Någon gång kan tillvaron rubbas i sina grundvalar så att tilliten till livet rycks undan. Alla drabbas av olyckor och sorger. Men att vi vacklar och verkar brytas sönder, betyder inte att Gud inte vet, delar och bär.
Vågar jag så här mitt i julfriden störa med lite ofrid? Sådan ofrid som vi möter dagligdags. För Jesus hade inte fötts om vår tillvaro hade präglats av frid, harmoni, rätt, rättfärdighet, fred, frihet, kärlek, harmoni, lycka och salighet. Jesus hade inte fötts om vi levde i en idyll och i ett paradis. Jesus föddes därför att vi behärskas av motsatsen. Den franske matematikern och mystikern Blaise Pascal menade att inkarnationens under visar ”hur djupt människans elände är genom att ange hur stort läkemedel som behövdes för henne”.
Redan på julnatten rådde det ingen tvekan om att Jesus föddes in i en värld av mörker och ofrid, av död och undergång. Bara några veckor senare möttes Maria själv av den gamle Symeons profetia, att också genom hennes hjärta skulle ett svärd gå.
Kris och katastrof, krig och konflikter, hat och våld, sorg och död, ondska och illvilja är förspelet till Jesu födelse. Varje gång jag ställs inför dessa outhärdliga kriser och olyckor som vi kan drabbas av brukar jag tänka just så: Det var därför Gud blev människa i Jesus.
Alla är dödliga – alla drabbas
Jag har sett det där svärdet borras genom mångas hjärtan. För att nämna något: Den nyfödda flickan som dog sekunderna efter dopets vatten. De sex liken som låg uppradade på hastigt ordnade bårar utanför en ännu rasande storbrand i ett vårdhem. Hemvändarna som kom till Kastrup efter tsunamin. De skakade men överlevande passagerarna efter en bussolycka som krävde fem liv. De sörjande efter elvaåringen som på sin födelsedag sprang rakt genom en glasdörr så att halsen skars av. Föräldrarna till ynglingen som sprang över järnvägsspåren vid fel tillfälle … nej, jag avstår från att nämna ännu mer. Somligt bör inte skrivas ned, än mindre läsas.
Ibland får jag frågan hur jag orkar. Kanske därför att jag inte själv drabbats? Fast 1974 råkade jag på mindre än en månad ut för en terroristattack och en bilolycka i Jerusalem. I ambulansen till Hadassasjukhuset kom ensamheten och ångesten över mig. Och friden. På ett ofattbart sätt kom också friden. Under veckorna som följde förlorade jag den livstillit som viskar att livet alltid är säkert och tryggt och olycksfritt. Åtminstone för min egen del. Andra må drabbas men inte jag själv. Men så hann insikten ifatt också mig, en ännu bara tjugotreårig yngling, att även jag är skör, sårbar, förgänglig och dödlig. Kanske är det en nödvändig erfarenhet för att acceptera det oacceptabla och ofattbara, kanske är det dessa ögonblick då allting gungar och svajar som tvingar oss till ödmjukhet inför livets kamp och svårigheter. Och kanske är det när hela ens liv och tillvaro är hotad som man kan släppa frågan om hur Gud kan tillåta det svåra och onda, för att i stället luta sig mot Gud mitt i det svåra och onda.
Den svåra frågan …
Bryr sig Gud? Vet Gud hur vi har det? Vi måste ställa frågorna för världen anklagar de kristna för Guds tigande. Författaren Willy Kyrklund ironiserar över Guds likgiltighet i Om godheten: ”Felet är att Gud inte bryr sig om. Någon enda gång åtminstone kunde han bry sig om. … Någon enda gång kunde han hjälpa den nödställde, kväsa förtryckaren. Men inte en enda gång … Över oss välver sig en himmel av sten.” Många har med Kyrklund öst samma bittra anklagelser över Gud. I den tecknade serien Kalle och Hobbe av Bill Watterson står Kalle en tidig höstdag med sin kälke i det ännu gröna gräset. Han önskar sig snö. Han ber om snö, vänder sin blick mot molnen och ropar till dem: ”Snöa!” Han tänker intensivt på snö för att beveka vädrets makter. Han dansar snödanser så att svetten rinner. Till sist, när alla försök varit förgäves, ropar han upp mot himlen: ”Vill du göra mig till ateist, va?”
