När vi tjänar andra är vi Jesu ”händer och fötter” på jorden. Det sker både spontant och organiserat.
Jesus har samlat sina lärjungar till den sista måltiden, den första nattvarden i övre salen. Då överraskar han dem alla med att binda en linnehandduk om midjan och börja tvätta deras fötter, vilket normalt gjordes av dem som stod lägst i samhällshierarkin. Han uppmanar oss att följa hans exempel:
Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, så är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel för att ni ska göra som jag har gjort mot er. Jag säger er sanningen: Tjänaren är inte större än sin herre, och budbäraren är inte större än den som har sänt honom. När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.1
Jesus vänder hierarki och status upp och ner, inte bara vid fottvagningen utan genom hela sin tjänst. Han som själv var Gud, konungarnas Konung och herrarnas Herre, blev människa, ”ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset”.2 Korsdöden var så förnedrande att den inte kom på fråga för romerska medborgare. Den led han, inte på grund av sina egna brott, utan som tjänare åt en mänsklighet som vänt Gud ryggen.
Diakonin är redan i gång
Genom dopet till Kristi död och uppståndelse inlemmas vi var och en i hans kropp. All diakoni (tjänst) i församlingen är därför Kristus Diakonens (tjänarens) eget verk, hans fortsatta praktiska omsorg om den mänsklighet som han älskar och har gett sitt liv för. Vi får nåden och glädjen att i vår vardag vara hans händer och fötter, men verket är alltid Guds. Det är meningen att människorna, när de ser våra goda gärningar, ska prisa vår Fader i himmelen, inte oss.
Både aposteln Jakob och reformatorn Martin Luther beskriver goda gärningar som något som av nödvändighet följer av tron. Frågan om hur vi i vardagen kan verka diakonalt är därför i en mening helt onödig. Du gör det helt säkert redan. Vi utför diakoni inom ramen för det som Luther beskriver som vårt kall, vårt dagliga arbete som på något sätt tjänar vår nästa, vare sig det är hemma eller på en arbetsplats. Diakoni i vid bemärkelse är inte bara omsorgsarbete eller något som organiseras av kyrka/församling utan allt vi gör för våra medmänniskor, både i praktiskt arbete och när vi ber för dem. Samtidigt kan det vara meningsfullt att tala om den diakoni som organiseras i församlingen som ”kyrkans diakoni”.
Kampen om kyrkans diakoni
Historiskt sett har hela välfärdsstaten med utbildningsväsende, sjukvård, omsorg om de fattiga och socialt utsatta med mera sitt ursprung i de institutioner och ordningar som kyrkan initierade. Ett exempel är fattigvården. De tre nycklarna till kistan för utdelning till de fattiga innehades av prästen samt två förtroendevalda lekmän – kyrkvärdarna. Att icke-prästvigda tog ett större ansvar för diakonin var bibliskt grundat, då apostlarna i Apostlagärningarna kapitel 6 utser sju män till tjänare (grek. diakonos) för ”tjänandet vid borden” med motiveringen att ”själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst”. Längre fram delades socknarnas verksamhet upp i en kyrkokommun och en borgerlig (sekulär) kommun och de sjukhus, vårdhem med flera diakonala institutioner som hade startats av 1800-talsväckelsens folk, togs över därför att lagstiftningen förhindrade annat huvudmannaskap än det offentliga. Därmed sekulariserades huvuddelen av kyrkans diakoni i Sverige, och Gud berövades äran för den goda frukt som var följden av tusen år av kristen tro i vårt land snarare än av ett knappt sekel av socialdemokrati. I vårt grannland Norge ser det annorlunda ut eftersom institutionsdiakonin fick fortsätta in i vår tid. Där kan man fortfarande vigas till diakon för tjänst på till exempel ett sjukhus eller vårdhem med kristet huvudmannaskap, medan det i Sverige numera bara är församlingar som är arbetsgivare åt diakoner.
På senare tid har dock lagstiftningen åter öppnat upp för annat huvudmannaskap i vård, skola och omsorg. Det gör det möjligt med nya kristna initiativ. Visst är det möjligt att berätta om sin tro oavsett om man har en sekulär eller kristen arbetsgivare, men jag vet av egen erfarenhet att huvudmannens inriktning kan påverka frimodigheten ganska mycket. Bara det faktum att det någonstans finns kristna arbetsgivare där ens tro är en tillgång snarare än en belastning kan göra stor skillnad.
Med hela människans bästa i fokus
Det är lätt att vi begränsar vårt tänkande om kyrkans diakoni till den ram som genom lagstiftning har tilldelats Svenska kyrkan. Det innebär att vi begränsar oss till helt gudstjänstnära och församlingsvårdande uppgifter som bön och samtal (själavård) enskilt eller i grupp, kringuppgifter runt gudstjänst som servering och lokalvård, kanske också ekonomisk hjälp som komplement till den som erbjuds på socialkontoret eller bistånd till behövande i utlandet. Men kyrkans diakoni borde vara bredare än så. Det är min övertygelse att den osunda uppdelningen mellan pastoralt och diakonalt, där det diakonala i förlängningen blivit sekulärt, bär stor skuld till att många känner sig utanför och överflödiga i sin församling. Diakoni utövad av frivilliga eller självständiga institutioner är inte en kostnad för församlingen utan en rikedom.
Det är en stor glädje att dagligen få ära Gud med sina händers verk, oavsett vilken kallelse vi har. Den goda nyheten är att våra felaktiga tankebyggnader och vår brist på tro är de enda hindren. Jesus vill riva ner tankebyggnaderna och stärka tron så att vi lever hela vårt liv för honom och inte bara den tid då vi samlas för gudstjänst eller husandakt. †
Gunvor Vennberg
Vännäs