skapelsen. Mycket i kulturens ideal handlar om att upphöja sig själv genom att införskaffa snabba pengar, snabbt träna upp sig till en snygg kropp eller att hitta rätt livspartner. I kristen tro har människan ett värde i sig själv, oavsett vad hon gör. Hon är skapad till Guds avbild, och älskad. Hon behöver inte definiera sig genom sina gärningar, sitt utseende eller sin sociala status.
Det andra berör människans relation till sin ofullkomlighet. I kulturen hanteras den ofta genom att man söker meningen och godheten inom sig. Alternativt väljer man att bara se andra människors ondska och fulhet som orsaken till sin vantrivsel. Världen är full av psykopater som bara vill oss illa. Själva blir vi bra och meningsfulla bara vi avgränsar oss från dessa onda personligheter. Men kristen tro skiljer på person och handlingar. Den ser att vi alla är Guds skapelser, men också syndare som inte räcker till i oss själva. Vi har alla en historia och vi har våra svaga punkter. Vi har gjort våra val, hamnat fel eller rätt i livet, men det är inte upp till oss kristna att döma.
Det tredje temat jag vill lyfta fram är förlåtelse och försoning. Medelklasstristess, skuldtyngdhet av att vara en del av den rikare världen och missriktad politisk idealism är ett populärt tema som spänner alltifrån en TV-serie som Solsidan till litterära verk av Alice Munro. Det kristna svaret är att det finns någon som kan förlåta. Om vi går till Gud finns det alltid en väg vidare. Det finns ett gott, generöst liv att kunna vara stolt över. Det finns en Gud som har världen i sin hand och som en dag kommer att göra allt gott. Som kristna får vi se fram emot den nya tidsålder då allting nyskapas och kulturen når ännu oanade höjder.
Pontus Johansson, bibliotekarie, Helsingborg