Anklagelsen mot Gud reste även lärjungarna då de vid stormen på Gennesaret väckte Jesus: Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?1 I Psaltaren hör vi samma förtvivlan gång på gång, denna undran över att Gud ibland tycks vända bort sitt ansikte. Lika lite som Bibeln har censurerat bort förtvivlans röster får vi göra det. Kristen tro och förkunnelse behöver inte ursäkta Gud eller släta över svårigheterna och den fråga som otaliga drabbade viskat och ropat genom mänsklighetens hela historia: Bryr du dig, Gud?
… har två svar
Det finns två svar, kanske rentav två bevis, på att Gud bryr sig. Det ena firar vi nu i jul. Inkarnationens under. Att Gud blev människa, att Gud inte satt kvar på den himmelska tronen utan steg rakt ned i världens helvete, att Gud såg vårt mänskliga elände, att Gud så lystrade till våra rop och böner, att Gud så älskade världen att han gav den sin ende son.
Det andra erinrar vi oss på Långfredagen. För det avgörande svaret på frågan, var Gud var när krisen inträffade, när barnet blev sjukt och dog, när olyckan hände, när cancern slog till, är: på korset! Som den lidande, döende Guden med oss och för oss. Ögonblicket då spikarna trängde genom Jesu, Guds Sons, händer och fötter. Ögonblicket då ett svärd gick genom Marias hjärta. Ögonblicket då Fadern sörjde sin enfödde Son. I slutscenen av filmen The Passion of the Christ illustrerar Mel Gibson detta genom att en Guds tår faller genom atmosfären ned på Golgota klippa när Jesus dör.
Han möter oss vid korset
Inte så sällan hör jag en och annan urskulda att de inte kommer till gudstjänsten med att de helst möter Gud i naturen. Det låter vackert. Men det håller inte. Mötet med Gud i naturen är vackert så länge livet är vackert men när skogen brinner, när sjukdomen härjar då vittrar ofta den tron ned. Det är vid korset vi möter Gud. Det är i Guds levande Ord som Guds tilltal når oss rakt in i det svåra. Det är i brödet och vinet – Kristi för oss offrade kropp och blod – som vi ser Guds yttersta medlidande, kvittot på att Gud bryr sig.
Få har drabbats av så svåra olyckor som Job. Allt förlorade han, tillgångar, familj, hälsa. Han krävde Gud på en förklaring. Varför hade han, som alltid levt fromt och rättfärdigt, drabbats? Först när Gud själv svarade tystnade Job, först när han hade sett honom med egna ögon sade han: Jag är tillintetgjord och ångrar mig, i stoft och aska.2 Det lär finnas en tidig tradition i kyrkan, som säger att vad Job såg var en profetisk syn av den lidande korsfäste Guden. Att Job såg Guds storhet i hans kärleks lidande, att han såg Kristi sårmärkta kropp och plågade ansikte, att han såg den föraktade och övergivne, den plågade och förnedrade.
Ofta, ofta har jag i svåra situationer stått svarslös. Jag har accepterat det och undvikit tillrättalagda svar. Ibland är tystnad det enda svaret, den tystnad som delar den andres smärta. Även för den drabbade är tystnadens medkänsla ett levande svar, för denne vet att det finns ingenting att säga.
Men det finns någonting att tro, att hoppas, att luta sig mot. Det kan vara nog att veta att också genom Guds fadershjärta har ett svärd gått, att den Gud vi kanske vill anklaga i olyckan själv låtit sig drabbas av det outhärdliga, av tortyr, törnekrona, spikar, hugg, slag, övergivenhet. Död.
Inkarnationens mysterium är att Gud lät sin enfödde Son födas för att dö. Julfirandet fullbordas först vid korset och den tomma graven. Via Dolorosa börjar i Betlehem och slutar i Jerusalem. Eller snarare, det himmelska Jerusalem. Sådant är förtvivlans hopp.
Berth Löndahl, präst, Malmö