ELMs framtid behöver debatteras. Till Liv har därför bjudit in tre personer med olika bakgrund att samtala om framtiden för ELM. I det första samtalet är det Sverigemissionen som står i fokus.
Läs även de andra två inläggen i debatten: Sven Hammarberg • Rune Imberg
När Jesus ger löftet om Anden i Apostlagärningarna 1:8är det en föraning om att hela lärjungarnas liv kommer att förändras. De ska få kraft att vara Jesu vittnen, i Jerusalem, i Judeen och Samarien och till jordens yttersta gräns. Det är det löftet, och den inneboende kallelsen i detta och i missionsbefallningen, som är ELMs grund och dess yttersta mål.
ELM har alltid varit duktiga på att i vår utlandsmission arbeta mot detta mål. Det vittnar de många kristna, som har sin grund i kyrkor byggda och stöttade av ELM, om. På hemmaplan har arbetet på senare tid varit markant svagare. De strukturer vi haft tidigare fungerar inte längre lika väl, och precis som många andra kristna rörelser i Sverige kämpar vi med (eller mot?) vår relativa rikedom och bekvämlighet. Att offra i stället för att ge av sitt överflöd, att prioritera människor och sin församling i stället för sitt arbete, att återbruka i stället för att konsumera och att ha fokus på andra i stället för sig själv, är stora utmaningar för den som vill vara en Jesu lärjunge i ett sekulärt, rikt och individualistiskt land som Sverige. Samtidigt är det vad Jesus kallar oss till.
ELM har fantastiska möjligheter och resurser. Vi har missionsgårdar till att ordna läger för både barn, ungdomar och vuxna. Vi har föreningar med missionshus som har plats för fler. Vi har tidningar som kan visa människor på Jesus. Vi har återbruksbutik, kaféer för missbrukare, kafé för skolungdomar och mycket mer. Vi har verktyg. Vad är det då som saknas?
1. Vi behöver ta risker
När Anden driver lärjungarna att predika i Jerusalem på pingstdagen, är det allt annat än riskfritt. Vi läser därefter att människor blir slagna, dödade, utstötta och förlorar ägodelar. Men det är värt uppoffringen, verkar de tycka. De fortsätter ju.
När du funderar på om du ska prata med din granne, kollega eller vän om Jesus – vad är det som hindrar dig? En rädsla för vad som kan hända? Så är det ofta för mig. Min hjärna börjar automatiskt övertyga sig själv om att det nog ändå är bättre att vänta lite till. Det är det inte. Frågan är: Är det värt att (kanske) få utstå konstiga blickar, att människor tar avstånd från dig eller att du hamnar i samtal med chefen på jobbet? Stefanus säger ja. Det borde vi också göra.
2. Vi behöver dela på oss
Forskningen visar att det primärt är nya gemenskaper som drar till sig nya människor. Våra större föreningar gläder sig (med rätta) över att de är många. Men hur många är för många? Det finns mycket gott med stora kristna gemenskaper, men den som dras in i en kristen gemenskap gör det primärt i mindre sammanhang. Därför behöver vi arbeta med små-/hemgrupper i våra föreningar. Vi behöver också börja tänka tanken att plantera nya gemenskaper. Det är svårt att lämna det som är bra och bekvämt, men kallelsen till lärjungaskap är inte bekväm. Du behöver inte flytta till andra sidan jorden för att plantera, men kanske till andra sidan stan.
3. Vi behöver vara kärleksfulla och fasta
ELM är noga med det vi tror är rätt, och vi vill hålla oss till Guds ord och hans vilja. Det är bra, det ska vi fortsätta med. Vi måste stå fast vid det vi tror på. Samtidigt behöver vi arbeta på att vara kärleksfulla och tillåtande mot dem innanför och utanför vår rörelse som inte tycker eller tänker som vi. Den som älskar sin medmänniska uppfyller lagen, skriver Paulus. Kärleken ger människor utrymme, barmhärtighet, nåd och hjälper dem vidare. Men framför allt finner kärleken människor där de är, inte där de borde vara. Jesus gick till syndarna. Han fann dem där de var och ledde dem vidare. Ingen av oss är färdig, ingen av oss är god eller helig. Därför behöver var och en av oss som är med i ELM arbeta aktivt på att tvätta bort den stämpel av kärlekslöshet och fördömande, som alltför ofta möter både i och utanför rörelsen när man talar om ELM. Kärleken uthärdar allting, den hoppas allting. Låt oss därför stå fasta och älska mycket, vi som fått mycket förlåtet.
I Jesu löfte om Anden ser vi två viktiga poänger. Den första är att Anden kommer att ge kraften att bli Jesu vittnen. Därför behöver vi varje dag be om Anden, både för oss själva och i vår gemenskap. Det andra är att vittnena börjar i sin egen kontext. Vi ser i historien att det är först när det etablerats en lärjungaskara i närområdet som de drar vidare ”till Samarien och jordens yttersta gräns”. Så behöver också vi arbeta och tänka. Börja där vi står, men fastna inte där utan dra vidare när arbetet är igång. Det finns fler som behöver möta Jesus.
Oskar Wikdahl
verksamhetsledare i ELU
Vill du delta i samtalet? Skicka ditt inlägg till mattias.lindstrom@tillliv.se.