Domedag – det är ett märkligt ord. Och vi bör noga vakta oss för att tro att något avgöres på den dagen. Allt avgöres nu. På domedag bara kungöres utslaget.
Domedag – det är ett märkligt ord. Och vi bör noga vakta oss för att tro att något avgöres på den dagen. Allt avgöres nu. På domedag bara kungöres utslaget. För mången avgjordes frågan om evigt väl och ve i en sådan där ensam stilla stund, då Herren talade till själen sitt manade och kallande språk. I den meningen är det domedag nu. Den pågår i så avseende utan avbrott. Den äger rum i kyrkor, bönhus, skolhus och lärosalar, kontor, verkstäder och fabriker, i hemmen, ute på marken, på ångbåtar och tåg.
Men på ”den dagen”, för att nu använda Bibelns eget språkbruk, skall det inför all världen bli klart på ett helt annat sätt än nu. Och då är allt avslutat och resultatet blir synligt.
Här i livet var schatteringarna bland människorna otaliga i en mångfald avseenden. Men då är det bara två flockar. Domaren liknar dem vid får och getter. En herde kan inte ta fel på ett får och en get. Lika litet kan Herren ta fel på sina barn och världens. Och till en av dessa grupper hör vi. Även du, min ärade läsare, och jag. Getmänniskorna är dristiga och vet med sig att de under livet utfört en hel del förtjänstfulla gärningar. De har, som lord Nelson sade vid Trafalgar, gjort sin plikt.
Därvid har de tydligen eftersträvat att göra något stort. Ty de kan inte erkänna att de någonsin sett Herren Jesus i behov av något utan att strax bringa hjälp. De har i honom vida mera sett en hjälpbehövande än en hjälpare. Däremot har de gått förbi den lilla nöden, den ringe bekännaren av Jesus. Det var inte något för dem att fästa sig vid. De har aldrig givit Herren rätt i hans ord. Inte ens på domedag gör de det, utan de disputerar emot av alla krafter och berömmer sig själva. Enligt deras tro gäller det nämligen att vara så bra som möjligt.
Det är drängsinnet som går igen hos dem. De vill ha förtroendeuppdrag, t.o.m. i evigheten. Och det får de: de får det förtroendeuppdrag som de är värdiga – uppdraget att stå på den vänstra sidan och att gå bort i den eviga elden till djävulen och hans änglar.
Fårmänniskorna är försagda. De ger Herren rätt i hans ord. När han tillskriver dem gärningar som de icke vet om, så motsäger de honom icke. De endast frågar: När gjorde vi det? Och så får de ett överraskande svar. Det var den gången när de gjorde det lilla, det oansenliga, som inte alls gjordes inför människor utan endast för Jesu skull. De har i Frälsaren inte sett den som behövde deras hjälp, utan för dem har han varit hjälparen. På domedagen har de inte att berätta något stort, ädelt och gott som de utfört. De har ingen annan råd än att den dagen som alla andra dagar leva och förtrösta på Jesu nåd allena. Och det går dem väl.
Det står om domaren, att det är han som skall ställa fåren på den högra och getterna på den vänstra sidan. Och det är nödvändigt. För skulle de placera sig själva, så blev det troligtvis tvärt om. Då komme nog de dristiga getterna att kliva fram och ställa sig till höger, och de försagda fåren vågade väl knappast ställa sig någonstans; förmodligen lade de sig vid Jesu fötter.
Men han griper in. Han ställer först fåren på sin högra sida. Det gör han först, för att de skall slippa ängslas i onödan. Och därvid glömmer han inte ett enda. Även det sämsta fåret får följa med. Till och med om det så skulle vara ett får med långa horn och sträv och raggig ull, bara det är ett får så bär det av till höger. Sedan blir det getternas tur. De placeras till vänster. Även om det är ett litet kid utan horn och med silkeslen ragg – det går ändå till vänster. Domaren kan inte ta fel. Och sedan är det slut med allt getternas hopp. Djävulen är visserligen en tusenkonstnär som här i tiden t.o.m. kan förvandla får till getter, men göra getter till får varken vill eller kan han.
Som sagt, vi hör alla till en av dessa hopar. Till vilken?
Axel B. Svensson